Det är vår. April arbetar sig sprickfärdig igenom sin del av det sällsamma året tvåtusentjugo. Staden ter sig egendomlig och tyst i en pandemi. Jag är sjuk. Ligger i sängen och skriver, fyller tystnaden med ord samplade från en låt på Spotify: lord, be a comma. 

För ovanlighetens skull känns kroppen mer sjuk än vad mitt skrivande gör. Jag lägger ifrån mig pennan och läser i förvissning om att tillfriskna.

Anstöt ligger beredvilligt på nattduksbordet. Thomas Bernhards debutroman. Den redan då Bernhardska prosans, översatt av Jan Erik Bornlind, första del beskriver en landsbygdsläkare som tar med sin son på hembesök hos sina patienter. Hos sonen, tillika berättaren, väcker de sjuka människorna anstöt. De anländer till Hochgobernitz och fursten Sarau vars monolog, likt en språklig medvetandets malström, utgör andra delen av romanen. 

Fursten talar om skrivandet, men mest talar han i det, som han själv uttrycker det: ”allt som jag säger är bara sagt inom anföringstecken!”, allt han säger blir skrivet. Skrivandet är världen. Fursten är förtvivlad; språket fjättrar honom samtidigt som det är livsnödvändigt. Landsbygdsläkaren och sonen lyssnar tålmodigt till den psykiskt sjuka patienten. Jag ställer mig, liksom sonen också gör vid ett tillfälle, tveksam till om patienten verkligen är sjuk – vem är det som är sjuk här? Skalan är glidande. 

Jag nyser ut en stor gulbrun fläck som tar plats på sida tvåhundratjugofyra. Slemmet rinner sakta ned över de rytmiskt repetitiva raderna: ”Vi talar mycket om sjukdom, sade fursten, om död och människans fixering vid sjukdom och död, eftersom vi inte kan göra dem, sjukdom och död och fixeringen vid sjukdom och död, tydliga för oss.”

Det handlar om tydligheten, eller otydligheten – det svåra i att definiera sjuk och frisk, liksom svårigheten i att hitta ett språk för sjukdom eftersom det varken är statiskt eller särskilt precist, språket. Fursten uppvisar symptom på det som man på 1700- och 1800-talet skulle kalla hypokondri – en överkänslighet som drabbar de intellektuella och begåvade, eftersom deras tankearbete överförbrukade kroppens energi, skrev Karin Johannisson i Kroppens tunna skal. Detta sjukdomstillstånd har sedan övergått i att benämnas melankoli, och numera skulle vi nog säga ångestsyndrom eller depression. Efter­som sjukdomsberättelser utgår från kulturella och sociala normer är det alltid svårt, vilket vårt diagnostiska samhälle ger prov på, att bestämma vem som är frisk och vem som inte är det. Den sociala norm, i vilken jag lever, verkar hävda att mitt skrivande anses sjukt när jag ger det för mycket plats, när det tränger ut andra aktiviteter, när det gör anspråk på tid som borde gå till familjeträffar och vänner, och får mig att välja bort det som skulle beskrivas som ”det riktiga livet”.

Under Iprenkartan bredvid sänglampan ligger Jon Fosses essäsamling ochbekräftar min sjukdomsbild. Han beskriver besattheten som ”en personlig och social avvikelse, på samma sätt som man kan bli besatt av det ena eller andra, det kan vara allt från frimärkssamlande till vadslagning eller heroin, kan man alltså bli besatt av skrivandet. På ett sätt är det så enkelt.” Lika enkelt som en beroende­sjukdom alltså. För hur skulle den som skriver inte kunna bli besatt när det i själva skrivandets essens ligger en omöjlighet. ”Om det fanns ett språk som kunde förstås, säger fursten, var allt överflödigt. Vi har alltid funnit räddningen i ett problem.” Om det vore problemfritt, om språket gick att använda utan svårighet, om vi enkelt, alltid kunde nå varandra med språket, varför skulle vi då fortsätta skriva? Varför skulle vi behöva dessa mängder omformuleringar och text, om vi med ett enda stycke språk lyckades beskriva den, världen? ”Allting baseras på omöjligheten”, fortsätter fursten. Om språket inte vore omöjligt, om det inte vore ofullständigt – låt säga sjukt – så vore det förstås föga intressant. Hur skulle en författare, som Fosse beskriver det, kunna bli besatt liksom av heroin av skrivandet, om det vore möjligt att nå ett slutmål och en mättnad? Ett beroende förutsätter ju som bekant ett outtömligt begär vilket uppstår ur en brist, i det här fallet språkets bristfällighet att nå fram: att skriva är och förblir ett försök. Skrivandet är mållöst, det finns inte ett tydligt efter. Friederike Mayröckers poesi, med utgångspunkt i ett sjukhusprotokoll, Patos och svala, ligger på mage vid sängkanten. Baksidestexten beskriver hennes egensinniga poesi och liv med det enda målet att ”hela dagen (gränslöst) kunna skriva”.

Sjukdomsberättelsen som skrivs när skrivandet möter världen, eller när den skrivande möter en landsbygdsläkare för den delen, bottnar i språkets begränsning, tillika vår oförmåga att nå varandra. Sökandet efter en förståelse för människans oförmåga eller en förståelse för oförståelsen som Fosse skulle säga, upphör aldrig att få oss att för­ söka igen och igen: ”litteraturen slår sig inte till ro med att den inte förstår, den hänger sig heller inte åt bristande förståelse, utan förblir ensam och vetande i sin förstående oförståelse.” 

Jag sänker volymen på Spotify, tittar ut genom fönstret på samtiden som inte ter sig som samtiden brukar te sig, snarare tvärtom: tom och tyst. Tystnaden tillåter mitt skrivande, min uppmärksamhet, den som jag annars berövas av en fylligt högljudd omvärld, som säger att ingenting är omöjligt, och att den allvetande människan kan nå vilka höjder som helst. Den utger sig därutöver för att ha de mest socialt allomfattande medierna och teknikerna till sin hjälp. ”Vi befinner oss i en monologernas tidsålder”, hävdar fursten med sitt eget monologiserande som bevisföring. Jag tänker på Sara Abdollahis text i Lyrikvännen 1/2020, ”Lyssna eller dö”. Hon skriver att vi befinner oss i en tid där ”alla skriker, men ingen hör”. Liksom hos fursten finns det en förtvivlan över att konsten att lyssna nära nog har dött ut. Abdollahi beskriver orden som sophögar. Det anstötliga, det riktigt sjuka, är alltså inte de sjuka kropparna eller språkets omöjlighet, utan det mest anstötliga – det som får oss att insjukna – är stanken från dessa avskrädeshögar av ord som hopar sig kring oss i ett brusande, obrukbart myller av medialisering. 

Kanske handlar inte omöjligheten helt och hållet om språkets egen begränsning att nå, utan också om vår bristande förmåga i konsten att bli nådda – att lyssna, att läsa. Det är inte fler skräniga röster, och monologstinna furstar som i först hand behövs, utan tvärtom mer uppmärksamhet, mer tystnad. Jag stänger av Spotify. Serpentwithfeets ord lord, be a comma löses sakta upp i tystnaden som omsluter min sjuka kropp. Det finns fortfarande upptäckter att göra – språket har inte sagt allt än, men det förutsätter en uppmärksamhet på detta tysta, lilla kommatecknet – en förstående oförståelse i den anstötliga monologen som är världen.