”Beckett och Fröding” tänker jag när jag stannar upp en bit in i läsningen av Materialvägensägen. Man stannar upp rätt många gånger. Visst slamrar verket på som väloljad hexameter. Men man behöver även fatta vad man läser. 

Det är mer Samuel Beckett i de kompakta textblocken och mer Gustaf Fröding i de luftiga, rimmade partierna. Den sene Fröding: ”Gråbergsång”, ”Solskenet”. Det verk av Beckett jag tänker på mest är Hur det är. Som bekant ett extremt monotont verk. Man blir nästan galen när man läser det. Riktigt så illa är det inte med David Vikgren. Det är lite skenskarvsdunkande klassisk epik över hans verk också. Fraser återkommer som omkväden, som homeriska stående epitet.

Mamma är Adrian Pereras debut som romanförfattare. År 2017 debuterade han med diktsamlingen White Monkey, som samma år vann Svenska Yles litteraturpris med motiveringen: ”Med finstämd precision och skickliga radbrytningar tecknas i lyrikform en berättelse om att sticka ut på grund av sin hudfärg. Samtidigt som de fiktiva livsödena – pojken, mamman, pappan, mormodern – griper läsaren som sådana, skildrar de även mer allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap.” 

I Mamma befinner vi oss i en liknande miljö med en singalesisk mamma, en finlandssvensk pappa och en son som inte riktigt hittar fram mellan de polariserade identiteterna. 

Det är ur barnet Tonys perspektiv som berättelsen skildras, läsaren förblir begränsad till barnets infantila blick vilket förtydligar och fördjupar avståndet mellan läsaren och övriga karaktärer. Tony har svårt att greppa det som händer omkring honom. Hans mor Constance talar fyra olika språk och blandar dem friskt. Han märker hennes oro, men hon förnekar den och intalar både sig själv och sin son att allt är som det ska. 

I diktsamlingen Ritten mot nuet ger Gösta Ågren en skarpsynt och ärlig betraktelse av livet. Det existentiella temat lyser starkt bland de raka stroferna. Det är visuellt stilrent uppbyggt, men innehållet är omfångsrikt och kraftfullt med tydliga bilder och metaforer. 

Jag kan inte undgå att tänka på Conor Oberst som sjunger ”We are nowhere and it’s now” i låten med samma titel. 

Det är i de existentiella tankegångarna som jag vandrar när jag tar del av Gösta Ågrens verk. Metaforerna målar upp expressiva bilder, men utan att sväva ut eller bli överdimensionerade. Med fast hand målar Ågren med skarpa konturer som håller läsaren fokuserad på diktarens röst. Och de rösterna vill undersöka nuet, vilket också utstakas av diktsamlingens titel. Det existentiella är det starkaste temat och det framhävs tydligt i dikten ”Och”, där poesins roll träder fram:

Poesin är berättelsen om
meningen med vårt liv;
tillvaron, inte händelserna;

rösterna, inte orden.

Och rytmen, inte sorgen,

fastän varje rad så tydligt
döljer den, och varje dikt
utgör ett avsked.

I januari 2018 började Peter Mickwitz leka med ord, han skrev ner nonsens samt missförstådda och felskrivna ord för skojs skull. Han tyckte det var intressant och roligt. Så småningom började ett projekt att ta form. Mickwitz fortsatte att leka med orden och det svenska språket och i maj hade han 1 300 ord i sin ordlista. Detta skrivprojekt resulterade i diktsamlingen Leksikon. Sett att läsa.

Diktsamlingen inleds med ungefär 500 ord. Ordlistan består av felskrivna och missförstådda ord och ibland blir det riktigt komiskt. I ordlistan förekommer ord som utgrävling, babiman, hästko och transbär. Varje sida har nio ord, lyckligtvis tryckta med rätt stor stil. Läsaren får vara väldigt noggrann, eftersom ögat kan bedra. Då koncentrationen släpper för en stund kan det vara svårt att se de små nyanserna i orden och att se vad det verkligen står där. Hjärnan vill läsa rätt. Vår hjärna har en tendens att omvandla felskrivna ord till deras rätta form.

Detta är den danska författaren Caroline Albertina Minors andra bok, en novellsamling som översatts till svenska av Johanne Lykke Holm, som gjort en bra översättning. Det är ett ungt, redan prisbelönt författarskap, som spåddes av juryn för Nordiska rådets litteraturpris att ”bli ett centralverk i de senaste decenniernas kortprosa”.

Berättelserna utspelas i relativ nutid, i olika länder, och en del noveller behandlar de svåraste händelser människor kan uppleva i livet: en handlar tillexempel om en mor som förlorar sin tonårsdotter genom självmord. Författaren är kortfattad i beskrivningarna av känslor, allting beskrivs närmast objektivt. Språkvalet är noggrant och skickligt, härvidlag fattas ingenting, författarinnan har förmågan att beskriva det som upplevs med våra fem sinnen och delger sålunda läsaren vad karaktärerna erfar av lukter, ljud, hur saker känns, smakar och ser ut. Men det sjätte sinnet, som utgör människans signum, är mer svårfångat. Trots en rik vokabulär och små detaljer, saknas något. Det handlar inte om att personerna inte är trovärdiga, utan om något annat som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske reflektioner, insikter, lärdomar som personerna ”borde” komma till. Det är som om de registrerar men inte reagerar, i alla fall inte på djupet.