Till minnet av Carita Nyström (1940–2019)

Beskedet om att min vän och författarkollega Carita Nyström hade gått bort kom kanske inte helt överraskande men kändes likafullt som ett dråpslag i oktobermörkret. I många år hade hon kämpat med vacklande hälsa, men efter varje kris resolut rest sig och gått vidare. Hon var en kämpe med obändig vilja och smittande entusiasm, vilket fick många av oss att tro, eller i varje fall hoppas, att hon skulle hänga med ett bra tag till. Men så blev det inte.

Vår vänskap sträcker sig tillbaka till 1990-talet. Då var Carita en sedan länge etablerad författare och kulturpersonlighet i Österbotten och Svenskfinland, en eldsjäl, fixare och mentor som fick saker och ting att hända och som generöst delade med sig av sina kunskaper och skapade möjligheter för andra. Hon var en kulturaktivist av bästa snitt som värnade inte bara om sitt eget författarskap utan om det större sammanhang som förenar författare och läsare.

Därför framstod det som sällsynt lämpligt att Carita verkade som österbottnisk länskonstnär i litteratur under åren 1991–1993, ett uppdrag som blev mitt några år senare, i hög grad som ett resultat av hennes lobbande hos konstkommissionen. En stafettpinne som hon räckte vidare var tanken om ett samarbete mellan Österbotten och Yorkshire i England. Den preliminära kontakten initierade Carita under ett besök i den nordengelska regionen och det blev den grund som jag sedan kunde bygga vidare på. Samarbetet, som gick under namnet Interland, resulterade i flera författarbesök i båda länderna och en trespråkig antologi som utkom på förlaget The Poetry Business.

Vänskapen mellan oss som deltog i projektet har bestått genom åren, ofta med Carita som sambandscentral i kommunikationen. I en personlig respons på dödsbudet fångade Steve Dearden – Caritas ursprungliga kontakt i Yorkshire – en känsla som alla i projektet och säkerligen många andra kan dela: ”Jag undrar hur någon som, sett ur ett helt livs perspektiv, vi tillbringade så få dagar med kunde göra ett sådant oerhört starkt intryck.”

Sådan var Carita Nyström – hon tog initiativ, hon skapade nätverk, hon lämnade spår.

Det finns förstås så mycket mera att säga om Carita och hennes mångsidiga karriär, om hennes pionjärinsatser för feminismen, hennes engagemang i fredsrörelsen, det alternativa förlaget Hantverk som hon drev tillsammans med sin make Erik Ågren, hennes ordkonstverkstäder och otaliga kulturprojekt i hemkommunen Korsnäs och på andra ställen. Trots att meritlistan var lång och imponerande smidde hon ständigt nya planer, vilka hon gärna berättade om när vi sammanstrålade. Det professionella siktet var inställt på framtiden, en attityd som inspirerade.

Samtidigt finns i hennes böcker en stor medvetenhet om tidens gång, om minnandets och vittnesbördens betydelse, och medmänskliga sammanhang och tillvarons cykliska karaktär. Trädgårdsodling var hennes passion och återkommande ämne i den senare delen av hennes författarskap. I den sista texten hon sände mig, en Gröna hörnan-kolumn för lokaltidningen KustNytt, skriver hon om höstens ankomst till trädgården och avrundar med en kommentar i en positiv och lite skälmsk ton som för mig är så Carita:

Vresrosen remonterar också, och bland de fint svällande nyponen syns nu både röda och vita blommor. Vresrosen är ju svartlistad i likhet med lupinen. Men jag låter – kanske lagstridigt – mina plantor av båda arterna breda ut sig. Låt det blomma!