En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten.
Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare.
Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per.
Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat.
Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.
Läs resten av artikeln »