Landet som icke är av Kristina Sigunsdotter är ett hommage till Edith Södergran och hennes diktning. Boken är en prosalyrisk berättelse lämpad för alla åldrar, men förslagsvis för åldrarna 9–12 år. Clara Dackenberg står för illustrationerna och bildar en sagolik helhet som för tankarna till både Astrid Lindgrens Allrakäraste syster och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. 

Flickan Edith ligger i en sjukhussäng på ett sanatorium, ensam och liten, längtande efter sin mamma. På natten vaknar hon och hittar ett nystan av finaste silvertråd. Mystiken kring silvertråden väcker flickans nyfikenhet och ger henne ork ur sängen. Hon följer tråden genom sanatoriet, för att slutligen komma fram till en spegel. Där väntar Lyckokatten på henne, vars silvertråd hon följt. Katten hoppar in i spegeln och Edith lämnar kvar med en ensamhet som känns obehaglig och stor: ”Jag stod ensam kvar / en flicka på ett sanatorium / med blödande lungor / blek rödögd / i min vita bädskjorta / jag var nästan lika vit själv”

Likt garderoben i Narnia är spegeln en portal till en annan värld. Edith kliver in i spegeln. Platsen hon kommit till är Landet som icke är och har skepnaden av ett stort hus med tolv rum (som Edith Södergrans barndomshem i Raivola) med allt hon någonsin önskat. För en ensam flicka som lever i ett sanatorium är världen som öppnats välkomnande och varm. I ett rum får hon se himlen i vacker skymning, i andra får hon uppleva de olika årstiderna. I ett speciellt rum väntar det hon önskat sig allra mest – en syster. Tillsammans leker de hela dagen och Edith får känna sig som drottning och krigarinna när hon för en gångs skull får ta kontroll över sin tillvaro utanför sanatoriet.

Språket i Landet som icke är flyter porlande fram med stämningsfullt bildspråk. Jag ser dock inga konkreta likheter med Edith Södergrans bildspråk. Vad jag däremot kan känna igen är en sorts ständigt längtande suckning som döljer sig bakom varje strof. 

Språket påminner snarare om berättelsen i Allrakäraste syster av Astrid Lindgren, sagolikt med drömlika beskrivningar, för att inte tala om temat med att möta en försvunnen syster i en annan värld. ”Välkommen gyllene syster, / du höstens vandrerska och skogens lyssnerska / käraste syster / ta mitt hjärta / det har väntat på dig.” Edith Södergran har förvisso flera dikter i Rosen­altaret där diktjaget talar till en syster, så temat är inte oväntat.

Sigunsdotter har noga studerat Edith Södergrans dikter och plockat med sig bilder, detaljer och teman och satt dem i en ny kontext. Här ger hon nytt liv till Lyckokatten, höstens vandrerska, skogens lyssnerska, tärningen som spelar med lyckan och månens dagg. Det bildar en helhet som passar mycket väl som sagobok. 

Jag funderar om Landet som icke är kan vara en aning svår att greppa för barn som läser själva, men samtidigt vill jag inte heller förminska barns förmåga till textförståelse. Det är tacksamt att illustrationerna av Clara Dackensberg finns där som stöd. Färgerna är en aning dunkla och nedtonade, helt i enighet med berättelsen. De korta stroferna passar bra för högläsning. Vad sedan Landet som icke är sedan ska symbolisera är upp till läsaren.