Essä

You are currently browsing the archive for the Essä category.

De senaste åren har jag läst flera böcker om människor som bor i städer och som är mer eller mindre olyckliga. Staden har ofta en stor roll i böckerna – som fond eller nästan som biroll – men är aldrig problemet, för när människor är lyckliga eller tillfreds, är de även det i staden. Jag känner igen mig i människornas olycka, men aldrig i deras outtalade övertygelse om att det trots allt är i staden som de hör hemma. 
Stockholmsromaner upplever jag som mer fantasy än Harry Potter, men kanske finns det även stockholmare som känner så. Jag läser Isabelles Ståhls Just nu är jag här och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden

I tidningsrecensionerna har de ibland kallats för generationsromaner – för min generation? Jag förstår ju att det är så, men jag kan omöjligt identifiera mig med huvudpersoner som har en lång rad flyktiga bekantskaper, som använder dejtingappar, har tillfälliga sexuella förbindelser, går på ölhak eller hajpade event, har ångestfyllda bakfyllor eller spenderar orimliga summor på kläder. 

Att sympatisera eller identifiera sig med en olycklig människa är enkelt, fastän jag aldrig tänker ”det kunde varit jag” när jag läser just de här böckerna. Det kunde varit jag, om jag i någon grad hade varit en stadsmänniska, men det enda jag inser är att det där inte är mitt sätt att bo i en stad på och inte heller mitt sätt att vara olycklig på. 

Till och med när jag läser böcker som utspelar sig i Malmö – som borde vara min stad – blir jag besviken. Jag läser Maria Maunsbachs Bara ha roligt och känner svårförklarad tacksamhet när Värnhem nämns: Känn något! Värnhem passerar jag med cykel varje dag på väg till och från mitt jobb. Jag känner inte så mycket för Värnhem. Borde jag det? 

Vilket är mitt Malmö? I teorin gillar jag Malmö: en gammal arbetarstad, tillräckligt stor utbudsmässigt, lagom liten cykelmässigt. Om jag funderar över vad som egentligen tilltalar mig med Malmö, minns jag först alla mina promenader på S:t Pauli kyrkogård, där jag promenerade varje dag under tiden som jag bodde i en andrahandslägenhet på Östervärn. 

Jag tänker på stadsbiblioteket, på Biograf Spegeln, där jag gick på smygdejt med klasskamraten som sedan blev min sambo och såg Norweigan Wood under tiden som jag var skrivar­elev på Skurups folkhögskola. 

Jag tänker på allén genom Rörsjöstaden, med intilliggande ståtliga stuckaturslägen­heter, där jag alltid tänkt att ”här skulle jag bo om jag skulle bo kvar här”. Jag tänker förstås på Hamrelius bokhandel, som nu är stängd, men där jag strosat i timmar och suktat efter böcker. Mina tankar snuddar också vid Science fiction-bokhandeln. Och vid promenad­slingan längs med havet vid Sibbarp, med vyn över Öresundsbron som jag aldrig tröttnar på, trots att bron förstör känslan av Danmark som en ö och sundet som ett sund, nu snarare ett dike.  

Problemet med min stadsmänniskohet är att jag ständigt letar efter det mest lantliga jag kan hitta i staden. Jag vill ta en skogpromenad, istället letar jag upp en park att gå varv efter varv i och möts av flåsande joggare och nästintill tama stadsvildkaniner. 
Hittar jag bär vågar jag inte plocka dem, även om en bekant nyligen berättade att hon har en strategi som går ut på att plocka sådant som växer över hundpissarnivå och sedan även över gubbpissarnivå. 

Funderar jag över mina favoritböcker tycks de – precis som mitt inre själsliv – för det mesta utspela sig på andra platser än i staden. Inte nödvändigtvis på landsbygden, men definitivt inte i Staden, och när de ändå gör det är staden oviktig eller så är det en stad i historisk kontext. Historiska städer verkar fungera bättre än samtida städer. Fast det har kanske mer att göra med att jag önskar att jag var född i en annan tid, en tid som jag i vissa avseenden hade varit i bättre samklang med. Allra helst skulle jag ha hetat Anne Shirley och växt upp på Prince Edward Island. 

Det var med böcker av författare som L. M. Montgomery som min kärlek till landsbygdsdramer odlades. Jag har fortsatt att läsa om landsbygden och stadsromanen tycks alltid förlora kampen om mitt intresse. 

Jag vill inte läsa bara för identifikationens skull, då skulle läsningen som livgivande sysselsättning bli andefattig och jag tror att det skulle säga något skavande om mig som människa: om min empatiska förmåga och nyfikenhet på andras sätt att leva. Ändå sitter jag och reserverar böcker på biblioteket som jag har googlat fram någon landsbygdskoppling till.

Har jag missförstått staden? Är jag orättvis? Och till vilken nytta – och onytta – gör jag skillnad på stadslitteratur och landsbygdslitteratur? Jag vet inte. Kanske är det bara ett uttryck för min egen vilsenhet, men hur jag än gör blir staden aldrig min. 

Främsta anledningen till att bo i staden är närheten till jobb och kulturutbud. Nyttjar jag biosalonger, teatrar och konsertsalar mer än att stadsutflykter skulle kännas tillräckliga? Räcker inte internet numera så långt att man som kulturkonsument kan bo varhelst det finns välfungerande uppkoppling? 

”Den plats där vi befinner oss är ofta inte den vi har sänt oss själva till. En vacker dag händer det att vi vaknar med en tanke: Här. Här är jag. Men varför?”, skriver Joyce Carol Oates i Det förlorade landskapet: En författares uppväxt

Just nu är jag här. I Malmö. Jag vet hur jag hamnade här, men är mina skäl att stanna starkare än andra outforskade skäl att vara någon annanstans?

Jag vill bo på en plats där min själ finner ro. Den platsen tycks inte vara staden. Staden är bara en plats på vägen till min plats. Platsen med bättre själsliga förutsättningar. 

Finns det en stad för mig eller borde jag låta staden bäst få blomma som besöksmål? En plats man åker till ibland för att det är ett nödvändig ont, ibland för sitt höga nöjes skull. När jag var liten bar jag finkläder – kläder som var finare än vardagskläder, fastän inte festfina – när vi skulle åka in till staden, oavsett om vi skulle gå på bio eller storhandla. Nu kan jag småhandla i närbutiken varje dag oavsett utstyrsel. Kanske blir staden mer fördelaktig sedd i finkläder. Måhända vill jag läsa stadsskildringar om jag inte bor i staden. 

Det är lätt att romantisera landsbygden, även om många böcker som utspelar sig där rätt ofta är eländesskildringar. Och det där med att finna en rogivande plats: Ro i själen för vem? 

För en tid sedan lade en av mina systrar upp en bild i sociala medier: ”Kvällspromenad på landet. Ro i själen.”, efter besök hos mamma på östgötska landsbygden. Min kusin, tillika bonde och granne i byn, var inte sen med att svara: ”Nja tveksamt att känna ro när balarna ligger kvar och regn på söndag”. Om man både bor och arbetar på landsbygden blir de själsliga förutsättningarna andra än för en stadsbo som är på besök. Kanske är den där kvällspromenaden genom hagarna och på skogsstigarna det som allra minst ger dig ro i själen. Som skogsägare i min hembygds Småland blev varse efter Gudruns framfart 2005. 

Frågan uppstår huruvida det är landsbygden som jag romantiserar eller om det i själva verket är min barndom. Kanhända är det ett fall av försåtlig nostalgi. Min barndom genomsyras av naturromantik: de första vårblommorna – blåsippor, vitsippor, vårlök och lungört – nere vid barkbåtsbäcken, mandelblom, styvmorsviol och nagelört på bergshällen vid Dembackes, kabblekan i bäcken där vi brukade ta grodrom, kantarellplockning, kanotpaddling genom näckrosor, matsäck på skogspromenader, julgranshuggning, skridskoåkning på dammen, trädklättring i den nära 100-åriga linden, stjärnskådning i sovsäck under bar himmel, hopp på höskullen, kalvletande i hagen om sommarkvällen. Kanske står min naturromantik för en lyckligare tid. Kanske är en lycklig barndom så nära ro i själen man kan komma.

När Anne på Grönkulla flyttar till staden för att studera tvivlar Anne på att hon ska kunna bli riktigt lycklig där. Efter snart tio år hemifrån är jag själv fortfarande inte säker. Men kanske handlar det bara om vuxenheten. Går det att bli lyckligare än sin lyckligaste barndom? Jag tror knappt det. 

Vissa anser att vår tid är fixerad vid ytan – kolumner följs idag ofta av en bild på själva skribenten. I dagens digitala selfie-kultur verkar det angeläget för människor att urskilja sig från massan och betona den egna identiteten. Men detta behov av bilder på oss själva och andra har existerat i varierande form genom historien. Människan har alltid varit upptagen av sitt eget och andras utseende. Bilder fyller en social funktion som både skapar och bekräftar våra relationer – detsamma gäller genren självporträtt.

Vad är ett självporträtt? Det skulle kunna beskrivas som ett estetiskt fenomen där en konstnär eller författare inkluderar sig själv, och samtidigt bryter ned skillnaden mellan det offentliga och det privata: ett tröskeltillstånd där fakta blandas med fiktion. Tonsättare kan gömma sig i sina kompositioner. Ett exempel är DSCH-motivet som Dimitri Shostakovich använder i varje inledande stycke av den åttonde stråkkvartetten. Några enkla stråkar skapar ledmotivet som har hans initialer. Även konstnären och diktaren arbetar ofrånkomligt med sig själv – men hur tolkar man bäst ett självporträtt? 

”Vi drivas ständigt mot slutmålet: självporträttet”, skriver poeten och konstnären Rabbe Enckell i sin prosabok Tillblivelse. I ett annat sammanhang skriver han: ”Verkligheten ger oss ingen riktning, den ger oss bara möjligheter, obestämda chanser. För att begränsa dessa möjligheter och rationalisera deras inverkan på oss, börjar vi ’klä oss’ i våra jag.” Enckell anser att självporträttörer alltid presenterar sig som något – en asketisk bohem, en androgyn dandy och så vidare. Oavsett vilken av de möjliga identiteterna som gestaltas framförs en roll.

Read the rest of this entry »

1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m2) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m2), ekonomibyggnad (5 m2) och bastu (18 m2).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga. 

Read the rest of this entry »

Författaren Agneta Andersson skildrar några glimtar från den mytomspunna ön Jurmo. Hon är också kyrkvärd, skärgårdsguide och delägare i Vrakplundrarförlaget som ger ut skärgårdsböcker. 

Jag vill vandra över hedarna och gå till kapellet. Jag vill sitta vid stranden och se ut över fjärden och känna att jag är fri. Jag vill att Jurmovinden skall blåsa i mitt hår. Jag vill bara känna den stora samhörigheten mellan Jurmo och mig.” Det här skrev jag när jag var femton. Över femtio år senare nickar jag igenkännande: Av de platser jag bott på har visst Jurmo alltid varit min stora kärlek? 

Sandvikharun som fungerade som ett säsongfiskeläge under första hälften av 1900-talet har nyligen förärats en egen bok.

Det där om vinden låter lite väl romantiskt. Faktiskt fick jag lära mig redan som barn att det är vinden som styr all verksamhet, ja själva livet på Jurmo. Jag minns en gång när farfar slumrade till vid matbordet. Gaffeln i hans hand föll mot tallriken med en skräll och farmor kastade en hastig blick åt hans håll. 

Men ingen sa ett ord utan alla fortsatte att äta kokta flundror och potatis. Plötsligt rätade farfar på ryggen, spände blicken i oss och utbrast: – Vi har nordväst! Varpå farbror Bertel störtade upp, drog skärmmössan över öronen och satte av mot bystranden. Farfar kände av vindens riktning till och med när han sov och nordväst betydde att sumpjollen måste flyttas eller dras upp på land. 

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Michael Economou har gjort en resa till Montségur i södra Frankrike där minnet av inkvisitionens framfart mot den religiösa gruppen katarer på 1200-talet fortfarande är i högsta grad levande.

Jag erkänner att tvekan försvårat skrivandet. Hemma-­hos-reportage finns det tillräckligt många. Förfluten tid är lätt att gå vilse i. Några av den här textens huvudpersoner – de många, levde i ett medel­tida förflutet och bekände sig till en tro som fascinerat också vår tid. Övriga – de få, närmare be­stämt ett äkta par, Annemie och Richard Tacq, får representera vårt 2000-tal i sitt försök att leva efter innebörden i le vrai esprit cathar, den urkristna anda som de förstnämnda utvecklade trots brutalt motstånd från katolska kyrkan.När nästan tusen år skiljer människor åt är fällorna likväl många. Romantik lurar. Övertolkningar. Förvillelser och tro att allt varit som man hoppas. Men hem­reportagen kan formuleras med annat fokus än exklusiva inredningsdetaljer. Reflektioner kan spegla parets kloka sätt att förhålla sig till flydda tider. Dessa två människors bostadsprojekt är för mig lika intressant som deras försök att hitta hem i den historia, vilken präglar byn där de bosatt sig – Montségur, belägen i Pyrenéerna i södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Miljön och historien är här präglad av en komplexitet som den intresserade besökaren kanske inte förmår greppa till fullo, men den som en gång fascinerats av traktens förflutna kan sällan släppa tankarna på vad som hänt.

Read the rest of this entry »

print STDOUT q
Just another Perl hacker,
unless $spring

Texten ovan kan för många verka som en helt slumpmässig rappakalja, men det är faktiskt mycket mer än så. Upphovsmannen till texten är Larry Wall, som även är känd som skaparen av kodspråket Perl. Innan Wall uppfann Perl studerade han lingvistik, och hans bakgrund märks i kodspråket; av alla programmeringsspråk är Perl kanske det som kommer närmast våra naturliga språk. I Perl kan man uttrycka samma sak på många olika sätt och det finns en flertydighet som gör att även om Perl är ett av världens mest använda kodspråk, är det också ett språk som många programmerare rynkar på näsan åt. Men denna dynamik i Perl tilltalar också en annan grupp av användare – nämligen författarna. De tre raderna du nyss läste är det första exemplet på en haiku skriven i Perl. Verket läses ut ”print standard out queue / Just another Perl hacker / unless dollar spring” och passar på så vis in på haikuns standardformat 5–7–5 stavelser. Dikten nämner även våren, ett klassiskt och viktigt grepp för haikuformatet. Read the rest of this entry »

Tags: ,

Hanna Ylöstalo lyssnar på Iiris Viljanen och reflekterar över ett konstnärsskap som rymmer allt ifrån kärlek, sorgen efter älskade husdjur och psykisk ohälsa. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Vi kunde höra den skönlitterära lådan spricka när Bob Dylan fick nobelpriset 2016. Den hade spruckit förr och av samma skäl. När dramatikern Dario Fo fick priset 1997 uppstod samma diskussion om vad litteratur är. Tre filosofer, senast Bertrand Russell 1950, har fått priset för filosofiskt skrivande. Inte för skön­litterärt skapande, i den mån de alls ägnat sig åt sådant. Nobelpriset i litteratur har gett Svenska Akademien så mycket makt att de i praktiken kan avgöra vad som är litteratur. När akademin delade ut priset till Dylan, Fo och Russell föreslog de samtidigt en vidgning av litteraturbegreppet som vi andra fick ta ställning till.

Read the rest of this entry »

Tags: ,

Nu, över ett halvt sekel efter våra förödande krig, har vi allt mer intensivt börjat diskutera eutanasi. Ska vi ha en lag som tillåter en människa att döda en annan – under “betryggande omständigheter”? 68 % av finländarna bejakar tanken, visar en aktuell undersökning, som också påvisar att läkarna är emot.

Samtidigt återkommer nu den offentliga debatten ständigt till frågan om vårt lands sneda befolkningsprofil. Fakta är välkända, den växande mängden åldringar i förhållande till de arbetsföra, att det i vårt samhälle finns för få barn och för många gamla individer.

Att sambandet mellan dessa två debattämnen är ett utslag av vårt kollektiva undermedvetna, verkar uppenbart.

Att i lag tillåta eutanasi är att gå över en gräns, är ett så stort steg att varje humant tänkande värjer sig till det yttersta. Den som försöker få en uppfattning om hur människor i andra tider tänkt och handlat, hur de levande förhållit sig till de döende, ser naturligtvis bara en evig ström av olika mönster, av växlingar, olika tiders krav och press på människorna. Oöverskådliga versioner finns även i det som ligger nära vår tid. Hur bedömer man, eller vad vet man om, hur människor under olika tidsperioder handlat inför döende individer. Vad var på djupet orsaken till deras handlande. Vad var mer eller mindre humant under specifika förhållanden.

Kan någon kunskap om det förgångna ge stöd inför det val vi är i beråd att ta i dag?

Read the rest of this entry »

Tags:

Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Read the rest of this entry »

Tags:

« Older entries