Horisont

Artiklar i kategorin Horisont

”Mem” är ett relativt frekvent förekommande men likafullt undflyende begrepp i samtidsvokabulären. De flestas tankar går förmodligen till en hopparning av bild och text som i humoristiskt eller satiriskt syfte sprids på sociala medier och ibland också gör lite mer permanenta avtryck – jag tänker här på samlingsvolymen Tomppi’s memes (2019) som bjuder på ett urval av Tomas Bäcks dråpliga men ofta även tankeväckande alster. För att man ska kunna tolka dem fordras bakgrunds­kunskap, om personer, fenomen, historia, seder och trender. Utan en sådan referensram försvinner eller försvagas den eftersträvade effekten. Mem-kreatören snappar upp och ser meningsfulla förbindelser mellan olika slag av informationsinnehåll i våra uppkopplade och sammanlänkade kulturmiljö-
er.  

Evolutionsbiologen Richard Dawkins, som introducerade termen i sitt verk Den själviska genen (1976), ser memet som en kulturell motsvarighet till den biologiska genen: ”En ur kulturarvet utbruten enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön”. 

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Hur ser den nordiska barnboken ut? I Danmark hittar vi morbida barnböcker och i Norge behandlar man stora samhällsfrågor som incest och kvinnovåld i bilderböckerna. Den finländska docenten Mia Österlund forskar i barnlitteratur och är ny ordförande i juryn för Augustpriset för bästa barn- och ungdomsroman. Att läsa 800 barnböcker i följd är en enkel match för henne. Hon sprudlar av iver när hon får berätta om sin hjärtesak.

Kollage med pärmar av barnböcker

Når er jeg gammel nok til å skyte faren min? – Åse Ombustvedt, Gro Dahle (NO), Rævefælden – Lilja Scherfig, Otto  Dickmeiss (DA), Dragen – Svein Nyhus (NO), Silkesapans skratt – Annika Sandelin, Linda Bondestam (FI), Minna! – Leena Virtanen, Sanna Pelliccioni  (FI), Vem vågar? – Stina Wirsén (SE), Sorsa Aaltonen ja lentämisen oireet – Veera Salmi & Matti Pikkujämsä (FI), Vi är lajon! – Jens Mattsson Jenny Lucander (SE/FI), Idiot – Dorte Kerrebæk (DA)
Läs resten av artikeln »
Första sidan ur temahelheten om Gösta Ågren. Svartvit bild på Ågren vid en hamn med en segelbåt i bakgrunden. Texten lyder: ”Gösta Ågren föddes 1936 i Nykarleby och är nu omväxlande bosatt i Vasa och
i Lippjärv, Nykarleby. Sedan debuten i mitten av 50-talet har Ågren varit
en viktig gestalt i det österbottniska kulturlivet, som poet, som debattör,
som historiker och essäist. Ågren har publicerat närmare 50 böcker
i flera genrer. Han är mest känd som poet och har fått flera litterära
priser, bl.a. Finlandiapriset 1988 och Dan Anderson-priset 1995. Många
är bekanta med hans motto: ’Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig.’”
Ingångssidan till Horisonts tema om Gösta Ågren 2012.

”Jag älskar Gösta Ågrens dikter för deras allvar och mod och den karga skönheten. Han kan skriva om våra liv  på ett sätt som hjälper mig att se tydligare. Insiktsskapande ja, på ett sätt som gör att jag med tiden tror att jag själv har hittat på vissa rader hos honom.” – Tua Forsström i Horisont nr 6 2012

Poeten, regissören och översättaren Sven Gösta Ågren har avlidit i en ålder av 83 år. Ågren, född och uppvuxen i Nykarleby, vann Finlandiapriset 1988 för diktsamlingen Jär (1988).

Horisont behandlade år 2012 Gösta Ågrens författarskap. I numret kan man bland annat läsa “ett ofullständigt porträtt av Gösta Ågren” av Per Helge. Texten finns också tillgänglig online. Därtill innehöll numret en text av Håkan Boström om Ågrens poesi, dikter av Claes Anderssom och Roberth Ericsson tillägnade Gösta Ågren, samt kommentarer om Ågrens författarskap av Tua Forsström, Ralf Andtbacka och Claes Andersson.

Axel Åhman, Klein, Schildts & Söderströms, 2020

Sven befinner sig vid en korsning och tittar vänster, tittar höger. ”Sen stod han stilla.” Protagonisten i inledningsnovellen står inför ett val mellan det kända och det okända. ”Med öppen mun tittade han rakt fram mot den fläckiga vägen som han kunde utantill.” Det är längs med den vägen Axel Åhman guidar läsaren i debutboken Klein – elva noveller rak väg genom Österbottens landsbygd med dess socialnormativa trafikskyltar.

Åhman är sedan tidigare bekant som basisten i den musikaliskt skojande humorgruppen KAJ med låtar som ”Karalåtin”. Bortsett från musiken är humorgruppen utmärkande för att de framför sitt material på Vörådialekt. 

År 2016 visade Åhman sina litterära framfötter och vann tredje pris i skrivtävlingen Arvid Mörne med novellen ”Bastutronen”, vilken även ingår i novellsamlingen. Nu står Åhman på egna ben och dialekten har följt med på vägen, men har reducerats till novellernas dialoger. I enlighet med KAJ:s humorstil är igenkänningsfaktorn närvarande, men sjungande skojfriskhet har ersatts av en ömmare vardagsrealism där komedi samåker med tragedi.

Läs resten av artikeln »

Emilia hör av sig några veckor efter pappas bortgång och meddelar att hon och Tina hittat en del av hans tillhörigheter uppe på vinden. Det är inga stora saker – en bunt böcker, ett par skjortor, en rakapparat och en täljkniv – men kanske kan de vara av värde för mig. ”Mamma hittade flera fotografier från stugan också som hon tänkte att du kanske vill ha. Det finns en fin bild på dig och honom när ni sitter tillsammans i hängmattan”, skriver hon.

analog lite oskarpt foto föreställande gräs vid en strand
Foto: Kevin Dooley

Vi bestämmer att vi ska träffas följande vecka på ett kafé i en stad som ligger ungefär halvvägs mellan oss. Jag kommer dit först och beställer en kaffe medan jag väntar. Det är lördag eftermiddag och mycket folk i farten, trots det dåliga vädret. Utanför panoramafönstret faller ett ihärdigt regn som hamrar mot taket, piskar trottoarerna och bildar stadiga rännilar som irrar över asfalten. Luften är kvalmig, tyngd av bulldoft och våta skosulor. De flesta borden är upptagna av kunder i min egen ålder, unga människor som pratar i munnen på varandra eller sitter hukade framför en laptop.

Jag har inte varit inne i stan på över en månad, inte sedan pappa ännu låg på sjukhuset, och märker att jag har svårt för ljudnivån och de konstanta rörelserna som inkräktar på mitt synfält. Det är som om jag precis vaknat upp efter för mycket sömn, jag känner mig långsam och bräcklig. Medveten om att koffein bara kommer förvärra känslan ställer jag ifrån mig kaffekoppen halvdrucken.

Läs resten av artikeln »

Kära läsare,

Pärm av Horisont med illustration av barn med blommor istället för ansikte

Vi efterlyste texter som tangerade ämnen kring barnet och barndom. Vi tänkte oss områden som tillblivelse, mognad och växtplatser. Barndomen är inte sällan förknippad med minnen, platser och händelser. Även undanträngda sådana ryms med på kartan.

Att barndom på många sätt förefaller att vara synonymt med sommar märktes tydligt i de texter som kom in. Det är i sommarens olika landskap som barndomen ofta gömmer sig. Det är åtminstone så många främst minns den. Men alla minnen är inte lika soliga.

I det här numret bjuder vi på sommarläsning i form av två längre noveller av skribenterna Ida Ståhl och Elina Sahlin. Den åländska poeten Carina Karlsson och den österbottniska poeten Eva-Stina Byggmästar gör två helt separata tolkningar på tematiken. 

Den nordiska barnboken röner intresse i hela världen och den finländska docenten Mia Österlund är entusiastisk. Andra entusiaster förser barn med konstupplevelser. 

Vi bjuder även på essäer, bland dem en om pubertetens vånda och andra våndor.

Trevlig sommar!

Camilla Lindberg

Den danska författaren Jonas Eika belönades med Nordiska rådets litteraturpris för sin novellsamling Efter solen,och skakade om etablissemanget när han vid utdelningen vände sig direkt till statsministern Mette Fredriksen och anklagade hennes regering för statsrasism. Michael Larsson har träffat honom i Köpenhamn och talat om skrivande och aktivism. 

Det har varit ett omtumlande halvår för Jonas Eika, mottagare av Nordiska rådets litteraturpris 2019. Inte sedan Athena Farrokzhad spelade Ebba Gröns ”Beväpna er” i sitt sommarprat i den svenska radiokanalen P1 har ett offentligt utspel av en författare väckt sådant ramaskri som när Eika tog till orda vid prisceremonin i Stockholm i fjol. 

Talet, ett kompromisslöst angrepp på det Eika kallade den danska ”statsrasismen”, riktades bland annat till statsminister Mette Frederiksen, men även övriga nordiska ministrar fick sig en känga. Talet avslutades med en uppmaning till alla som inte skriver under den politiska utvecklingen att desertera. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Skäms, Jonas Eika”, skrev Folketingets vice talman Pia Kjærsgaard på Twitter. ”Författarclown”, skrev Rasmus Stoklund, ansvarig minister för integrationsfrågor för Social­demokraterna. 

Läs resten av artikeln »
Kollageillustration av en flicka som håller ett stetoskop mot en gammal illustration av en jordglod

Det är nog säkert att säga att det nya decenniets första år kommer att präglas av den nya sjukdom som går under namnet covid-19 eller corona. När viruset började spridas var det många som tog fram Albert Camus klassiker Pesten, men vilken litteratur och konst som kommer skapas under denna världsomspännande kris återstår ännu att se.

I tredje numret av Horisont detta år vill vi i alla fall undersöka ”sjukdom”. Hur gestaltas sjukdom i litteratur och annan kultur? Hur påverkar sjukdomar ett samhälles kultur? Hur påverkar sjukdom den som skapar litteratur och konst? Vem bestämmer vad som är friskt och vad som är sjukt? Vilka metaforer, för att parafrasera Susan Sontag, genererar sjukdom i vår tid?

Vi välkomnar essäer, noveller, poesi, reportage och annat som kan tänkas röra sig kring temat senast 3/8.

Skicka ditt bidrag till redaktör Anna Remmets, anna(at)horisont.fi

Hur skulle du beskriva Keflavik? Är det samma stad som utmärker sig i dina romaner Fiskarna har inga fötter och Som universum, ungefär?

– Det är inte lätt att beskriva Keflavik med bara några ord. Jag behövde ju skriva två romaner för att berätta om staden. Keflavik är vacker på ett fult sätt, brukar jag ibland säga, eller; ful på ett vackert sätt. Omgivningen är karg; svart lava, kala berg, stormigt, platt, öppet. Stormigt på grund av att staden är omsluten av ett öppet hav. Men det är också havet, detta vidsträckta, blå, stundtals mörka, stormiga hav, som ger Keflavik dess skönhet. 

Läs resten av artikeln »

De senaste åren har jag läst flera böcker om människor som bor i städer och som är mer eller mindre olyckliga. Staden har ofta en stor roll i böckerna – som fond eller nästan som biroll – men är aldrig problemet, för när människor är lyckliga eller tillfreds, är de även det i staden. Jag känner igen mig i människornas olycka, men aldrig i deras outtalade övertygelse om att det trots allt är i staden som de hör hemma. 
Stockholmsromaner upplever jag som mer fantasy än Harry Potter, men kanske finns det även stockholmare som känner så. Jag läser Isabelles Ståhls Just nu är jag här och Lyra Ekström Lindbäcks (numera Lyra Koli) I tiden

I tidningsrecensionerna har de ibland kallats för generationsromaner – för min generation? Jag förstår ju att det är så, men jag kan omöjligt identifiera mig med huvudpersoner som har en lång rad flyktiga bekantskaper, som använder dejtingappar, har tillfälliga sexuella förbindelser, går på ölhak eller hajpade event, har ångestfyllda bakfyllor eller spenderar orimliga summor på kläder. 

Att sympatisera eller identifiera sig med en olycklig människa är enkelt, fastän jag aldrig tänker ”det kunde varit jag” när jag läser just de här böckerna. Det kunde varit jag, om jag i någon grad hade varit en stadsmänniska, men det enda jag inser är att det där inte är mitt sätt att bo i en stad på och inte heller mitt sätt att vara olycklig på. 

Till och med när jag läser böcker som utspelar sig i Malmö – som borde vara min stad – blir jag besviken. Jag läser Maria Maunsbachs Bara ha roligt och känner svårförklarad tacksamhet när Värnhem nämns: Känn något! Värnhem passerar jag med cykel varje dag på väg till och från mitt jobb. Jag känner inte så mycket för Värnhem. Borde jag det? 

Läs resten av artikeln »

« Äldre inlägg