De senaste åren har jag läst flera böcker om människor som bor i städer och som är mer eller mindre olyckliga. Staden har ofta en stor roll i böckerna – som fond eller nästan som biroll – men är aldrig problemet, för när människor är lyckliga eller tillfreds, är de även det i staden. Jag känner igen mig i människornas olycka, men aldrig i deras outtalade övertygelse om att det trots allt är i staden som de hör hemma.
Stockholmsromaner upplever jag som mer fantasy än Harry Potter, men kanske finns det även stockholmare som känner så. Jag läser Isabelles Ståhls Just nu är jag här och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden.
I tidningsrecensionerna har de ibland kallats för generationsromaner – för min generation? Jag förstår ju att det är så, men jag kan omöjligt identifiera mig med huvudpersoner som har en lång rad flyktiga bekantskaper, som använder dejtingappar, har tillfälliga sexuella förbindelser, går på ölhak eller hajpade event, har ångestfyllda bakfyllor eller spenderar orimliga summor på kläder.
Att sympatisera eller identifiera sig med en olycklig människa är enkelt, fastän jag aldrig tänker ”det kunde varit jag” när jag läser just de här böckerna. Det kunde varit jag, om jag i någon grad hade varit en stadsmänniska, men det enda jag inser är att det där inte är mitt sätt att bo i en stad på och inte heller mitt sätt att vara olycklig på.
Till och med när jag läser böcker som utspelar sig i Malmö – som borde vara min stad – blir jag besviken. Jag läser Maria Maunsbachs Bara ha roligt och känner svårförklarad tacksamhet när Värnhem nämns: Känn något! Värnhem passerar jag med cykel varje dag på väg till och från mitt jobb. Jag känner inte så mycket för Värnhem. Borde jag det?
Läs resten av artikeln »