Anna Enquist (svenskklingande pseudonym för Christa Widlund) är sedan 1990-talet en av Nederländernas mest lästa författare och har i hemlandet hamnat på bestsellerlistor för såväl sin prosa som – ovanligt nog – sin poesi. Hon är dessutom relativt välkänd även för svenska läsare, är gift med en svensk cellist, talar svenska och har tillbringat åtskilliga somrar i en hyrd stuga utanför värmländska Arvika.

Enquist är en av kanske en handfull samtida nederländskspråkiga författare som presenterats i helfigur på svenska. Förutom den historiska romanen De thuiskomst (Hemkomsten) från 2005 finns samtliga viktigare verk översatta till vårt språk: ett urval dikter, tre romaner, en novellsamling och ett antal teatermonologer.

Språnget (2006) hette hennes senaste bok på svenska. Den utgörs av fem korta, novelliknande monologer avsedda att framföras av skådespelare. I en av dem skildras musikern och kompositören Alma Mahler, verksam i Wien kring förra sekelskiftet. Hon har fått ge upp sina egna ambitioner och viga sitt liv åt maken – den store kompositören och dirigenten Gustav Mahler. Hon ställs inför ett avgörande val mellan Gustav och älskaren Alex Zemlinsky: ”Ett liv vid sidan av en man som älskar inte enbart mig utan även mitt arbete, hur ser det ut?”.

Den sista monologen, ”…och jag heter Sara”, utspelas i motsats till de tidigare i nutid och handlar om hur den 27-åriga Sara försöker komma till rätta med sitt liv och få lite struktur på tillvaron. Allt verkar ordna sig – ”inte med stora språng utan steg för steg”.

Historien är uppenbarligen självbiografisk, även om det inte anges i de korta efterföljande kommentarerna till boken. Den baseras på Anna Enquists dotters liv. Dottern Margit omkom 2001, 27 år gammal, i en trafikolycka i Amsterdam.

Det gemensamma för monologerna är att samtliga personer söker få ordning och stadga i sina liv, ställs inför val och tvingas fatta avgörande beslut – att våga ta språnget.

Monologerna i Språnget karakteriseras av återhållna känslor och är sakligt och aningen kyligt registrerande – som så ofta hos Enquist. De är liksom sedda genom en psykologs granskande blick. Inte för inte är Anna Enquist själv utbildad psykoanalytiker. Hon är vidare konsertpianist, en erfarenhet hon använder sig av i flera av sina böcker, exempelvis romanen Hemligheten, där huvudpersonen har samma yrke. 

Många typiskt Enquistska drag återfinns i hennes nya roman på svenska, Bedövarna, som blivit hennes största försäljningsframgång i Nederländerna. Boken var från början ett beställningsuppdrag och ingick i ett projekt: ”Författare på avdelningen”. Tanken var att hon skulle följa arbetet på ett sjukhus – i detta fall en narkosavdelning – med syfte att efteråt skriva om sina upplevelser.

Om beteckningen läkarroman inte gav så felaktiga associationer skulle den kunna appliceras på Bedövarna. Här rör det sig knappast om kärlek (läs: romantik) på lasarett och en avslutande happy end i rosenrött. Tre av huvudpersonerna i romanen är dock läkare och tillhör samma familj: två psykiatriker och en narkosläkare. En läkarkandidat utgör den ödesdigra länken mellan yrkeskategorierna.

Drik de Jong är den ena psykiatern. Han är änkling, barnlös och har just återupptagit sin praktik efter depressionen i samband med hustruns död. Driks yngre syster Suzan, som han har ett mycket nära förhållande till, är narkosläkare och gift med hans bästa vän Peter, även han psykiater. De har en dotter, Roos, som har ett komplicerat förhållande till sin mor och nyligen flyttat hemifrån. Driks och Suzans far, Hendrik, är dement och bor på ett sjukhem. Hendriks relation till barnen är tämligen sval. När hustrun dog (olycka eller mord?) överlät han uppfostran på sin tvillingsyster, som flyttade hem till familjen.

Den person som på sikt förändrar allt och vars handlingar får så fatala konsekvenser heter Allard Schuurman. Allard utbildar sig till läkare och har valt den institution han finner mest skrämmande: psykiatrin. Som ett led i sin utbildning går han på utbildningsterapi hos Drik, ett slag faderssubstitut för den unge läkarkandidaten, som växt upp utan far. Kontakten dem emellan kännetecknas dock av ständiga konflikter och uppgörelser. Förhållandet kompliceras av att Allard plötsligt byter studieinriktning och i stället vill utbilda sig till narkosläkare med Driks syster Suzan som handledare: ”Idealiseringen av anestesin tolkar Drik som ett sätt att värja sig mot aggression. Där ingår möjligen också en längtan efter en omtänksam far”.

Allards förbindelse med Suzan (vilket han avslöjar i sina fortsatta terapisamtal med Drik), liksom han relation med dottern Roos, leder obevekligt till en katastrof.

Bedövarna kan på ett plan betraktas som ett klassiskt ödesdrama: en familjeuppgörelse med inslag av kärlek, otrohet, svek och död. Känslan av instängdhet och klaustrofobi är stundtals överväldigande.

Romanen är symmetriskt uppbyggd och har en strikt komponerad form som snarast understryker det ödesbestämda. (Anna Enquist har en förkärlek för tydlig struktur; i sin debutroman Mästarprovet använde hon exempelvis Mozarts Don Giovanni som mönster.)

Boken saknar i stort försonande humor, men är bitvis spännande och innehåller en del cliffhangers och thrillerartade inslag: Kommer självmordskandidaten att hoppa från taket? Knuffades Hendriks fru utför en klippa eller dog hon en naturlig död? Sådant kan jag uppleva som onödigt melodramatiskt. En kyss under operationsbordet, där patienten ligger nedsövd, för snarast tankarna till en såpopera av enklare slag. 

Samtidigt är Bedövarna en detaljerad och – så vitt jag kan bedöma – ytterst realistisk skildring av verksamheten på ett sjukhus med dagligt slit, men också intriger, konflikter och rå jargong. De många operationsscenerna är samtidigt både fascinerande och obehagliga. (Om man själv står inför en större operation skulle jag nog föreslå annan läsning eller åtminstone att man hoppar över vissa beskrivningar.)

Ett genomgående tema, vilket Anna Enquist också understryker i sitt slutord, är de skilda utgångspunkterna för psykiatriker och narkosläkare, eller för psykoanalys och anestesiologi. Enquist tar egentligen inte ställning, men diskuterar olikheterna: psykiatern vill lyfta fram klientens dolda känslor, narkosläkaren har som uppgift att bedöva patienten från all smärta. Drik jämför på ett ställe sitt yrke med systerns: ”Hennes yrke är klart och tydligt: om blodtrycket stiger skjuter man in nitroglycerin och om det faller tillgriper man adrenalin. Mitt eget yrke är en moras av ungefärligheter som man måste manövrera sig igenom på ren intuition”. När Suzan tänker på sin patient står narkosläkarnas väsentligaste uppgift fullständigt klar: ”Vi skyddar honom från rädslan, vi är bedövarna”.

Böcker i svensk översättning av Anna Enquist:

Jaktscener och soldatvisor (1995)
Mästarprovet (1997)
Hemligheten (1999)
Blessyr: noveller (2002)
Isbärarna (2004)
Språnget: fem monologer (2006)
Bedövarna (2013)
(samtliga titlar översatta av Per Holmer)