”Förra sommaren tog jag och min 90-åriga mormor bussen över till Ryssland tillsammans med hennes kyrkokör. Vi åkte tillbaka i tiden, kändes det som. Vi såg förfall och fattigdom bortom begriplighet. Samtidigt hittade jag mig själv i ett sagoland fullt av täta skogar, krokiga sandvägar och ylande varghundar. Jag var omringad av motstridiga intryck och historier som lät påhittade, men som mina 80-åriga mederesenärer berättade med tunga röster. Jag fick besöka ett land som inte finns, ett Karelen som de kom ihåg, men som inte var det samma som vi såg runt omkring oss.

Texten började egentligen ta form i mig när jag läste Kanter av Anna Denisova Jegorova (i Horisont 1/2020), som inspirerade och gjorde djupt intryck på mig. Ryssland kändes plötsligt nära igen. När epidemin fick luft under vingarna våren 2020 konstaterade min mormor att det nog var hennes sista resa. Att hon aldrig mera skulle få se sin mammas hem, att hon var för gammal för att göra den resan igen.” 

Mest tänker jag på blommorna nu. De var helt hejdlösa, vilda spretiga ståtliga på sina annars fallna gårdar, som att de höll vakt, höll modet högt. Sorl i bussen, men efter gränsen blev det tyst. Skogen ramade in allt som inte sades högt, och den var, precis som blombänkarna, sin egen – tät och brokig, den lutade över krokiga landsvägar, bildade vågor ovan terrängen. 

Vi såg en gammal dam vid vägkanten som sålde hjortron. Vi köpte tio liter med pengarna som vi växlat i rummet bakom kassan i den lilla spritkiosken. Mannen med rublarna såg inte upp på oss, men allt annat i rummet hade ögon, den smala dolken på fönsterbrädan, naken­kalendern på väggen, kvinnan i kalendern och hennes runda bröst, hennes bomullshår. Sedelräknaren klappade. Ingen gjorde anspråk på att något var utöver det vanliga, vi sa kiitos, vi sa spasiba, och så gick vi. Tillbaka i bussen lät vi fingertopparna hoppa lätt på varandras handryggar.

Karelen handlar inte om hurdant det är, utan om att kunna åka dit, sa du. Du pekade på trähus som såg bekanta ut, en och en halv våning höga, delade fönster, sadeltak. Du berättade om dina kusinbarn som rest till sina föräldrars nerbrända tomt årtionden efter evakueringen, om hur de cirklade i huk och plockade spikar och stenar ur den mark som någon gång varit fundamentet till ett hem. Spikar och sten var lätta att smuggla tillbaka, spikar och sten var ointressanta för tullövervakarna. Jag har läst att elefanter kan känna igen sina avlidna närståendes ben i ödemarken, kanske är vi elefanter. 

Vi tog en fyrkantig bärplansbåt till Valamo, jag fick leda in dig först i kön, hjälpa dig över trösklar, vi fick välja plats. Du sa att det talas om ett vitt skimmer som lägger sig över Ladoga, att det är ett ljus som inte finns någon annanstans. Fint, sa jag, men tyckte inte om tanken, att vi såg ett ljus som inte fanns någon annanstans; om ljuset inte gick att upprepa gick det heller inte att översätta. Men ljus kanske inte ska förvandlas till språk, språk kanske är språk och ljus något annat. Bussen ekade av psalmer. Översättaren Janina Orlov har jämfört översättning med pardans. Jennifer Croft har sagt att det är som att simma. 

När jag var liten brukade vi cykla till simhallen i din stad, handdukarna på axlarna. Ditt hem var blått. Dina fingrar en mormors fingrar. De yttersta var krokiga, du lät mig försöka dra dem raka, jag kunde inte förstå att du fötts med ben som var så böjda, nittio­graders­lillfingrar. Gör det ont, frågade jag, och ansträngde mig.

Och du, hur var du som barn?

Du sov med ytterkläderna på. Ifall besked om närmande trupper kom under natten måste du vara färdig att resa dig snabbt.

Du var lycklig som bodde i Kyminlinna och inte behövde se ditt hem brinna. Du var smal och hade eksem. Du visste att choklad fanns men det fanns inte där du växte upp. I dina kvarter blixtrade alarmsignaler. Snabbt hem från skolan. Du sprang helst ner i grannens bombskydd när larmet gick. Era grannar var uttalade kommunister, och Sovjet skulle aldrig bomba kommunister.

Jag ville fotografera färdvägarna som de evakuerade gått på. I Sortavala hittade jag film i en trång elektronikbutik och köpte två Fuji-rullar som passade i din kamera. Det var förbjudet att fota gränsen, tullhuset och inne i kyrkorna, så jag fotade mest dig och en major som reste i vår grupp. Majoren hade hittat ballonger på ett torg där vi tog paus på väg till Viborg och lekte med två ensamma barn. Lenin satt orörlig på torget, granit eller brons eller något annat hårt. Barnen var knappast ensamma. 

En dam i vår grupp var född på dessa landsvägar, i hast på ett baksäte, berättade hon. En annan kom ihåg sina föräldrars giftemål i ett av de små kapellen. Din mamma hade flyttat bort från Karelen innan ockupationen, men det gjorde inte resten av hennes familj. När din morfar dog fick din mor ansöka om specialtillstånd för att vistas på krigsskådeplats. Hon fick ett civilpass och en vecka på sig att begrava sin far. Karelen var Finland men ockuperat av Ryssland. 

På vägen hem såg jag en varg. Den låg livlös och gapade i ett dike, jag såg den bara i några sekunder när vi körde förbi men den saknade underkropp, den var skuren tvärs över midjan. Du sa att det är fullt möjligt, du sa man vet aldrig. Hade inte du haft så svagt hjärta hade jag inte fått åka med för att assistera. Dina knän bar så tungt men vi behövde trots allt inte ställa in resan. Pensionärerna i gruppen var förtjusta i mig, men jag ville helst gå nära dig. 

Jag saknar mina fingertoppar på dina handryggar. 

Jag vill finnas på dina platser med dig innan vi blir elefanter.

Hösten 2021 utkommmer Sofia Elie med den prosalyriska terapijournalen En gång kände jag. Texten söker bland diagnoser, städer och gamla kärlekar för att hitta fram till sig själv.