Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Läs resten av artikeln »