Hur skulle du beskriva Keflavik? Är det samma stad som utmärker sig i dina romaner Fiskarna har inga fötter och Som universum, ungefär?

– Det är inte lätt att beskriva Keflavik med bara några ord. Jag behövde ju skriva två romaner för att berätta om staden. Keflavik är vacker på ett fult sätt, brukar jag ibland säga, eller; ful på ett vackert sätt. Omgivningen är karg; svart lava, kala berg, stormigt, platt, öppet. Stormigt på grund av att staden är omsluten av ett öppet hav. Men det är också havet, detta vidsträckta, blå, stundtals mörka, stormiga hav, som ger Keflavik dess skönhet. 

Sanna Tahvanainen skriver om Sylvia Plath och New York i sin senaste bok. Henna Johansdotter från Vasa har skrivit en dystopisk science fiction-roman som handlar om konstgjorda människor som odlas i glastankar. Båda författarna kommer från mindre orter och har längtat bort, till något större. 

”Mademoiselle önskar att vi presenterar oss med två meningar när vi kommer till New York,
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att min fantasi ska dö.”

Året är 1953. Den tjugoåriga Sylvia Plath har precis kommit till New York för att påbörja praktik på modemagasinet Mademoiselle. En hel sommar ligger framför henne. Storstaden lovar stort och mycket. Frihetskänslan är enorm. Hon ska ta för sig av staden och vad den har att erbjuda. Staden är till för henne.

Stadsskildringarna har länge varit ett återkommande motiv i den moderna litteraturen. Bland de välbekanta stadsskildringarna har vi James JoycesOdysseus med Dublin som förgrund och Paul Austers New York-trilogi. I dem fungerar städerna inte bara som en kuliss bakom den moderna människans livsföring. De är en del av karaktärsgalleriet. Staden är levande på ett sätt som får karaktärerna att påverkas av den. 

Hur mycket kan några cigarettfimpar i en köksspis egentligen förklara?
Förklara vad då? Ett liv? Minnet av det som varit, minnet av föräldrarna, minnet av ett levt liv, men också av det som aldrig blev av? Ett liv i utkanten av cigarettrökandet, iakttagande, sorterande, funderande över vad detta kan betyda. Är det för mycket sagt? Eller: utgör tobaken det stora tabuet? Är den en variant av Julia Kristevas abjekt eller av Jacques Lacans objet petit a? Har fimparna någonting att göra med psykoanalytisk och semiotisk teori? 

Jag förstod tidigt att jag måste ta avstånd från tobaken, cigaretterna. Jag ville inte bli som mina föräldrar, fastna i samma situation som de gjort, två människor jag såg upp till men också kände ett visst avstånd till. Jag älskade dem, så som ett litet barn kravlöst älskar den som föder och tröstar den lilla. De var goda, omtänksamma föräldrar.  

Men cigarettfimparna i spisen. Jag insåg tidigt att de talade om någonting som jag inte ville bli en del av, en värld som inte skulle bli min. Kan jag förklara varför? Vad var det som gjorde att cigaretterna framstod som ett no-no som jag inte ville ha någonting att göra med? Cigarettstumparna som talade om att mamma suttit och rökt vid vedspisen och sedan slängt in fimparna i den släckta härden.