Det är augusti för många år sedan, jag är i lågstadieåldern. Det var den tiden då sommaren kändes lika lång som resten av året och hela sommar­lovet spenderades på villan i den österbottniska skärgården. Men till och med den här sommaren, som hade känts så overkligt oändlig, kom till sitt slut. 

Över havsviken ligger en slöja som gör allt dunkelt och tyst. Det är ett lugn före en storm av förändring, före allt blir till höst. De packade väskorna står bredvid bilen, uppradade som gravstenar.  Jag står på den grånade terrassen och ser knotten dansa över den lilla ängen mellan lidret och bastun; de förgylls av den lågt stående, brinnande augusti­solen som långsamt flyter mellan furorna på skogsbacken. 

Detta ögonblick av skönhet fick mig att stanna upp för ett ögonblick, och just då kom hela sommaren ifatt mig. Först nu, dagen före skolan skulle börja, kände jag den gångna sommarens närvaro. Små brottstycken från sommarmånaderna spelades upp i mitt inre, men de gav mig inget annat än en känsla av sorg, en obestämd känsla av förlust. 

Jag kunde inte, förståeligt nog, sätta fingret på känslan då, medan jag satt i bilen på väg hem från sommaren och såg ut över havet som stilla mötte land en bit nedanför vägen. Strax innanför horisontens grumliga gräns låg de sista öarna, där vi hade åkt båt och simmat några veckor tidigare.

Denna känsla av förlust återkommer då och då, men den har förblivit abstrakt. Den sköljer över mig vid avsked, oberoende om de är så stora som barndomens somrar eller av en mindre karaktär. 

Då jag för några år sedan läste den danska författaren Josefine Klougarts roman En av oss sover konkretiserades äntligen känslan av förlust. Klougart bedriver i sin roman en estetisk undersökning av att (så som romanens berättarjag uttrycker det) leva förskjuten i tid.

En av oss sover skildrar hur berättar­jaget återvänder till sitt barndomshem för att ta hand om sin sjuka mor och försöker genom minnen hantera upptäckten att närstående kan dö och att kärleks­relationer kan ta slut. Det lyriska språket och berättarjagets sensibilitet inför omvärlden bildar ett flöde av stämningar och känslor. Romanen är till stor del uppbyggd på berättar­jagets resor genom minnet, som gör henne oförmögen att leva i nuet och ger henne en känsla av att uppleva allt först efter att det upphört att existera. 

Denna känsla av att uppleva allt för sent, och Klougarts estetik i allmänhet, framkommer i ett slags samspel mellan ett yttre och ett inre landskap. Det yttre landskapet är det som betraktas, medan det inre landskapet betraktar, genom minnen och associationer. Bakom varje landskap, varje lukt och varje känsla döljer sig en förfluten värld som genom minnen väcks till liv igen. 

Minnet är hos berättarjaget ytterst sensibelt och aktiveras genom i stort sett vilka omgivningar som helst. Så fort berättarjaget befinner sig i ögonblicket relateras det hon uppfattar med sina sinnen till något som utspelat sig tidigare. Minnets ständiga inflytande innebär att hon lever och upplever genom sina minnen snarare än genom sin uppmärksamhet, vilket ger en känsla av att hela tiden vara förskjuten i tid, av att det är för sent.

Men varifrån härstammar denna känsla? Nostalgin är ständigt närvarande i En av oss sover; både i sin ursprungliga form, som en längtan efter ett där, och i form av Immanuel Kants nytolkning, som en längtan efter ett då.  

Längtan efter ett då är ändå mera framträdande och tätt sammanvävd med oförmågan att uppleva ett nu: berättarjaget menar att ”det nostalgiska kommer ur en rädsla för att dö, för att inte leva tillräckligt helt enkelt, ha tillräckligt stora känslor.” 

Enligt den svenske filosofen och litteraturteoretikern Martin Hägglund väcker det temporala, ändliga livet ett begär att bevara det ändliga. Men Klougarts berättarjag jämställer döden med att inte leva, att inte känna. Kanske det är just ögonblickets, kärlekens eller livets förgänglighet som gör att vi kan inse dess värde och därmed motverka känslan av att inte leva. 

Nostalgin blir ett sätt att återgå till ett ofta idealiserat då genom minnen och associationer, och därmed förlänga varaktigheten hos detta då. Men att ständigt påminnas om eller längta till det förgångna förstärker också känslan av att inte leva, eftersom det innebär att sträva bakåt istället för att uppleva nuet.

Att återerinra något kan enligt lit­te­ratur­teoretikern Cathy Caruth vittna om ett förflutet som inte upplevdes till fullo medan det inträffade, det vill säga erfarenhetens kraft inträffade inte förrän senare. 

Nostalgin härstammar därmed från en oförmåga att medvetandegöra sig om en upplevelse innan den förkroppsligas som ett minne; men nostalgin innebär också ett sätt att uppfatta nuet genom det förflutna, det vill säga ett sätt att härleda nuet från det förflutna. Det förflutna förblir utom räckhåll, men vi kan forma vårt nu genom det. 

Samtidigt som minnet och nostalgin är en form av medvetandegörande skapar det också ett tomrum mellan det som var, det som är och det som återerinras. Det subjekt som erinrar är aldrig det samma som det som erinras, och minnets landskap är alltid något förändrat. Upplevelsen av nuet rinner ständigt mellan våra fingrar och slutar existera så fort det uppstår, och i detta flöde är det oundvikligen något som går förlorat. Nostalgin innebär därmed ett försök att stå emot flödet och återfinna det förlorade.

Minnet äger alltså en dubbelhet av förlust och bevarande. Det handlar inte om en förlust av ett särskilt kärleksobjekt, utan det är istället fråga om en mera abstrakt form av förlust; det handlar om en känsla av något som varit, men som inte längre är, och som aldrig kommer igen. Det som varit har kanske aldrig upplevts till fullo, och återkommer som en skugga genom fragmenterade minnen som oundvikligen tynar bort.

Även om minnet är begränsat kan vi genom det bevara det som varit och därmed till en viss mån övervinna döden eller avskedet. Genom hela romanen innebär minnet ett sorts skapande av bilder, ögonblick som berättarjaget genom associationer får tillgång till. 

Minnesbilderna överbryggar tomrummet mellan nuet och det förflutna och blir därmed en motståndshandling mot döden. 

I En av oss sover använder berättarjaget minnen från sin tidigare kärlek som en sådan motståndshandling mot kärlekens död, eftersom kärleken då ständigt väcks till liv igen genom minnen. 

Även skrivandet kan överskrida tidens ravin. Berättarjaget i En av oss sover är författare och skrivandet blir precis som minnesarbetet livsviktigt, eftersom dessa aktiviteter hjälper berättarjaget att uppleva något igen och därmed skjuta upp och sakta medvetandegöra sig om upplevelsen, ögonblicket eller känslan.

”Hon skriver för att inte glömma något, eller hon skriver för att glömma något och uppfinna något annat, som är värt att minnas.” Skrivandets betydelse för berättarjaget uppvisar både ett begär att bevara det som finns i det förflutna och ett begär att skapa för framtiden; skrivandet hjälper diktjaget att minnas, men samtidigt att skapa något som är värt att minnas för ett framtida jag.

Jag kommer inte längre ihåg några enskilda ögonblick från den sommaren jag hade så svårt att ta avslut från, den är i sig för alltid förlorad för mitt medvetande, även om den fortfarande finns kvar inom mig som en känsla. Men de gyllene svärmande insekterna och den lysande ljungen har sedan dess fått symbolisera avskedet. 

Det var där på terrassen jag för första gången kände att något kan ta slut, men det var först vid läsningen av En av oss sover jag fick insikten att det är okej att leva förskjuten i tid istället för att ständigt vara närvarande, även om det kan locka fram en känsla av förlust. 

Klougarts berättarjag ”insisterar på att vara en orolig människa i en värld som hela tiden lockar fram nostalgi i mig”, vilket indikerar att förskjutningen i tiden snarare är något oundvikligt och till och med eftersträvansvärt.