– I Noréns dramer vävs myten om Narcissus ihop med Dantes Inferno

När Lars Norén 2008 och 2013 gav ut de två delarna av En dramatikers dagbok, var det många som läste dem som verklighetsnära rapportböcker. Det var naturligtvis inte helt fel, men det finns nog också ett annat sätt att tolka dem. Mycket talar för att Noréns texter också ska kunna läsas som mytiskt inspirerade diktverk i stil med James Joyces Odysseus eller T S Eliots Det Öde Landet.

Detta intryck bekräftas av den magnifika utgåva av Noréns senare dramatik som Bonniers gav ut lagom till hans 70-årsdag den 10 maj i år. I många av dessa dramer är det mytiska inslaget mycket starkt. Det gäller inte minst de till synes mest realistiska dramerna. Här finns ofta tydliga anspelningar på flera av den västerländska kulturens centrala myter. Dit hör sagan om Narcissus och Eko, men också den mytiska berättelsen om den sanningssökande hjältens nedstigande i underjorden som från Homeros’ Odysséen förts vidare till Vergilius Aeneiden och Dantes Inferno.

 

Narcissusmyten handlade i sin ursprungliga form om den vackre jägaren Narcissus som vid en källas ”stilla vatten” blir så hänförd av sin egen spegelbild att han förlorar intresset för allt annat. Då han vill närma sig föremålet för sin åtrå finner han att han bara kan grumla spegelbilden i källans vatten. I sin förtvivlan över detta tar han livet av sig, men av vänligt sinnade gudar blir han efter döden förvandlad till den blomma som nu heter Narcissus poeticus.

Den mest kända versionen av denna berättelse finner vi i den romerska poeten Ovidius’ bok Förvandlingar. Här finns också ett viktigt tillägg till den ursprungliga myten. Ovidius berättar nämligen att Narcissus före sin förvandling till blomma blev föremål för den passionerade nymfen Ekos uppvaktning, men att han avvisade henne. Eko var på förhand dömd att se sin kärlek obesvarad, eftersom hon inte kunde föra ett samtal med någon levande varelse. Hennes öde var att endast vara ett eko – att upprepa det sista av det som yttrats av Narcissus.

Denna myt diskuteras utförligt i Noréns dagböcker. I dramerna är den narcissistiska problematiken visserligen inte lika explicit, men här gestaltas den i form av allusioner, antydningar och symboler. Det kan göra dramerna svårtolkade, men för den uppmärksamme står det likväl klart att myten om Narcissisus ofta ligger till grund för både människoskildringen och samhällsanalysen.

En antydan om det får vi i titeln till Stilla vatten. Som framgår av En dramatikers dagbok är detta en anspelning på den vattenyta där Narcissus tynar bort i sin självförsjunkenhet. Det visar en dagboksanteckning från den 5 juli 2009, där uttrycket ”ett stilla vatten” förknippas med Noréns egna relationsproblem samt med självbespeglingen hos Stalin (som ju enligt de flesta experters mening ska ha varit en narcissistisk personlighet).

Mot bakgrund av narcissus-allusionen i titeln Stilla vatten kan vi också urskilja den narcissistiska problematiken i dramats människoskildring. Så är det t.ex. i ett avlyssnat samtal mellan två anonyma teaterbesökare – en kvinna och en man – som återberättas av Sofia, en av dramats kvinnliga huvudpersoner:

 

Efter första akten när båda reste sig för att gå ut vände sig kvinnan till mannen och frågade: Är ni gift? – Nej, sa han. Sedan gick dom ut. Mannen gick först och kvinnan bakom honom. Efter andra akten när dom reste sig igen i pausen frågade hon honom: Är ni homosexuell? – Nej, sa han. Och sedan gick han ut. Och när pjäsen var slut och dom skulle gå ut för sista gången sa hon: Har ni lust att följa med mig hem? – Nej, sa han och rusade iväg.

 

Den som ställer frågorna i det återberättade samtalet är en kontaktsökande kvinna, och den tilltalade är en undvikande man som på var och en av hennes inviter svarar nekande. Efter att ha avvisat kvinnans invitation rusar mannen iväg från platsen, till synes störd över hennes rättframma försök att ragga upp honom.

Denna episod får sin förklaring i dagboksanteckningarna från den tid då Stilla vatten tillkom. Här återges en rad situationer, samtal och händelser som kastar ljus över Sofias berättelse om de anonyma teaterbesökarna. Sammantaget visar de att berättelsen om den avvisande mannen och den avvisade kvinnan ska ses som en variant på Narcissusmyten.

Hos Norén är sagan om Narcissus emellertid också sammanvävd med flera andra myter. Dit hör som redan nämnts berättelsen om den sanningssökande hjältens besök i dödsriket. I både dagböckerna och dramerna kan vi se att Noréns anknyter till den mest kända varianten av dessa myter, Dantes Inferno.

Dantes närvaro är allra tydligast i den första delen av En dramatikers dagbok. Redan på andra sidan skriver Norén: ”Läser en sida varje dag av Dante.” I dess fortsättning nämns Dante eller hans främsta verk ett tjugotal gånger. Särskilt tydligt är detta i de passager där Norén berättar om sig själv.

Men det är inte bara de ställen där Dante eller hans verk uttryckligen nämns vid namn som för tankarna till den store florentinaren. Det finns också en lång rad passager där Norén anspelar på begrepp eller företeelser som ingår i associationssfären kring Dante. Dit hör Limbo, Inferno (Helvetet eller Dödsriket), Purgatorio (Skärselden) och Paradiset.

Dessa hänvisningar till Dante ligger utspridda i den långa texten på ett sätt som kan tyckas nyckfullt eller åtminstone präglat av tillfälligheter. Men vid närmare kontroll avtecknar sig ändå ett mönster. Om man läser hänvisningarna i ett sammanhang, ger de intrycket att En dramatikers dagbok är tänkt att vara en fri parallell till Dantes vandring genom Inferno i Den Gudomliga Komedin.

 

Om denna tolkning är riktig, skulle den kunna förklara en del av de mest svårförståeliga inslagen i dagboken. Dit hör de skarpt formulerade omdömena om namngivna, autentiska personer som väckt så stor uppmärksamhet. Om vi tänker oss att dessa personer är nutida motsvarigheter till syndarna i Dantes Inferno blir Noréns avsikter tydligare. Mycket talar i själva verket för att hans sätt att karaktärisera sina medmänniskors tillkortakommanden har inspirerats av den hierarki av syndare som han läst om hos Dante. Sålunda möter han sexmissbrukare, girigbukar, sodomiter, bedragare, hycklare och förrädare på sin vandring genom den långa texten.

Men syndarhierarkin hos Dante har nog inte endast inspirerat skildringen av dagbokens mer eller mindre perifera bipersoner. Mycket tyder på att den också format den bild som Norén här ger av sig själv. Troligt är att han ser sig själv som en motsvarighet till den kategori av syndare som vistas i Den Sjunde Kretsen, dvs. blasfemikerna eller hädarna.

 

Om detta är riktigt, skulle det kunna kasta ett nytt ljus över många av de mer uppseendeväckande inslagen i Noréns Dagbok. Mycket talar för att åtskilliga av de mest utmanande passagerna i En dramatikers dagbok ska ses som uppsåtliga blasfemier. Exempel på det är de många angreppen på personer och institutioner som tenderar att uppfattas som sakrosankta, t.ex. politiker som Mitterand och Anna Lind, författare som Shakespeare, Goethe, Strindberg, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer och Kerstin Ekman, liksom skådespelare och teatermänniskor som Liv Ullman, Ingemar Bergman och Keve Hjelm.

En konsekvens av detta är att En dramatikers dagbok inte ska läsas som en helt autentisk redogörelse för författarens genuina åsikter. I stället ska den läsas som ett intertextuellt diktverk i mer eller mindre öppen dialog med föregångaren Dante.

Dantes roll är visserligen inte lika tydlig i den andra delen av dagboken, men också här finns han med. Gång på gång talas det om kretsarna i dödsriket. Dessutom understryker Norén att hans egen livsvandring kan ses som en parallell till den utveckling mot ”fullkomlig andlig enhet” som skildras hos Dante.

 

Den riktiga förändringen inträffar inte förrän jag har vant mig vid den. Dante är en sorts föregångare till Hegel, i sin föreställning om att människans och världens utveckling leder mot en fullkomlig andlig enhet, ande, Paradiset. Kanske. Jag vet inte om Hegel läste Dante. Eller Dante Hegel. (1/12 2010)

 

Dantes närvaro är också tydlig i Noréns dramatik, även om han där inte lika ofta nämns vid namn. Men många av hans dramer har titlar som för tankarna till dödsriket, t.ex. Underjordens leende, Ett sorts Hades eller Personkrets 3:1. ”Hades” är ju det grekiska namnet på dödsriket, och titeln på Personkrets antyder att detta drama inte bara utspelar sig i Stockholms tunnelbana utan också i någon av de nio kretsarna i Inferno.

                 Det intressantaste exemplet på Dantes inflytande är likväl Stilla vatten. Här har Norén smält samman hans berättelse om Inferno med sagan om Narcissus och Eko.

Det hindrar inte att man i förstone kan tro att vi befinner oss i något av Noréns realistiska dramer. På många sätt erinrar Stilla vatten om hans ”borgerliga kvartetter”. Efter en just aväten middag sitter sålunda tre äkta par, som alla kommer från den välutbildade och besuttna medelklassen, runt ett bord. De har prestigefylla yrken och exklusiva fritidsintressen, till exempel heminredning, komplicerad matlagning eller resor till mondäna semestermål som Provence, Bretagne eller Belles Illes.

Till en början framstår bordssamtalet som en normal middagskonversation, men bilden ändrar sig efter hand. Steg för steg börjar vi ana att de tre paren inte befinner sig på Stockholms Östermalm utan i dödsriket. Det intrycket förstärks då en av dramats personer beskriver sin situation som ett ”Limbo”. Med detta begrepp avses ju den första kretsen i Dantes Inferno.

 

Till detta ”Limbo” sluter sig efter hand en sjunde person, Jonas. Han är välbekant för de flesta i den församlade sextetten, men han skiljer sig från dem på två sätt. För det första är han inte död. För det andra har han stora likheter med pjäsens författare Lars Norén, i varje fall så som rollen gestaltades på Judiska Teatern 2002.

Det tyder på att Jonas skulle kunna ses som en Dante på besök i Inferno. Samtidigt antyds att han också är en motsvarighet till Narcissus. Det framgår, när han berättar att fasaden utanpå hans personlighet håller på vittra sönder. Denna replik får sin förklaring i en passage i dagboken, där Norén jämför sig själv med Narcissus. Där skriver han: ”Jag ska vänta, tills jag vittrar sönder som Narkissos inför sin egen spegelbild.”

Denna sammansmältning av Narcissus-myten och Dantes Inferno kan tyckas långsökt. Så ter det sig dock inte för den som är välbekant med Den Gudomliga Komedin. Här blir Dante en Narcissus som under sin vandring genom Helvetet, Skärelden och Pardiset lyckats omvandla sin självbespegling till kontemplation. Om det är detta som föresvävat Norén må vara osagt, men tanken är frestande.