Recension

You are currently browsing the archive for the Recension category.

Vad illa har man gjort?

30 oktober, 2018 i 3 2018, Blogg, Recension, Texter av Mikaela Sonck | Inga kommentarer

Sabine Forsblom Betinkan

Sabine Forsblom
Betinkan
Schildts & Söderströms

Äntligen är den här, Betinkan, fortsättningen på Maskrosgudens barn (2015) av Sabine Forsblom. Betinkan är en arbetarklassroman berättad med humor, men också med en stor portion ångest.

Tidsmässigt är det mitt i kallaste vintern som handlingen får sin början. Betinkan stapplar hemåt på höga klackar mellan snödrivorna, envist och målmedvetet. Ena foten, andra foten. Inte pausa, inte somna i en snödriva. Huvudkaraktären Bettina – Tina – Tinkan har blivit några år äldre nu och går på högstadiet. Familjen har lyckats ta sig bort från ghettot med hjälp av farbroderns suspekta affärer, Betinkans yngre bror har börjat sminka sig som David Bowie, pappan har självvalt blivit arbetslös och mamman kämpar på med hårt fysiskt arbete för att försörja de tre barnen och den odugliga karln. De vuxnas liv går mest ut på att klaga över livet i största allmänhet, ”att vad illa har man gjort?”.

Det fysiska landskapet ligger en bit öster om Helsingfors, ett område där gamla fallfärdiga träkåkar står sida vid sida med vackra stora nya villor, och vid sidan av det – gettot, där Betinkans familj bott under en kortare tid. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Överlevande sorg

27 oktober, 2018 i 3 2018, Blogg, Recension, Texter av Jenny Wiik | Inga kommentarer

Matilda Södergran
Överlevorna
Schildts &
Söderströms

I mottagandet av Matilda Södergrans tidigare dikter har teman som kroppslighet, våld, och kvinnlighet lyfts fram. Jag skulle vilja säga att även sexualitet är starkt närvarande. Men Södergran har rört sig ifrån dessa teman i sin femte diktsamling Överlevorna. 

Hennes ton har både förändrats och behållit sin särprägel, särskilt när det gäller surrealismen, och det skickliga sättet som Södergran har att fånga något stort i ett begränsat antal ord. Den nya diktsamlingen verkar till en början mer lågmäld, till och med distanserad. Vid närmare läsning börjar de olika motiven blänka och lysa upp, och särskilt stämningen och helheten kommer att finnas kvar länge i läsarens tankar.

Överlevorna består mest av korta och sparsamma dikter, utan titlar och med luftig ombrytning. Inlagan liknar i det här avseendet den föregående boken Maror (ett sätt för dig), men är tunnare. Texten har plats att andas, och intensiteten kommer av ordens och meningarnas utsökta precision. Samtidigt fångar orden en spännande vaghet som känns väldigt verklig. Den känns som livet helt enkelt. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Klassisk äventyrsroman i skogsmiljö

19 oktober, 2018 i 3 2018, Blogg, Recension av Sophia Brink | Inga kommentarer

Karin Erlandsson
Fågeltämjaren
Schildts &
Söderströms

Fågeltämjaren av Karin Erlandsson är del två av fyra i serien Legenden om ögonstenen. I den första delen Pärlfiskaren – som tilldelades Runeberg Junior-priset i vintras och som dessutom nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018 – dök läsaren tillsammans med Miranda och Syrsa ner i havet bland färggranna pärlor och farliga roshajar.

I Fågeltämjaren har den magiska skådeplatsen förflyttats från södra hamnstaden ut i skogen, till den norra hamnstaden. Temat är fortfarande längtan, men frågeställningen är annorlunda. Om föregångaren Pärlfiskaren frågade efter vad längtan kan göra med människor, är frågan den här gången om man kan styra människors längtan.

Efter att ha hittat ögonstenen och lämnat den hos den ondskefulle Iberis längtar inte Miranda längre efter ögonstenen. Det som betyder mest är Syrsa, flickan som hon lärde känna i första boken och som kommit att bli som en lillasyster för henne. Syrsa är hennes allt. De förenas i varandras motsatser och likheter, ja, på alla möjliga sätt. Miranda var den bästa pärlfiskaren, Syrsa den bästa pärlviskaren. Båda saknar ena armen till följd av roshajarnas vassa tänder. Tillsammans kompletterar de varandra. De hör ihop, som syskon.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

En författare som äger modet att skriva om det ömtåligaste inom sig själv

17 oktober, 2018 i Blogg, Recension, Texter av Jan Bergsten | Inga kommentarer

Pärmbild Rafael Donner

Rafael Donner
Människan är ett
känsligt djur. En
självbiografisk essä
Förlaget, 2018

Rafael Donner är en ung, begåvad författare, son till en känd och omskriven far med samma efternamn. Han påpekar det själv. Det är inte något fel. Att vara det man är och ingenting annat ska man inte behöva be om ursäkt för. Men Rafael Donner gör det, han ursäktar sig för sin ungdom, oerfarenhet och för att han är okunnig om mycket. Det hade han inte behövt göra.

Författaren beskriver den här boken som att den är som ett inre torgmöte med skilda röster som tränger sig på. Det lät lovande. Han ville skriva ett försvar för känslornas språk och en appell för det mänskliga mot en alltmer avhumaniserad värld. Människan som ett känsligt djur är ett av bokens återkommande omkväden.

Essäerna handlar om tillstånd som svaghet, styrka, ensamhet, galenskap, skam och bitterhet. Det säger sig självt att man med en så stor mängd ämnen i en tämligen tunn bok inte kan tränga djupare in i ämnena och så blir det inte heller. Men med bokens undertitel En självbiografisk essä har Rafael Donner angett att han talar i egen sak. Donner skriver inträngande personligt, med blicken riktad in mot sig själv liksom utåt mot världen som han ser. Han äger modet att skriva om det ömtåligaste inom sig och det skamfyllda och då han helt hänsynslöst om sig kan skriva att han är en totalt onödig människa, utan att för den skull blinka till läsaren eller vilja kokettera, det är då som han talar allra mest till mig. När han gör sig själv till ämnet för det som han skriver, det är då som författaren inom honom uppenbaras. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

​En bild av världen i världen

26 juli, 2018 i 2 2018, Blogg, Recension, Texter av Freke Räihä | Inga kommentarer

Lyrik
Erik Bergqvist
Skuggas vikt
Albert Bonniers förlag, 2018

Skuggans vikt som en bild av världen i världens bakgrund. I skuggans mitt är den tät, koncentrerad. Umbra. Samtidigt är dess gränser upplösta mot världen. Skuggan är inte riktigt en bild av världen – utan av en gränslöshet. Filosofen Anaximandros, vars död inträffade för två och ett halvt tusen år sedan, formulerade att det vi i dag känner som strävan efter entropi, kanske stillhet, är en förhandling mellan motsatspar. Denne försokratiska och lyriska tänkare verkade i en tradition som troligen sökte efter en formel, ett svar, på frågan om alltings väsen och ursprung. Tanken går till nyligen avlidna Stephen Hawking vars teorier kan upplevas som mysticism för de som inte har dennes förutsättningar för tänkande. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Dikter i spänningsfältet mellan liv och död

17 juli, 2018 i 2 2018, Blogg, Recension, Texter av Tom Hedlund | Inga kommentarer

Lyrik
Ingela Strandberg
Att snara en fågel
Norstedts, 2018

Titeln på Ingela Strandbergs nya diktsamling, Att snara en fågel, är hämtad från den andra av de sviter som boken är uppbyggd av. Den inledande sviten, ”Kopparödlan”, är den stramast sammanhållna av de två, men båda sviterna har ett samlande tema: att förhålla sig till och förbereda sig för döden. ”När jag sitter på huk / framför kopparödlan / som ska lära mig att vara död”, som det heter i den första sviten; den andra sviten inleds ”I ögonblicket / mellan att vara och att inte vara”. Och det som handlar om döden handlar förstås också om livet. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Gripande Nykarlebydrama i snölandskap

15 juli, 2018 i 2 2018, Blogg, Recension, Texter av Sophia Brink | Inga kommentarer

PROSA
Karin Erlandsson
Pojken
Schildts & Söderströms
2018

Med Pojken återvänder Karin Erlandsson till Nykarleby och de karaktärer vi lärde känna i deckardebuten Missdåd (2016). I Missdåd hade ett tragiskt mord skett och skakat om den lilla staden. Hur lever ett litet samhälle vidare efter en sådan fruktansvärd händelse? Och framför allt, hur mår en familj som mist sin mamma?

I Pojken väljer Erlandsson att skickligt gestalta hur människorna nära offret hanterar sorgen. Medan Missdåd klassas som en pusseldeckare, är uppföljaren Pojken en roman om sorg, ensamhet och självömkan. Men den handlar också om en hemlighet.

Det har gått ungefär ett halvår sedan Monika blev mördad. Det är vinter, kallt och mörkt. En snöstorm drar in över staden och slår ut telefonnät, snön blockerar vägar och all form av kommunikation. Året är 1992, så snöstormen isolerar långt mer än vad den skulle göra idag. Mitt i stormens öga råder ett annat slags kaos. En familj har förlorat en mamma. Kvar finns en lamslagen och deprimerad pappa och två tonårsbarn. Sonen Jonas har stängt av och omvandlat sorgen till ilska, medan dottern Kajsa förgäves försöker hålla fast vid det som är kvar av familjen, samtidigt som hon överges av sina vänner. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Ambitiöst men ojämnt

30 juni, 2018 i 2 2018, Blogg, Recension, Texter av Lars Krumlinde       | 1 kommentar

Essäer
LENA KÅRELAND
Förbjuden frukt
Appell Förlag
2018

”Läsning är inte beroende enbart av kön utan även av klass och etnicitet”, säger Lena Kåreland i sin nya essäsamling där hon diskuterar läsandets och skrivandets förutsättningar med utgångspunkt främst i porträtt av kvinnliga konstutövare.

Den olyckligt kategoriska satsen kan få läsaren att haja till. Läsning beror förvisso ofta på långt fler faktorer än så. Satsen kan föra tankarna till en glad aforism av Sven Rinman: ”Människan lever icke av bröd allenast utan också i någon mån av kokt spätta.” Författarinnan har här vilseletts av en lite beskäftigt halvvetenskaplig terminologi, vilken då och då även lockat henne att med alltför tung pretention formulera självklarheter: ”Ett intellektuellt läsande behöver inte utesluta en emotionell hållning till litteraturen. I den goda läsningen kan både känsla och kritisk distans förenas.” Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Mellan bottnar och toppar

26 juni, 2018 i 2 2018, Blogg, Recension, Texter av Jenny Wiik | 2 kommentarer

DIKTER
Nicko Smith
Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Eget förlag
2018

Nicko Smith är en poet som ger ut på eget förlag, född i Stockholm men sedan tio år bosatt i Finland. Han har publicerat två diktverk: Hki Rött år 2017 och Bipolära skeppsbrott i Österbotten som gavs ut i februari 2018. I sin introduktion till den senaste boken skriver han att han försöker analysera och förstå det manodepressiva genom poesin. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Ingmar Simonsson: Avgiftad?

4 april, 2018 i 1 2018, Recension av Lars Krumlinde  | Inga kommentarer

avgiftad: Ingemar Simonsson

Ingmar Simonsson
(utgivare)
Avgiftad?
Themis
2017

Avgiftad? är en gåtfull och tanke­eggande roman, en av de starkaste jag läst på länge.

Ett av de många frågetecknen läsaren möter gäller berättarens identitet. Vem har egentligen skrivit boken? Talar utgivaren Simonsson i egen sak? Eller har han, som han själv påstår, till trycket vidarebefordrat ett för honom tidigare obekant manuskript, som påträffats vid ommöblering av en tillfällig sommarbostad?

Mitt intryck är att texten är Simonssons. Den har stildrag som hämtats från dennes övriga produktion, till exempel ordet medavdöda från hans debutverk.

Nya frågetecken tar genast vid. Vad ska den extra obarmhärtiga sjukdoms- och miljöskildringen betyda? Vad är det för en ond makt som kränkt och invalidiserat huvudpersonen och som förvandlat det snälla sjukhuset Sabbatsberg i Stockholm till en gråaktig borg av grym smärta och förnedring? Och vad är det för ett kusligt tillstånd den eventuellt avgiftade huvudpersonen söker undfly?

Stilen kan ge svaret även här. Utgivarens språk är fullt av ordlekar – ett desperat vitsande på den tunna gränsen mellan det fyndiga och det svåruthärdligt tillgjorda. I bokens andra del talas klarspråk om ett giftermåls avslutning, om frigörelsen från en förlamande skilsmässa. Där finns uttryck för både fiendskap och tarvlighet, som så ofta när det skär sig på allvar mellan personer som stått varann mycket nära. Tvistens kärna gäller den utmanövrerade barna­faderns delrätt till vårdnaden av en älskad son.

Berättaren vet mycket om vardagsspråkets demoni. Ett gräl i den slappa meningslöshetens tecken ter sig perfekt avlyssnat.

– Ska du nu bli som han ändå?

– Ändå?

– Vaddå?

– Du sa: Ändå?

– Vaddå, sa Ändå?

– Ja, vad med: Ändå?

– Du vet vad han håller på!

– Vad menar du med detta: ändå?

Här finns också en anda av humor – eller åtminstone komik. Meningsutbytet påminner inte så litet om dialogen i en del Wodehouse-romaner.

Kvinnors oresonlighet, med modern och exhustrun som skräckexempel, blir föremål för ordrika betraktelser.

Svaret på boktitelns fråga är att berättaren ingalunda är avgiftad här. Sviterna av giftermålets förgiftning förföljer och plågar honom alltjämt och ger bränsle åt skräckminnen och mardrömmar. Berättarens framställning är vredgat ensidig och säkert orättvis. Men den bottnar hela tiden i ett avväpnande tillstånd av dov ångest. Därav dess klarhet och dess konstnärliga bärkraft.

« Older entries