Att dessa heta sommardagar, när man obrytt vandrar längs minnets järnkedjor, kan vara så kvävande men så tilltalande! Kvällen är en befrielse och lisa, den dränker jaget i världen och för det mot höjderna: att bida sin tid till ackompanjemang av naturen – en stjärna brinner och dör i de ändlösa rymderna, syrsorna syr en stråkkvartett åt oss som lever. När man sitter i trädgården och läppjar på ett svalt vin och stirrar ut över havet – vad innebär det? Ledan som anfaller även den mest ihärdiga av själar dör ut och föder en närvaro som överlever historien. Havet är nära och fjärran, ändlöst men gripbart. Allting – är. Det eviga är känslan av obegränsning, stillhet, förstumning och närvaro. Kluckandet från vågorna är tankens vila och flykt, känslans tystnad och kraft. Tänk att kärnan i själen, dit brus och oljud från livet inte förmår tränga, ibland står nära detta heliga.

Man kan aldrig befria sig från det symbolinnehåll som ö-livet erbjuder. I medvetandet fogar vi samman våra liv, de balanserar på udden mellan ett då och framtiden, och vi väljer symboler för denna balans. I den här stunden tycks mig ingen symbol vara bättre än: havet. Havet är en färdväg och en mur, en ständigt gestaltskiftande gråzon och en scen. På murar målas bilder eller bokstäver, varje scen kan besättas med skådespel. Det här är inte de små tingens värld, varken myrors eller människors – det är de stora sammanhangens. Vatten är öars kitt, och öar är formlösheters form. Samtidigt är öar en plats för introspektion och stillhet. ”Havet är lugnet”, säger någon – och det är sant. Havet bär lugnets atmosfär, det kan vara en tigande sammanlänkning mellan en gällhet och en annan. Varför inte? På den andra sidan väntar ett annat land, och efter tolvslaget en ny dag, och säkert ett regn som upprör sinnet.

Ö-livets särskilda rytm inverkar som en entonigt sjungande melodi, en monoton sång till vilken konstnären kan lyssna. Vart ska vi rikta kontemplationen och uppmärksamheten? Vad skall vi vara observanta på i den röst som är havets? Det är i tomrummet som klangen genljuder, ur tomrummet som klangen växer – och människan är ingen tabula rasa. Måste ö-människan till och med beakta tomrummet mer än andra människor? Kanske. Därför att ö-livet är öppenhetens liv, därför att ö-livets särskildhet förser konstnären med öars märkliga stoff, och därför att ö-människan är nära. Man skulle kanske kunna säga att det öppna tomrummet kring öar mer än på något annat ställe ger resonans och välklang.

 

Öar är som känt utmärkt väl lämpade för stillhet, för bön och för frid. Men också för längtan, drömmar och saknad – mer än andra platser. Vi drömmer om att slå oss till ro, men bävar på samma gång inför regressen. Någonstans måste vi stöta på muren med rosor som infinner sig i ett skapande liv, den brunn med sand som finns i varje öken. Finns det något sätt att låta bli att vidgå torkan? Det är inte omöjligt. Inför det eviga uppstår den ovisshet som finns i varje balansakt, den ovisshet som definitivt måste föra mot en ny strävan. Och vi kan möta de stora villkoren där, de som gör det möjligt att gå vidare.

Sammanhangen är under kvällar som den här nästan outgrundliga. Eller, för att utvidga abstraktionen, de är obegränsat begränsade: disiga som luftvidderna framför mig. Under dessa stunder kan man växa, sondera sig själv och sin konst. Och konsten strävar mot det obegränsade, i den begränsande formen. ”Form”, skriver Gunnar Björling, ”ges av ändlighetens begränsning, av stoffets (konst- och själva livsmaterialets) konflikt med en fritt böljande livsexpansion, som söker sig harmonisk utlösning.” Björlings ord tycks mig vara nära denna upplevelse. Liksom konstens konventioner är öar begränsade, villkorade av havet. Havet skapar dem och öppnar dem mot obegränsningen. Men var inleds på dessa öar i så fall den fritt böljande livsexpansion som Björling talar om, den konflikt som verket kommer att expandera i? Kan en sådan metafor ge ett regelverk för vår estetik?

 

Jag tänker att öar både är tilltalande och motbjudande. De kan tyckas gråa, färglösa och oinspirerande – inte alls med berg röda som levrat blod, inte alls brokigt grön vass mot lugn fond. Öar kan vara kritvitt, ockra- och sandfärgat endimensionella. Den räta horisontlinjen under en ren himmel, den är banal och fadd – entonig och disig. Och när man befinner sig på dessa landstycken kan massorna av luft, ljus och vatten ibland förefalla vara ett bihang till en ledans inre oceanografi. Finns här ens nyanser, toner att studera? Ja, egentligen! Jag tror att den som söker något här aldrig kommer att bli missnöjd. Ty i varje monotoni döljer sig en betydelsefull skatt eftersom det enkla bär en skönhet.

Alla platser har en gråskala, alla vanor har mitt i monotonin nyanser och skiftningar – dagrar i det lilla. Man måste se ett landskap på flera olika nivåer för att rätt uppfatta dess innehåll, dess toner. Även om det ibland sker nivåsammanblandningar, kan det lilla i viss mån tillskrivas samma betydelser som det stora. På nära håll finns ett slag av form och ett innehåll, på ett större avstånd framträder helheter – det entoniga fylls med innebörder och syften. Men betraktandet är alltid av samma intensitet. Vi når alltid ny form, skapar nya innehåll, sammanhang och meningar. Också här. Och vad är det att inta hav och öar om inte att uppleva dem som distinktioner? Vi måste betrakta världens skiftande begränsningar och obegränsningar så som de presenterar sig för oss.

Och det ständigt närvarande bryter sig åter in i konstnärens liv. Hav och öar är kanske inga nödvändiga incitament för henne. Ty konstnären städar upp i sitt medvetande, ställer upp mål och sorterar bland alla avlagringar och nivelleringar. Men hon måste hela tiden förnya sin längtan för att upprätthålla det formförstörande livet. Har hon i ordningen svårt att se och finna skönhetens eviga ögonblick?

 

 

Vid detta hav, dit jag har dragit mig, finns tillfälle att försöka förstå världens tilltal och stumhet. Men samtidigt: att låta bli. Här kan liv och handling ibland vara ett och samma och abstraktionerna som följer en tänkande människa bli samlade i en enda konkretion. Behöver det komplexa ett studium? Det enkla sträcker sig bort i fjärran, och det är redan natt vid horisonten. Här har jag ett enda behov, och det är att samla mina egna kontexter. Ska jag skildra eller tolka dem? Jag måste lita på min intuition, min urskillning. Och på något sätt vill jag – som människa – uttyda de tecken som finns att uttyda. Jag har en aning om vad som är lätt som de fjuniga molnformationerna långt borta – och är inte det lätta det sanna?

När sommardagen har befriats av aftonsvalkan och stojet har dött i lugnet försöker jag möta havet lugnt och stilla. Men jag viker av, böjer mig för dess vidd, dess totalitet. Vid den punkt där man får en känning av de stora gåtorna kommer bundenheten till livet, begränsningen av livets snaror. Går det verkligen att finna sig till rätta när det stora verkar i själen, när känslan av det eviga är nära? Den ensamme vandraren som strövar över slätterna vet att det stora ibland är gripbart, förståeligt. Han vet att allt då och då smälter samman, att allt då och då blir ett. Men hur lätt livet än kan förefalla i närheten av den stora skönheten, hur stor vördnaden än må vara, så kan man aldrig vara vördsam nog. Man måste vara skeptisk i sin övertygelse, alltid tvivlande.

Men öarna är också en symbol för världens mångfald och kaos. Ty öar är underkastade världens rytm, buller och fraser. Öar kan inte undgå den nya tidens tummel och malströmmar. Öar spolas av vågor, av vind och tankar. På öar finns hamnar och kajer över vilka måsarna flyger. Och det kan samtidigt som det är möjligt att finna bilden för tidernas lugn och tystnad här, den bild som kan få oss att hitta sammanhangen för vår strävan, vara möjligt att finna bilden för tidens pluralism. Vilken är min strävan? Kanske att vara sig själv trogen i mångfalden, kanske att låta bli att följa den ensamme vandraren i hans fotspår. Ja, jag tror att man för att finna det egna i tiden, det som är stort och äkta, också måste försöka skärskåda det som är upptäckt och beprövat.

Öar är en metafor – ett gytter av symboliska skiftningar och valörer. Det är en bild för det enkla, men också för det oförståeliga. Hur är det möjligt? ”I ett växande sammanhang”, fortsätter Gunnar Björling, ”finner mänsklig vilja sitt rum; och i individernas medvetande lever det mänskliga.” Det komplexa återspeglas i medvetandet, ljuder och förtonar, vi läser tiden och försöker förstå den. Vi misslyckas. På grund av det myller av intryck som råder och den bristande insyn som kommer av världens oöverskådlighet. Men inte på bekostnad av stundens enhet och konstfullhet. Utan på bekostnad av det djupt mänskliga. Har inte människan i alla tider sökt sig mot den ensamhet och närvaro som man kan känna i havets närhet? Har inte varje individ en drift djupt inom sig att komma närmare detta något som inte kan famnas av tanken?

Jag tror att man kan säga, att öar samtidigt är en öppning mot det stora och ett slutet rum. Och hela världen är en obegränsning av fragment som strävar bort från helhet och struktur. Här uppstår en längtan efter det entydiga. Efter det som inte invecklar. Efter det som är rent. Var finns skönheten? Också på andra sidan vattenvidden finns ledsna solstolar och betongkajer, också där finns ouppfyllda drömmar. Men det är här de syns, och det är här som livets formupplösande krafter kan studeras. I dessa trakter, där öar är landsflyktens och drömmens skådeplats, där öar är på samma gång möjligheters och inskränkningars tecken. Öar: längtans tecken.

 

Kvällen övergår i natt nu och tystnaden smulas sönder av vågskvalpet. Vid horisonten knaprar havsdiset på en vitglödgad måne. Landskapet stiger fram dunkelt, konturer tonar bort. När tystnaden kommer och dagen sjunker in i halvmörker finner jag tröst i ensamhetens timme. Vill jag somna och vakna här, vill jag leva och dö här? Jag tror det är till dessa stunder som jag gång på gång kommer för att försjunka i mitt betraktande av tingen. Jag tror att det är hit jag vill sträva för att se klarare vad livet består i. Och kanske att jag vid något tillfälle också lyckas.

Jag skulle vilja fråga följande: I vad mån är vår vilja och strävan beroende av havet? I vad mån begränsar det vårt liv och ger oss våra önskningar? Havet kanske är en sökandets väg mot tystnad eller konstfärdighet, och är därmed en symbol för skapandets konkreta villkor. Varje kväll inrymmer på ett nytt plan abstraktioner. De befruktar med sina nya sammanhang som kunskapens ballong: till sitt omfång obegränsat växande, till priset av att ytan mot det okända blir större. Och vilken väg skall vi i så fall låta tanken vandra, över vilka vatten eller landmassor? Jag vill inte att min kunskap ska växa; jag vill sluta den inom mig själv som i en mussla. Dessa tankens paradoxer blir allt större ju längre jag mediterar över dem. De vill mig inget och jag vill inte dem något. Men vi ska mötas. Snart. Innan morgonen gryr.

Vi tar oss i tanken förbi fjärdar och innanhav. Vi etablerar en relation till havet och förenas med det. Var går gränsen mellan det abstrakta och det konkreta? Dammiga vägar och solhetta, ängar och fält där vi brukar jord – det uppgår allt i tankens krets och blir poesi. Men det räcker inte. Vi måste ha något mer när dagarna spinner sin tjocka väv kring tanken. Om havet är bägaren så är kontakten med det endast vinet. Och där det konkreta övergår i abstraktion berusar vi oss till förundran. Ty det finns inga entydiga vägar. Det finns inga entydiga broar.

 

Konstnären speglar sig själv i världens brokiga väv – med eller utan hänsyn till denna värld. Men inte utan påverkan från den. Är scenen falsk om hon betraktar med uppriktiga ögon? Vi anar kanske gränserna för metaforernas villkor, och når aldrig fram till några slutgiltiga bilder. Vi ser på världen med glasögon, slipade efter behov. Vi låter i något avseende havet slipa linserna åt oss. Och blicken går från kaos mot ordning – och åter mot kaos. Vi vill se verket ta form framför våra ögon, samtidigt som vi sliter oss från det ständigt växande material som är livet.

De frågor som infinner sig i den här stunden är många och de är verkligen inte enkla. De är allmänna men lösgör sig inte helt från individens problematik. Tunghäftan som med jämna mellanrum drabbar öbon – som den drabbar alla – kan ansätta det mest tränade intellekt. Att drabbas av utmattning, vanmakt och floskler – detta är hennes, konstnärens vardag. Men vi ska vänta på svar, i det att vi rensar bort alla klichéer, i det att vi tar oss genom själens slussar. Ty vad inbjuder havet till, annat än att öppna gluggarna mot varats djupare skikt? Det är att färdas och betrakta, att känna igen sig – mot ens vilja, med ens vilja.

Ja, ett förhållningssätt till havet kan faktiskt finnas. Även de konstnärer som växer upp och dör på öar, även de försöker få världens villkor att stämma överens med konstens. Och somliga kanske har lyckats. Att finna överensstämmelse mellan livet och det inre: det är kanske inte en övermäktig uppgift. I mycket eftersom murar som omger även inbjuder till flykt. Uppgiften blir kanske, paradoxalt nog, att spränga gränserna för att finna den sökta kongruensen. Platsen har gett oss möjligheten och tillåtelsen, trots den ständigt gnagande lusten att säga nej.

När jag stirrar ut över havets svala ändlöshet känner jag mig som en vulkan. Den kraft som finns i min djupa upplevelse av världen går inte att avvärja. Och de fraser jag strör fram i aftonsvalkan är inte ens ett milt oväsen. Eller misstar jag mig? Går det att skriva något av värde med detta facit framför sig: en tystnad större än människan? Kluckandet vid strandens svalnande sand spelar pingpong med dessa stavelser – de tycks flyga iväg i sfärerna och försvinna. Lika väl är kanske det. Ty vad gör en vacker metafor när havet är nära? Dessa kvällar, när ensamheten är en skön höst i själen, är jag ett med världen. Tiden är borta, lugnet är här.