Henrika Ringbom: Öar i ett hav som strömmar

Livet som skört och tillfälligt

Henrika Ringbom
Öar i ett hav som strömmar
Schildts & Söderströms

På pärmen till Henrika Ringboms diktsamling Öar i ett hav som strömmar finns ett fotografi som genast slår klorna i mig. På fotografiet, som är taget i Berlin, syns en sliten fasad med en hel del graffitti. Bredvid ser vi en buske. Mitt i bilden finns en öppen port och en korridor genom vilken man ser en annan vägg, en annan öppen port; man ser ända fram till en stängd dörr, graffitti där också. Fotografiet etablerar genast en plats, en märklig skönhet. I slutet av samlingen får vi veta mera om detta fotografi. I ett av sina karaktäristiska prosalyriska stycken skriver Ringbom om den där dörren, bakgårdarna, färgerna. Husen är bebodda, skriver hon, fast det är inte så det vid första ögonkastet ser ut. ”Jag öppnar dörren och kommer ut på en gård med ett stort mandelträd i blom, rosa moln ovan en lekplats. Ruiner, pelarkapitäl, bänkar, murgröna. Murarna till gårdarna bredvid är låga, det är öppet, ljust, naturen har fått sköta sig själv, förfallet ha sin gång och gått så långt att det är vackert bredvid de upputsade husen.” Platsen beskrivs inte helt olikt vissa andra av dikterna som mera har drömmens karaktär. Också här finns den sortens konkretion som drömmar tenderar att ha, där konkretionen bär på lager av stämningar, associationer, glipor. Just detta är Ringbom genomgående bra på att fånga. Texterna i samlingen, där hon gör upp med hur man går vidare i livet och bearbetar känslor av sorg och saknad, kan påminna om privata anteckningar men det gör dem varken otillgängliga eller inneslutna i sig själva.

Öar i ett hav som strömmar kunde sägas handla om hur vi bebor tiden och rummet, men precis som det står i slutet av den dikt jag nyss refererade kvarstår ett faktum: ”Jag stannar här bara en liten stund”. Det handlar om livet som den sköra och tillfälliga enhet det är, där ibland en horisont av skymtar bakom vita gardiner. Denna stundlighet beskrivs vackert i diktsviten om fikongetingshonans korta livscykel. Hon pollinerar blommor inne i fikonet och efteråt dör hon, kanske blir hon uppäten av maskar. Här ägnar sig Ringbom åt livet som en obarmhärtig biologisk process, men också som en förunderlig del av en oändlig väv av livsformer. ”Lyfter tungt lastad med pollen och ägg. I henne, av henne, lever rundmaskarna, de äter henne, har redan försvagat henne. Hon äter ingen. Hennes liv. Några timmar i det hällande solregnet.” En tung, söt doft, de små pollenkornen, blomman i det oändliga landskapet: ”världen flödar över”. Fikongetingshonans liv är så levande beskrivet att diktsviten inte blir bara bild av det mänskliga livets flyktighet, fast det förstås också är detta som står på spel här. Ringboms språk är sinnligt och brutalt på samma gång, och det här tycker jag man kan se på andra ställen i samlingen också.

Dröm och verklighet blandas i dikterna. En diktsvit handlar om hur diktarjaget följer med en döende närstående till sjukhuset. Diktarjaget drömmer om att förlora kontrollen över sina tillhörigheter. Den närstående kan hon inte hjälpa annat än att smörja hennes ansikte, och också det kan bli fel. Osentimentalt skriver Ringbom om sjukhustillvaron, tröttheten, gråten, nätterna. Ingen vet hur man gör när man dör. Sida vid sida med dessa dikter finns en närmast mytologisk gestaltning av (den döendes?) en strapatsrik och mödosam resa där färjor går som skyttlar över floden och där människor tillsammans men enskilt möter en karg strand och ett berg de måste bestiga. Där dikterna om sjukhuset träffar mig rakt och omedelbart är jag lite mera fundersam i relation till dessa mytologiska landskap; här ligger en del poetiska klichéer om den existentiella resan på lur. I kontrast till diktsviten om fikongetingshonan är det som att detta stråk bara får suddiga konturer fastän det blixtrar till ibland, som här: ”Till och med i sömnen springer jag åt alla håll samtidigt. Om jag är riktigt snabb kanske jag hinner undan stunderna.” I bokens noter framgår det att de här dikterna som jag kallar mytologiska i själva verket inspirerats av en konstutställning innehållande träsnitt föreställande raststationer längs en japansk landsväg och de människor som knogar sig fram på dessa platser. Detta öppnar upp en ny, intressant dimension i läsningen.

Sorgen och saknaden som finns närvarande i dikterna tar sig olika uttryck, och formuleras i olika tonfall, olika klanger – också typografiskt växlar Öar i ett hav som strömmar mellan kortare dikter och längre prosalyriska stycken. Här ryms den variation som det verkliga livets sorg innehåller: det handlöst smärtsamma, sorgen som smyger sig på bakvägen (kanske genom en dröm) och, som i en dikt, där en ”docklik man” offras, som något omvälvande, vackert och skrämmande. Den docklika mannen offras, överlever och frågar varför det måste vara på det här viset. Så är det i verkligheten, är svaret. Och den här bristen på slutgiltiga svar återkommer. Ringbom kommer ständigt tillbaka till det stundliga. Vi lever bara en stund, stunden tas ifrån oss. Men emellanåt går vi upp i stunden, utan att titta åt sidorna: ”Någon gång gör jag/upptäckter, platser där jag/kan stanna en stund/utan att höra eller/se någonting alls intressant”.

Tags: , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *