Det är två och ett halvt år sen jag flög senast. Efter det gav jag ett vagt löfte till mig själv att det var sista gången. Det är ett löfte strikt nog att ren­två min självupplevda skuld, men inte så strikt att jag inte kan göra undantag då det gynnar mig själv. 

Jag tillhör generation Z. Jag är socialist, feminist och kulturidkare – i den ordningen. I mitt stilla sinne står jag med folket som skriker på barrikaderna och så länge det finns människor som går under i naturkatastrofer vållade av västvärlden, kan jag inte för mitt liv se hur det skulle vara moraliskt försvarbart att flyga eller ens resa långt för nöjes skull. Jag tillhör ett sammanhang där dödssynden inte är att vara progressiv, heretisk och hämningslös – utan att exploatera annat liv för egen njutnings skull. 

Jag drömde länge om att i framtiden kunna stoltsera med att jag aldrig ägt en bil och aldrig behövt någon, precis som min mormor Hjördis och gammelmoster Ruth kunde. Ganska fort efter att jag tagit mitt körkort fick jag ändå bita i det sura äpplet och konstatera att privatbilism är en förutsättning för det liv jag vill leva – inte i en stadskärna men ute i avlägsna avkrokar. 

Det hindrade förvisso inte moster Ruth och mormor Hjördis. Till byn Hästö i Kronoby där Ruth bodde anlände butiksbussen en gång i veckan med färska råvaror. Eftersom Ruth hade kor var hon dessutom självförsörjande på mjölk. Mormor hade fem barn och spenderade största delen av sitt liv inom hemmets fyra väggar. Det är andra tider nu trots allt – på gott och på ont. 

Jag känner en enorm respekt för deras generation: en generation som såg till att mitt största syfte som ung kvinna inte per definition är att föda barn utan att ges möjlighet till utbildning och betalt arbete, mitt kön och mitt bondeursprung till trots. 

Då jag ska på mitt första längre frilans­uppdrag i norra Norge, avlägset från allt vad kollektivtrafik heter köper jag alltså för några självförtjänta hundralappar min första egna bil: en tjugo år gammal Nissan Almera med bensinmotor och rostiga skärmar. Jag lever på studerandebudget och billig och energisnål går väl sällan hand i hand då det kommer till motorfordon. 

Jag bor i sju månaders tid i Kautokeino kommun i hjärtat av samernas kulturområde, Sápmi. Under några månader av 2020 befinner jag mig där och känner mig på något sätt privilegierad som får och har orsak till att befinna mig utomlands till skillnad från största delen av den finländska befolkningen som mer eller mindre är bundna hemmavid på grund av covid-19. 

Min arbetsgivare som är rendriftssame och jag får med förvåningens finger i häpnadens mun ta del av ett modernt nomadfolks syn på tillvaron. Jag berättar att jag är hemma från långt borta: tusen kilometer har jag kört all­deles själv och jag hoppas väl att någon ska klappa mig på axeln och säga att det var modigt gjort. ”Långt? Det är väl en dagstur!” konstaterar en man i medelåldern. 

I varje hushåll finns minst två bilar, varav en är stor nog att rymma allt som behövs för månader ute på gärdesarbete. Utöver det äger man flera fyrhjulingar och snöskotrar för att ta sig fram i terräng där bilen inte är ändamålsenlig – det vill säga nästan överallt. 

Dessutom står ofta flera skrotbilar och rostar på varje tomt, redo att skruvas isär då en reservdel behövs. Men så har det förstås inte alltid varit. 

Ute på rengärdet lär jag känna Anne Marie, som utanför de mest späckade säsongerna på rengärdet arbetar som historielärare i bygden. Hon berättar med inlevelse om de levnads­vanor som rådde innan teknikens och privatbilismens under. 

Hennes svåger Jovvset är 93 år gammal men likväl beslutar han sig för att övernatta i kåta på fjället och hålla mig sällskap, trots att en mjuk säng i en vedeldad stuga står honom till buds bara några kilometer därifrån. Han är mån om mig och verkar bara ha goda avsikter. Det är viktigt för honom att jag som kommer från södra trakter kan känna mig trygg i den mörka kalfjällsnatten. 

Jag i min tur repeterar stilla i mitt huvud alla mina rostiga kunskaper i första hjälpen. Hallå, gubben är trots allt 93. Två blås, trettio tryck. Så sover vi alltså på varsin renskinnsfäll medan glöden kastar sitt röda ljus över våra sovsäckar, båda i invaggad visshet om att vi bär det största ansvaret för den andre. 

Då vi kör genom bygden pekar Jovvset med ett krokigt finger på en bergstopp. Där uppe föddes han under en tid då samerna bara hade sina egna ben att nyttja under de hundratals kilometer som ett liv på renflockens villkor innebar. 

Jag försöker föreställa mig själv som höggravid och släpandes på allt jag äger över topparna och ner i dalarna som utgör både kustremsan och inlandet. Det verkar omöjligt. 

Jag reflekterar över resebegreppet. Vad är det att resa? Vem har rätt till det och på vilket sätt? I och med ökade mängder växthusgaser i atmosfären som krymper glaciärer, orsakar skogsbränder och ödelägger korallrev – för att inte tala om pandemin som i skrivande stund fortfarande sprids som en löpeld över nationsgränser, tror jag det är frågor som vi som samhällsinvånare förr eller senare bör konfronteras med. 

På samma gång tycker jag mig på sociala medier skönja en stigande trend där man tar saker ur sin kontext och dömer därefter. Inget världsligt fenomen är trots allt en ö utan allt vi ser och upplever utgör en del av ett större sammanhang. 

Renskötarnas livsstil och samernas rättighet till sina kulturområden har till exempel gjort det svårare för stora gruvbolag att anlägga industrier som utan hållbara metoder kan utgöra en förödande risk för den kringliggande naturen. Jag reflekterar vidare och tänker att på samma sätt som man kan hävda att det som det ser ut nu, vore en björntjänst för naturen att kraftigt begränsa renskötsel så kan resandet ses som en feministisk handling. 

Att min mormor och min gammel­moster födda i 20-talets bondesamhälle båda saknade körkort är knappast en slump eller ett personligt val de gjort obundet till den omkring­rådande kulturen. 

För drygt två år sedan kunde man i medierna se bilder på saudiarabiska kvinnor som satt bakom ratten. Det här berodde på att det så sent som i juni 2018 blev tillåtet också för det andra könet att ansöka om körkort. Jag tänker att det säkert ändå tar årtionden innan det ses som en självklarhet. Vi har sett otaliga exempel på att en lag­ändring inte kommer förändra den allmänna ståndpunkten över en natt. 

Jag tror trots allt på samerna och åtminstone på delar av det bondesamhälle jag härstammar från. Jag tror att vi i tiden bör gå – inte tillbaka utan framåt, men likväl minnas det som varit, för att ta lärdom såväl av de goda exemplen som de dåliga. Jag tror på det kollektiva och de nyttoeffekter vi kan dra av det kollektiva tänket. Jag pratar förstås om butiksbussar, lika mänskliga rättigheter och att ibland i mörkret upprepa överlevnadsmantran för sig själv: två blås, trettio tryck.