De senaste åren har jag läst flera böcker om människor som bor i städer och som är mer eller mindre olyckliga. Staden har ofta en stor roll i böckerna – som fond eller nästan som biroll – men är aldrig problemet, för när människor är lyckliga eller tillfreds, är de även det i staden. Jag känner igen mig i människornas olycka, men aldrig i deras outtalade övertygelse om att det trots allt är i staden som de hör hemma. 
Stockholmsromaner upplever jag som mer fantasy än Harry Potter, men kanske finns det även stockholmare som känner så. Jag läser Isabelles Ståhls Just nu är jag här och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden

I tidningsrecensionerna har de ibland kallats för generationsromaner – för min generation? Jag förstår ju att det är så, men jag kan omöjligt identifiera mig med huvudpersoner som har en lång rad flyktiga bekantskaper, som använder dejtingappar, har tillfälliga sexuella förbindelser, går på ölhak eller hajpade event, har ångestfyllda bakfyllor eller spenderar orimliga summor på kläder. 

Att sympatisera eller identifiera sig med en olycklig människa är enkelt, fastän jag aldrig tänker ”det kunde varit jag” när jag läser just de här böckerna. Det kunde varit jag, om jag i någon grad hade varit en stadsmänniska, men det enda jag inser är att det där inte är mitt sätt att bo i en stad på och inte heller mitt sätt att vara olycklig på. 

Till och med när jag läser böcker som utspelar sig i Malmö – som borde vara min stad – blir jag besviken. Jag läser Maria Maunsbachs Bara ha roligt och känner svårförklarad tacksamhet när Värnhem nämns: Känn något! Värnhem passerar jag med cykel varje dag på väg till och från mitt jobb. Jag känner inte så mycket för Värnhem. Borde jag det? 

Läs resten av artikeln »
David Vikgren
Material­vägen­sägen
Teg publishing 2019

”Beckett och Fröding” tänker jag när jag stannar upp en bit in i läsningen av Materialvägensägen. Man stannar upp rätt många gånger. Visst slamrar verket på som väloljad hexameter. Men man behöver även fatta vad man läser. 

Det är mer Samuel Beckett i de kompakta textblocken och mer Gustaf Fröding i de luftiga, rimmade partierna. Den sene Fröding: ”Gråbergsång”, ”Solskenet”. Det verk av Beckett jag tänker på mest är Hur det är. Som bekant ett extremt monotont verk. Man blir nästan galen när man läser det. Riktigt så illa är det inte med David Vikgren. Det är lite skenskarvsdunkande klassisk epik över hans verk också. Fraser återkommer som omkväden, som homeriska stående epitet.

Läs resten av artikeln »
Adrian Perera
Mamma
Förlaget 2019

Mamma är Adrian Pereras debut som romanförfattare. År 2017 debuterade han med diktsamlingen White Monkey, som samma år vann Svenska Yles litteraturpris med motiveringen: ”Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap.” 

I Mamma befinner vi oss i en liknande miljö med en singalesisk mamma, en finlandssvensk pappa och en son som inte riktigt hittar fram mellan de polariserade identiteterna. 

Det är ur barnet Tonys perspektiv som berättelsen skildras, läsaren förblir begränsad till barnets infantila blick vilket förtydligar och fördjupar avståndet mellan läsaren och övriga karaktärer. Tony har svårt att greppa det som händer omkring honom. Hans mor Constance talar fyra olika språk och blandar dem friskt. Han märker hennes oro, men hon förnekar den och intalar både sig själv och sin son att allt är som det ska. 

Foto: Niklas Sandström
Läs resten av artikeln »

Sanna Tahvanainen skriver om Sylvia Plath och New York i sin senaste bok. Henna Johansdotter från Vasa har skrivit en dystopisk science fiction-roman som handlar om konstgjorda människor som odlas i glastankar. Båda författarna kommer från mindre orter och har längtat bort, till något större. 

”Mademoiselle önskar att vi presenterar oss med två meningar när vi kommer till New York,
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att min fantasi ska dö.”

Året är 1953. Den tjugoåriga Sylvia Plath har precis kommit till New York för att påbörja praktik på modemagasinet Mademoiselle. En hel sommar ligger framför henne. Storstaden lovar stort och mycket. Frihetskänslan är enorm. Hon ska ta för sig av staden och vad den har att erbjuda. Staden är till för henne.

Stadsskildringarna har länge varit ett återkommande motiv i den moderna litteraturen. Bland de välbekanta stadsskildringarna har vi James JoycesOdysseus med Dublin som förgrund och Paul Austers New York-trilogi. I dem fungerar städerna inte bara som en kuliss bakom den moderna människans livsföring. De är en del av karaktärsgalleriet. Staden är levande på ett sätt som får karaktärerna att påverkas av den. 

Läs resten av artikeln »

Hur mycket kan några cigarettfimpar i en köksspis egentligen förklara?
Förklara vad då? Ett liv? Minnet av det som varit, minnet av föräldrarna, minnet av ett levt liv, men också av det som aldrig blev av? Ett liv i utkanten av cigarettrökandet, iakttagande, sorterande, funderande över vad detta kan betyda. Är det för mycket sagt? Eller: utgör tobaken det stora tabuet? Är den en variant av Julia Kristevas abjekt eller av Jacques Lacans objet petit a? Har fimparna någonting att göra med psykoanalytisk och semiotisk teori? 

Jag förstod tidigt att jag måste ta avstånd från tobaken, cigaretterna. Jag ville inte bli som mina föräldrar, fastna i samma situation som de gjort, två människor jag såg upp till men också kände ett visst avstånd till. Jag älskade dem, så som ett litet barn kravlöst älskar den som föder och tröstar den lilla. De var goda, omtänksamma föräldrar.  

Men cigarettfimparna i spisen. Jag insåg tidigt att de talade om någonting som jag inte ville bli en del av, en värld som inte skulle bli min. Kan jag förklara varför? Vad var det som gjorde att cigaretterna framstod som ett no-no som jag inte ville ha någonting att göra med? Cigarettstumparna som talade om att mamma suttit och rökt vid vedspisen och sedan slängt in fimparna i den släckta härden. 

Läs resten av artikeln »

Kära läsare!

Under året som gått har vi avhandlat ämnen som hemmet, öar och under ytan. Staden som är tematiken för det här numret har väckt stort intresse och materialflödet har varit omfattande. Bland höstens finlandssvenska bokutgivning syns till exempel New York.

För många är begreppet stad synonymt med storstad. Berlin och Paris går nästan inte att kringgå, men vi belyser tematiken ur flera olika synvinklar och en av dem är staden som kvinnlig kropp och feministiskt drama.

Idag kan vi vandra omkring i virtuella städer framför våra datorer och ta rollen som en form av fåtölj-flanör. Den nattliga staden och nattvandraren är en annan aspekt på temat, och även förhållandet mellan staden och landsbygden.

Vi är glada att också kunna ge en inblick från Island och Keflavik via författaren Jón Kalman Stefánsson.

Poeten Eva Ribich medverkar med en nyskriven dikt för Horisont. Vi publicerar också en av de premierade essäerna i Hans Ruin-tävlingen, och med anledning av den, har vi valt att fokusera på just essäer i det här numret. Undantagsvis publicerar vi därför lite färre recensioner. 

Foto: Kenth Nedergård

Beskedet om att min vän och författarkollega Carita Nyström hade gått bort kom kanske inte helt överraskande men kändes likafullt som ett dråpslag i oktobermörkret. I många år hade hon kämpat med vacklande hälsa, men efter varje kris resolut rest sig och gått vidare. Hon var en kämpe med obändig vilja och smittande entusiasm, vilket fick många av oss att tro, eller i varje fall hoppas, att hon skulle hänga med ett bra tag till. Men så blev det inte. 

Vår vänskap sträcker sig tillbaka till 1990-talet. Då var Carita en sedan länge etablerad författare och kulturpersonlighet i Österbotten och Svenskfinland, en eldsjäl, fixare och mentor som fick saker och ting att hända och som generöst delade med sig av sina kunskaper och skapade möjligheter för andra. Hon var en kulturaktivist av bästa snitt som värnade inte bara om sitt eget författarskap utan om det större sammanhang som förenar författare och läsare.

Läs resten av artikeln »

Poeten Rosanna Fellman som 2018 vann första pris i Arvid Mörne-­tävlingen för sin diktsvit Störd, bokdebuterar nu med Strömsöborna. För Horisont berättar hon om skrivandet som terapi, om att leka med läsarnas förväntningar, och om vikten av att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp.

Som rikssvensk är det tydligt att jag missat det fenomen som är fixarprogrammet Strömsö, men Rosanna Fellman förklarar att det blivit något av en sinnebild för tillrättalagd perfektionism. Det var därför hon valde ”Strömsöborna” som titel åt sin första diktsamling, där diktjagen lever minst sagt långt ifrån den lyckliga och glättiga verklighet som visas upp i tv-programmet. 

– Det går aldrig fel i det här programmet. Det är tipptopp, och de gör ju omtagningar för att det ska bli så förstås. Det är ju därför det verkar så perfekt. Det finns till och med ett talesätt som lyder ”Det gick inte som på Strömsö”. Det är när man gjort något fel och det inte blev som tänkt.

Och i Fellmans diktsamling går det mesta fel, kanske för att människorna i dikterna, som hon säger ”bor i ett samhälle där allt går fel”. Strömsöborna befolkas av kantstötta existenser som mals ner av sina monotona lönearbeten, lider av psykisk ohälsa och alkoholism, och utsätts för övergrepp. Jag frågar Fellman om hon håller med om att hon har skrivit ett arbetskritiskt, konsumtionskritiskt, och kanske till och med civilisationskritiskt verk.

– Jag har själv när jag pratat om boken kallat den samhällskritisk och då faller ju konsumtionskritiken och arbetskritiken in i det. Och det är ju förstås en poäng att vi har väldigt stora problem i väst med jämställdhet och med att räcka till, och det är det jag kritiserar ganska hårt, svarar hon.

Och där finns även klimatperspektivet med: hur vi människor i väst och det samhällssystem vi lever i håller på att göra slut på jordens resurser i stadig takt. 

Hur kom det sig att du började skriva? Har du alltid varit en skrivande, eller berättande person?

– Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att lära mig att skriva och läsa, men när jag väl lärde mig kunde jag inte sluta. Sedan tonåren har jag skrivit varenda dag. Det är väldigt viktigt för mig att kunna uttrycka mig i skrift, och speciellt som tonåring så kände jag mig väldigt missförstådd och utanför och då använde jag skrivandet som en terapiform. 

Något som slog mig när jag läste Strömsöborna var hur jaget i de första dikterna tillsynes ligger nära Fellmans biografiska kön och ålder, för att i de senare dikterna skifta till helt andra positioner, som män med rasistiska åsikter och alkoholproblem. Även jag som är en tämligen van läsare blir lite tagen på sängen av övergången, och jag undrar om detta är en medveten lek med läsares förväntningar på dikter skrivna av en ung kvinna. Det bekräftar Rosanna Fellman att det är.

– Jag är ciskvinna, och är man kvinna eller feminint kodad så blir det automatiskt så att allt man skriver måste vara feministiskt eller självupplevt. Som man  kommer man lättare undan med att ”författaren är död” helt enkelt. Jag skulle inte vilja bli förknippad med alla de här personerna, och jag skulle inte vilja att jag det skriver blir tolkat utifrån min egen historia. Ordningen med de olika diktjagen är medvetet upplagd. Jag vill lura människor lite. 

Vi går över till att tala om dikten Manteln, som adresserar sexuella övergrepp och inte minst tystnadskulturen kring dessa. 

Börjar tystnaden brytas nu? I Sverige har det tvärtom talats om en backlash efter metoo, där kvinnor som vittnat åtalats för förtal och de män de vittnade mot är tillbaka i offentligheten.

– Det har varit en backlash också i Finland. Just därför är det så viktigt att ha diktjag som det i Manteln. Det är jättetungt att vara med om den här backlashen, och det är också därför man måste fortsätta kämpa, för att komma till en punkt där man faktiskt kommer ur det här förtrycket och kommer ut ur den här strukturen. Bara för att man har kommit så långt att man kan prata om det så betyder det inte att det tas emot. Om man fortsätter att kämpa så har man faktiskt kommit någonstans till slut. Och det är därför jag ville att Manteln skulle vara med. 

Hur kan dikten vittna om till exempel övergrepp på ett sätt som vårt vardagliga språk kanske inte kan?

– För Störd (som handlar om bland annat neuro­psykiatriska funktionsnedsättningar, red.anm.) som är med allra sist vann jag Arvid Mörne-priset, och då togs den emot väldigt bra. Jag tror att med hjälp av ett poetiskt språk, och med symbolik så tar folk in svåra frågor. Människan är kanske inte lagd på det sättet att man med detsamma kan processa saker, utan man måste fundera och ta in det genom konst för att faktiskt i grund och botten förstå. Och jag tror att genom konst kan man på riktigt förändra saker.

Har du några litterära favoriter och förebilder?

– Jag ser upp till de finlandssvenska modernisterna. De var ganska annorlunda jämfört med det som varit innan. Så det ser jag upp till, att våga göra någonting som inte har blivit gjort förut. Men sen så ser jag också upp till rikssvenska författare och journalister som Bang och Harry Martinson, för de var ganska vågade och jag identifierar mig just med att våga göra saker eller tvinga mig själv att göra saker som känns obehagliga. Annars händer det ingenting. Det känns som att jag måste uttala mig om saker, för annars har jag bara suttit och sett på när tåget har kraschat utan att göra någonting. 

Skriver du på något nytt?

– Just nu skriver jag något som är lite mer ur mitt eget perspektiv. Jag skriver också scendikter eftersom jag är estradpoet från början. Så jag har gigs som jag skriver till hela tiden, så skrivandet kommer nog aldrig sluta för mig. Men däremot skriver jag på ett större projekt som nog är menat för bokform fast jag vet inte riktigt ännu, men tematiken är feministisk den här gången. P 

Strömsöborna utkom på Förlaget 2019. 

Karin Erlandsson
Alla orden i mig 
Schildts & Söderströms 2019

Recnsion av Karin Erlandsson Alla orden i mig

Karin Erlandssons senaste bok Alla orden i mig är en bok om att skriva. Det är inte en bok om hur man skriver, men det är en bok om hur Karin Erlandsson skriver. Det är upp till den enskilda skribenten att själv lista ut vad som är drivkraften bakom det egna skrivandet. Det är bara skribenten som bestämmer när hen ska skriva. Tiden kommer inte av sig själv. Det krävs disciplin och, åtminstone för Karin Erlandsson, tydliga målsättningar. 

Redan i bokens början förklarar Erlandsson tydligt och barskt att viljan att skriva måste vara större än tron på sina ursäkter. Det är så självklart och beskriver i princip vilken prestation eller uppgift som helst. Viljan att utföra den måste vara större än tron på ursäkten. Då vet vi det. Men det krävs också en stenhård självdisciplin, och det bevisar Karin Erlandsson att hon besitter. En imponerande, och rent av provocerande, självdisciplin. 

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen heter kort och gott ”Om att skriva” och är indelad i korta essäliknande texter om hur författaren skriver, när hon skriver och varför. Syftet med hennes skrivande är lika självklart som vi andas för att hållas vid liv. Omslaget avslöjar den explosiva viljan att uttrycka sig i skrift. Orden flyter ut över kanterna annars. De måste ut. Gärna tusentals per dag. Skrivandet är Karin Erlandssons sätt att existera. ”Inget finns om jag inte skriver. Därför har jag heller inte något val. Vill jag leva måste jag skriva.” 

Läs resten av artikeln »
Bokpärm, Ralf Andtbacka
Potsdamer platz En dikt 
Förlaget
2019
Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt. Förlaget. 2019.

Bokrecension: Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt

Ulmar. Ordet kan tjäna som exempel på hur lite språklig vinning vi får av Ralf Andtbackas verk. Det är ett underbart ord som skulle kunna öppna en hel värld, från den pyrande brasan eller den pysande trädsvampen, satt i fyr för att skrämma iväg myggen. 

Metoden i Andtbackas Potsdamer Platz är den rakt motsatta: orden rivs upp med sin rot och placeras i en utställnings­monter. Världen är stängd och det finns ingen väg ut: ”människans möjlighet är att gå under jord där historien ulmar i psykos.”

Läs resten av artikeln »

« Äldre inlägg § Nyare inlägg »