Antologin Hästar återkallar starka barndomsminnen hos naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Om jag skulle stjäla en bok från biblioteket i år skulle det vara Hästar (Författarna, 2018). Därför att den får mig att minnas. Den får mig att känna. Att minnas vem jag är och känna det där jag kände då jag ännu vara barn, då jag var ung. Jag brukar inte stjäla böcker, inte från bibliotek, inte någon annanstans i från heller.

Jag kan inte hjälpa det – under läsningens gång kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka på hästar, får, lammungar och grisar som jag själv mött. Tänka på alla mina hamstrar. På min ökenråtta. Jag kommer att tänka på att det helt säkert var för att jag såg för djupt in i de där djurögonen som jag blev naturlyriker och har ägnat hela mitt vuxna liv åt att bevisa att träd och stenar, små örter och djur har känslor, samma känslor som människor, kanske ännu mer och ännu fler sorters känslor.

Burcu Sahin, före detta elev och numera lärare vid folkhögskolan Biskops-Arnö, debuterar med diktsamlingen Broderier men har redan innan gjort ett starkt avtryck i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hon är en del av poesikollektivet Ce(n)sur – som publicerat sig i Svenska Författarförbundets tidskrift Författaren, men också skrivit texter i anarkistiska Brand, OEI och medverkat vid ett flertal uppläsningar i olika sammanhang.

Men mest omtalad har kanske Sahin varit efter den essä som publicerades i Kritiker 41-42, 2016 där hon sätter fingret på strukturella orättvisor och brister hos de kritiker som recenserar i de svenskspråkiga publikationerna. Hur kritikernas fokus läggs på att enskilda konstutövare enbart ses som representanter för kollektiv, sammanklumpade i en enda identitet där mycket lite ansträngning läggs på att se själva verket.

Det är sex år sedan jag mötte vad som skulle komma att bli en av mina favoritdikter:

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning

Jag ska komma tillbaka till dig och rapportera

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön

Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade lånat av Lasse drev med vågorna hastigt utåt mot holmarna

Jag skulle bara dränka de där fiskarna

 Jag saknar dig så mycket

Allt var lätt som ett skal

Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Dikten är ur finlandssvenska poeten Tua Forsströms förra diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. Jag har med mig denna dikt alltsedan, den ligger i en ask i mitt inre som en liten ädelsten. Den rymmer nämligen ett tillstånd som i synnerhet en sörjande människa känner igen och behöver. I dessa ömmande marker rör sig Forsström som bekant ofta i, där hon i läsaren skapar ett utflöde för smärtan som gör ett sådant tillstånd mer uthärdligt. Även i sin senaste diktbok Anteckningar pågår detta arbete. För även om sorg kan delas med andra är man fortfarande ensam i den, alldeles fruktansvärt ensam, och där kan litteratur träda in och omfamna en på ett sätt som andra saker inte riktigt kan. I synnerhet den forsströmska.