En existentialistisk dykares memoarer

– Fann jag en film tagen av SS som visar hur tretusen judiska män, kvinnor och barn kvävs tillsammans i gaskammare i Auschwitz skulle jag inte bara låta bli att visa den, jag skulle förstöra den!

Det säger inte en historierevisionist som vill underlätta förnekandet av Förintelsen, utan en ledande fransk intellektuell, Claude Lanzmann, redaktör för Les temps modernes och upphovsman till det främsta filmverket om Förintelsen, den drygt nio timmar långa Shoah.

Hans memoarer i två delar har nyligen utkommit och rönt stor uppmärksamhet i Frankrike. Uttalandet finns i en text från Le Monde 1994 omtryckt i memoarens andra del, La Tombe du divin plongeur (Den gudomlige dykarens grav) 2012. Denna åsikt är inte bevisbar, hävdar han, den är självklar – ett tankens nödvändiga språng.

Det autentiska språngets sanning lyfter Lanzmann även fram i boktitelns referens till den djärva, eleganta dykningen av en naken man på en gravfresk från 500-talet f. Kr. i museet i italienska Paestrum, en gång grekisk koloni. När graven med fresken först visades 1968 blev den något av en uppenbarelse för honom. I målningen såg Lanzmann ett sammanhang i och en riktpunkt för sitt liv, till den grad att han föresatte sig att leva i dykarens efterföljd, så som kristna vill leva i Kristi efterföljd.

La tombe du divin plongeur

Tålmodigt började han öva att från hög höjd kasta sig ut i tomma intet. Först vid sjuttio lyckades han. Nu är det bara några år sedan Lanzmann senast dök från en klippa på Amalfikusten. En bra bit över de åttio kallar han sig helt fräckt ung alltjämt, för honom har tiden nämligen aldrig upphört att inte gå!

Det han sökte i dykandet var att göra en förskräckande handling avspänd, i djup koncentration, kropp och själ ett. Det ger en stilfull bild av Kierkegaards existentiella språng, visualiserande en livshållning.
Lanzmann hade många gånger tvungits att kasta sig ut. Han var fjorton när Nazi-Tysklands soldater marscherade in i Frankrike och den judiska familjen fick leva i skräck och flyktberedskap. Barnen drillades av sin far i uppbrott vid nattliga larm, allt klockat på sekunden.
Som sjuttonårig gymnasist engagerade han sig i det väpnade motståndet mot ockupationsmakten. Gestapo kom honom på spåren. 1944 lämnade Lanzmann med falska papper landsorten för Paris, där det var lättare att vara anonym och gå under jord. Dessa och andra dramatiska skeenden skildras i memoarens första del, Le Lièvre de Patagonie, vilken nu föreligger på svenska: Haren i Patagonien – minnen (Lind & Co).

Två saker har dominerat Lanzmanns liv. Den ena är fasan över dödsstraffet, den andra är längtan efter vad han kallar inkarnationen. Lanzmann är en lång, kraftigt karl men han beskriver sig som krökt och med obefintlig nacke, nacken indragen i skräck för att bli halshuggen. Memoaren öppnar med en ohygglig redogörelse för avrättningar, med först i raden den sista publika giljotineringen i Frankrike, den av mördaren Eugen Weidmann 1938.

Trettonårige Claude följde spänt förloppet genom tidningarna. Den delvisa namnlikheten – de var båda en ”mann” – gjorde hans fantasi till att en viss Lanzmann fanns i kö för bilan. När han många år senare träffade Jean Genet, just fri från livstidsstraff, berättade han för denne om fantasin. Genets isande kommentar fastnade: ”Det är inte för sent än.”
Hela livet har kampen mot dödsstraff varit central. Han berättar om nätter under Algerietkriget då han och Simone de Beauvoir – med vilken han i många år sammanlevde – upprivna vakade efter att de varskotts om att ännu en frihetskämpe skulle giljotineras morgon efter. In i det sista ringde de runt för att finna någon som vågade väcka de Gaulle och förmå honom att stoppa avrättningen – varje gång förgäves.

Haren, det djur som figurerar i titeln på första memoardelen, utgör en sinnebild för Lanzmanns identifikation med de ständigt vaksamma, de rädda, flyende. I en TV-intervju nyligen beskrev han sig som ”fegis”, trots att han har en rad modiga handlingar bakom sig, från att han som sjuttonårig gymnasist tog emot motståndsrörelsens vapensändningar på järnvägsperrongen i Clermont-Ferrand, inför ögonen på tyska soldater.
Till hans speciella mod hör inlevelse med offren, vilket ledde till att han ägnade tolv år av sitt liv åt att med filmen som verktyg åskådliggöra mordet på sex miljoner judar. Han gjorde det utan gedigen bakgrund som filmare. Det skrivna ordet var hans medium, länge försörjde han sig som manustvättare och skribent för tidningsgruppen France-Soir.
Haren i Patagonien är tillika Lanzmanns sinnebild för hans livs andra stora tema: inkarnationen, att något abstrakt tar sinnlig gestalt. Trots sitt ovanligt goda minne har anblicken av världen alltid fått honom att känna sig främmande, berövat honom förundran och entusiasm, till den grad att både han själv och världen blivit overkliga. Därför kom tillfällen av förkroppsligande som en gåva. Ett sådant inträffade en natt när han kom körande på en väg i Patagonien och en hare dök upp framför strålkastarna. Incidenten, skriver han, högg i hans hjärta in insikten att han och Patagonien ingick i en gemenskap.

Första gången som Lanzmann, under femte året av förarbetet för Shoah, kom till Polen för att besöka Förintelsens orter skedde något liknande. På den stilla minnesplats som det av tyskarna bortstädade Treblinka-lägret hade blivit reagerade han oroande lite. Reaktionen kom först på vägen därifrån, då han körde in i en liten polsk by där avgrundsnamnet TREBLINKA mötte på vägskyltar och järnvägsstation.
Bebodda hus, gummor i hucklen, väderbitna arbetskarlar, lekande barn och hästar på gatan, allt det vardagliga smälte plötsligt samman med det historiska massmordet. Många av dem som betraktade honom hade från nära håll upplevt allt. Under ett drygt år hade de sett hur ändlösa tågset rullade in överlastade med förtvivlade människor. De hade ätit, arbetat och älskat i stanken av lik och likbränning.
Han blev skakad i själen. Intill dess hade han varit oklar om hur filmen skulle utformas, plötsligt visste han: den skulle frammana skeendet genom gå tätt inpå platserna och vittnenas ord och ansikten. Där och då började på allvar hans livs satsning.

Förslaget till filmen hade kommit från en tjänsteman vid Israels utrikesministerium, som även lovat all tänkbar uppbackning. Året var 1973 och Lanzmanns första film hade just visats med framgång. Den hette Pourquoi Israël (Varför Israel) och var ett ”subjektivt reportage” om judiskhet och staten Israel. Det nya uppslaget utgick från upplevelsen att ännu ingen hade på film skildrat Förintelsen ur det judiska folkets synvinkel, vilket i huvudsak måste bli de mördades.
Efter stor vånda över det krävande uppdraget svarade Lanzmann ja. När han rannsakade sig fann han sig veta näst intill ingenting om det som hänt. De första åren fick han ägna åt att studera och söka efter människor med kunskap, historiker som Raul Hilberg och Yehuda Bauer, liksom sådana som befunnit sig nära mordoperationen.

Att finna de få överlevande från gaskamrarnas ”Sonderkommando” krävde ett idogt detektivarbete. En var Abraham Bomba, som skulle bli en viktig berättare i Shoah. Bomba hade varit frisör i Treblinka för kvinnorna strax innan de gasades. Klippningen ägde rum i själva gaskammaren.
Lanzmann kom över en gammal adress till honom i Bronx, New York. Men Bomba var försvunnen utan att efterlämna adress. Lanzmann hade dock turen att i kvarteret råka på en äldre judisk skomakare som känt Bomba och sa att denne flyttat längre bort i Bronx. Lanzmann tog sig för att genomsöka frisörsalongerna där och fann till slut en som visste. Bomba bodde i närheten. Han var frisör på Grand Central Station.
Möte blev av och en god relation etablerades. När Lanzmann ett par år senare var redo att filma en intervju hade emellertid Bomba flyttat igen utan att lämna adress, denna gång till Israel. Men genom att invandrare registrerades där med ursprungsort och Lanzmann visste var i Polen Bomba kom ifrån, återfann han honom och kunde genomföra intervjun.

De svåraste var SS-männen, både att finna och att få att tala inför bandspelare och kamera. I början var han öppen om sin identitet – redan namnet röjde hans judiskhet – och om sitt filmiska syfte. Resultatet blev noll. Lanzmann började förställa sig, smickra och utlova pengar och anonymitet. Det fungerade framför allt med Franz Suchomel, tidigare SS-vakt och chef över Treblinkas ”guldjudar”, de som samlade och smälte tackor av offrens guldtänder. Hans vittnesmål, med sagesmannens namn angivet, är centralt i filmen.
Suchomel filmades ovetande med en dold, specialkonstruerad liten kamera som sände bilder till en inspelningsbuss nära platsen för samtalet. Den tekniken kombinerades snart, i bästa Wallraffstil, med förfalskning av identitet och uppdrag. Intervjuare blev en Dr Claude-Marie Sorel, forskare vid ”Centre d’études et de recherches sur l’histoire contemporaine” med adress i Les temps modernes hus. Professor Laborde, centrets direktör, sände vänliga förfrågningar till forna bödlar om bistånd till en studie där ordet ”jude” inte figurerade.

Till sist lyckades Lanzmann bli mottagen hos några av de tyngst belastade. Verksamheten blev samtidigt mer riskabel. En incident inträffade vid mötet med Perry Broad, SS vid den politiska avdelningen i Auschwitz som dagligen förhörde, torterade och avrättade. Lanzmanns kvinnliga assistent hade kameran gömd i en väska. Samtalet kom igång, men snart började den inpackade apparaten ryka. Innan Broad hunnit reagera störtade Lanzmann upp, grep assistenten och väskan, kastade sig på dörren och skuttade bort.
Sämre gick det hos Heinz Schubert, SS-chef vid Einsatzgruppen och den som övervakat massavrättningarna på Krim. Schubert hade dömts till döden, men benådats och avtjänat endast fyra års fängelse. Där råkade samtalet tränga ut från inspelningsbilen på gatan och höras av grannar, som ringde Schuberts. Plötsligt överfölls Lanzmann och assistenten av sonen i huset med tre kumpaner. Under en skur av hugg och slag lyckades de ändå komma ut på gatan och springa mot en gömd bil, förföljda av en skrikande mobb.
Materialet med Broad och Schubert blev oanvändbart. Kameran förlorades i flykten från Schubert, eftersom Lanzmann blev tvungen att slänga väskan mot förföljarna för att sinka dem några sekunder.

Varför skulle egentligen den som kämpat så för att dokumentera Förintelsen vilja förstöra en filmupptagning av gasningen?
I skilda passager i memoaren skymtar några skäl, som att visning vore att ge historierevisionisterna poäng: det är så tveksamt om gasningarna förekom att ett filmbevis vore tacknämligt.
Ett annat skäl är att en sådan film inte torde ha visat något, för ljuset släcktes alltid vid ”behandlingen”. Hade man ändå kunnat se, borde respekten för de mördade ge skäl nog. Gasningen, som kunde vara i 10-20 minuter, gjorde folk galna av fasa, fick dem att klättra på varandra, föräldrar att trampa ner sina barn. De som föll ut när kammarens portar öppnades liknade inte mer människor.
Det hela är bortom det representabla, överskrider en moralisk gräns som Lanzmann väljer att dra.

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *