I diktsamlingen Ritten mot nuet ger Gösta Ågren en skarpsynt och ärlig betraktelse av livet. Det existentiella temat lyser starkt bland de raka stroferna. Det är visuellt stilrent uppbyggt, men innehållet är omfångsrikt och kraftfullt med tydliga bilder och metaforer. 

Jag kan inte undgå att tänka på Conor Oberst som sjunger ”We are nowhere and it’s now” i låten med samma titel. 

Det är i de existentiella tankegångarna som jag vandrar när jag tar del av Gösta Ågrens verk. Metaforerna målar upp expressiva bilder, men utan att sväva ut eller bli överdimensionerade. Med fast hand målar Ågren med skarpa konturer som håller läsaren fokuserad på diktarens röst. Och de rösterna vill undersöka nuet, vilket också utstakas av diktsamlingens titel. Det existentiella är det starkaste temat och det framhävs tydligt i dikten ”Och”, där poesins roll träder fram:

Poesin är berättelsen om
meningen med vårt liv;
tillvaron, inte händelserna;

rösterna, inte orden.

Och rytmen, inte sorgen,

fastän varje rad så tydligt
döljer den, och varje dikt
utgör ett avsked.

I januari 2018 började Peter Mickwitz leka med ord, han skrev ner nonsens samt missförstådda och felskrivna ord för skojs skull. Han tyckte det var intressant och roligt. Så småningom började ett projekt att ta form. Mickwitz fortsatte att leka med orden och det svenska språket och i maj hade han 1 300 ord i sin ordlista. Detta skrivprojekt resulterade i diktsamlingen Leksikon. Sett att läsa.

Diktsamlingen inleds med ungefär 500 ord. Ordlistan består av felskrivna och missförstådda ord och ibland blir det riktigt komiskt. I ordlistan förekommer ord som utgrävling, babiman, hästko och transbär. Varje sida har nio ord, lyckligtvis tryckta med rätt stor stil. Läsaren får vara väldigt noggrann, eftersom ögat kan bedra. Då koncentrationen släpper för en stund kan det vara svårt att se de små nyanserna i orden och att se vad det verkligen står där. Hjärnan vill läsa rätt. Vår hjärna har en tendens att omvandla felskrivna ord till deras rätta form.

Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.

Heidi von Wrights senaste diktsamling bär namnet Mellanblad. På pärmen syns trädstammar, blad, växter, insekter, fönster, stolar, barr, kottar och något som liknar en myrstack. Man får intrycket av att innehållet är mycket naturnära. Fönstren tyder på en inblick eller utblick mot något. Stolarna kanske handlar om att ta det lugnt? Eller väntan. Vi sitter ofta då vi väntar på vår tur, till exempel på apoteket, vid läkarmottagningen och banken. 

En första genomläsning visar att intrycket av pärmen också överensstämmer med innehållet. von Wright skriver om skogen, stammar, blad och andra naturnära element. Hon skriver också om kontrasten mellan ljus och mörker, om växlingar, seende och tystnad. 

Det ligger en gnutta hopp i en del av dikterna, en insikt om en kommande förändring. Eller möjligtvis den förändring som krävs för att det skall finnas hopp i framtiden.

Det finns också en del tomma sidor, eller blad, emellanåt. Det får mig att reflektera över titeln, Mellanblad. Vad har tomheten för betydelse? Den frågan får mig att läsa diktsamlingen en gång till, med fokus på tomrummet.

Antologin Hästar återkallar starka barndomsminnen hos naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Om jag skulle stjäla en bok från biblioteket i år skulle det vara Hästar (Författarna, 2018). Därför att den får mig att minnas. Den får mig att känna. Att minnas vem jag är och känna det där jag kände då jag ännu vara barn, då jag var ung. Jag brukar inte stjäla böcker, inte från bibliotek, inte någon annanstans i från heller.

Jag kan inte hjälpa det – under läsningens gång kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka på hästar, får, lammungar och grisar som jag själv mött. Tänka på alla mina hamstrar. På min ökenråtta. Jag kommer att tänka på att det helt säkert var för att jag såg för djupt in i de där djurögonen som jag blev naturlyriker och har ägnat hela mitt vuxna liv åt att bevisa att träd och stenar, små örter och djur har känslor, samma känslor som människor, kanske ännu mer och ännu fler sorters känslor.

Burcu Sahin, före detta elev och numera lärare vid folkhögskolan Biskops-Arnö, debuterar med diktsamlingen Broderier men har redan innan gjort ett starkt avtryck i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hon är en del av poesikollektivet Ce(n)sur – som publicerat sig i Svenska Författarförbundets tidskrift Författaren, men också skrivit texter i anarkistiska Brand, OEI och medverkat vid ett flertal uppläsningar i olika sammanhang.

Men mest omtalad har kanske Sahin varit efter den essä som publicerades i Kritiker 41-42, 2016 där hon sätter fingret på strukturella orättvisor och brister hos de kritiker som recenserar i de svenskspråkiga publikationerna. Hur kritikernas fokus läggs på att enskilda konstutövare enbart ses som representanter för kollektiv, sammanklumpade i en enda identitet där mycket lite ansträngning läggs på att se själva verket.