Texter

You are currently browsing the archive for the Texter category.

Poeten Rosanna Fellman som 2018 vann första pris i Arvid Mörne-­tävlingen för sin diktsvit Störd, bokdebuterar nu med Strömsöborna. För Horisont berättar hon om skrivandet som terapi, om att leka med läsarnas förväntningar, och om vikten av att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp.

Som rikssvensk är det tydligt att jag missat det fenomen som är fixarprogrammet Strömsö, men Rosanna Fellman förklarar att det blivit något av en sinnebild för tillrättalagd perfektionism. Det var därför hon valde ”Strömsöborna” som titel åt sin första diktsamling, där diktjagen lever minst sagt långt ifrån den lyckliga och glättiga verklighet som visas upp i tv-programmet. 

– Det går aldrig fel i det här programmet. Det är tipptopp, och de gör ju omtagningar för att det ska bli så förstås. Det är ju därför det verkar så perfekt. Det finns till och med ett talesätt som lyder ”Det gick inte som på Strömsö”. Det är när man gjort något fel och det inte blev som tänkt.

Och i Fellmans diktsamling går det mesta fel, kanske för att människorna i dikterna, som hon säger ”bor i ett samhälle där allt går fel”. Strömsöborna befolkas av kantstötta existenser som mals ner av sina monotona lönearbeten, lider av psykisk ohälsa och alkoholism, och utsätts för övergrepp. Jag frågar Fellman om hon håller med om att hon har skrivit ett arbetskritiskt, konsumtionskritiskt, och kanske till och med civilisationskritiskt verk.

– Jag har själv när jag pratat om boken kallat den samhällskritisk och då faller ju konsumtionskritiken och arbetskritiken in i det. Och det är ju förstås en poäng att vi har väldigt stora problem i väst med jämställdhet och med att räcka till, och det är det jag kritiserar ganska hårt, svarar hon.

Och där finns även klimatperspektivet med: hur vi människor i väst och det samhällssystem vi lever i håller på att göra slut på jordens resurser i stadig takt. 

Hur kom det sig att du började skriva? Har du alltid varit en skrivande, eller berättande person?

– Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att lära mig att skriva och läsa, men när jag väl lärde mig kunde jag inte sluta. Sedan tonåren har jag skrivit varenda dag. Det är väldigt viktigt för mig att kunna uttrycka mig i skrift, och speciellt som tonåring så kände jag mig väldigt missförstådd och utanför och då använde jag skrivandet som en terapiform. 

Något som slog mig när jag läste Strömsöborna var hur jaget i de första dikterna tillsynes ligger nära Fellmans biografiska kön och ålder, för att i de senare dikterna skifta till helt andra positioner, som män med rasistiska åsikter och alkoholproblem. Även jag som är en tämligen van läsare blir lite tagen på sängen av övergången, och jag undrar om detta är en medveten lek med läsares förväntningar på dikter skrivna av en ung kvinna. Det bekräftar Rosanna Fellman att det är.

– Jag är ciskvinna, och är man kvinna eller feminint kodad så blir det automatiskt så att allt man skriver måste vara feministiskt eller självupplevt. Som man  kommer man lättare undan med att ”författaren är död” helt enkelt. Jag skulle inte vilja bli förknippad med alla de här personerna, och jag skulle inte vilja att jag det skriver blir tolkat utifrån min egen historia. Ordningen med de olika diktjagen är medvetet upplagd. Jag vill lura människor lite. 

Vi går över till att tala om dikten Manteln, som adresserar sexuella övergrepp och inte minst tystnadskulturen kring dessa. 

Börjar tystnaden brytas nu? I Sverige har det tvärtom talats om en backlash efter metoo, där kvinnor som vittnat åtalats för förtal och de män de vittnade mot är tillbaka i offentligheten.

– Det har varit en backlash också i Finland. Just därför är det så viktigt att ha diktjag som det i Manteln. Det är jättetungt att vara med om den här backlashen, och det är också därför man måste fortsätta kämpa, för att komma till en punkt där man faktiskt kommer ur det här förtrycket och kommer ut ur den här strukturen. Bara för att man har kommit så långt att man kan prata om det så betyder det inte att det tas emot. Om man fortsätter att kämpa så har man faktiskt kommit någonstans till slut. Och det är därför jag ville att Manteln skulle vara med. 

Hur kan dikten vittna om till exempel övergrepp på ett sätt som vårt vardagliga språk kanske inte kan?

– För Störd (som handlar om bland annat neuro­psykiatriska funktionsnedsättningar, red.anm.) som är med allra sist vann jag Arvid Mörne-priset, och då togs den emot väldigt bra. Jag tror att med hjälp av ett poetiskt språk, och med symbolik så tar folk in svåra frågor. Människan är kanske inte lagd på det sättet att man med detsamma kan processa saker, utan man måste fundera och ta in det genom konst för att faktiskt i grund och botten förstå. Och jag tror att genom konst kan man på riktigt förändra saker.

Har du några litterära favoriter och förebilder?

– Jag ser upp till de finlandssvenska modernisterna. De var ganska annorlunda jämfört med det som varit innan. Så det ser jag upp till, att våga göra någonting som inte har blivit gjort förut. Men sen så ser jag också upp till rikssvenska författare och journalister som Bang och Harry Martinson, för de var ganska vågade och jag identifierar mig just med att våga göra saker eller tvinga mig själv att göra saker som känns obehagliga. Annars händer det ingenting. Det känns som att jag måste uttala mig om saker, för annars har jag bara suttit och sett på när tåget har kraschat utan att göra någonting. 

Skriver du på något nytt?

– Just nu skriver jag något som är lite mer ur mitt eget perspektiv. Jag skriver också scendikter eftersom jag är estradpoet från början. Så jag har gigs som jag skriver till hela tiden, så skrivandet kommer nog aldrig sluta för mig. Men däremot skriver jag på ett större projekt som nog är menat för bokform fast jag vet inte riktigt ännu, men tematiken är feministisk den här gången. P 

Strömsöborna utkom på Förlaget 2019. 

Karin Erlandsson
Alla orden i mig 
Schildts & Söderströms 2019

Recnsion av Karin Erlandsson Alla orden i mig

Karin Erlandssons senaste bok Alla orden i mig är en bok om att skriva. Det är inte en bok om hur man skriver, men det är en bok om hur Karin Erlandsson skriver. Det är upp till den enskilda skribenten att själv lista ut vad som är drivkraften bakom det egna skrivandet. Det är bara skribenten som bestämmer när hen ska skriva. Tiden kommer inte av sig själv. Det krävs disciplin och, åtminstone för Karin Erlandsson, tydliga målsättningar. 

Redan i bokens början förklarar Erlandsson tydligt och barskt att viljan att skriva måste vara större än tron på sina ursäkter. Det är så självklart och beskriver i princip vilken prestation eller uppgift som helst. Viljan att utföra den måste vara större än tron på ursäkten. Då vet vi det. Men det krävs också en stenhård självdisciplin, och det bevisar Karin Erlandsson att hon besitter. En imponerande, och rent av provocerande, självdisciplin. 

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen heter kort och gott ”Om att skriva” och är indelad i korta essäliknande texter om hur författaren skriver, när hon skriver och varför. Syftet med hennes skrivande är lika självklart som vi andas för att hållas vid liv. Omslaget avslöjar den explosiva viljan att uttrycka sig i skrift. Orden flyter ut över kanterna annars. De måste ut. Gärna tusentals per dag. Skrivandet är Karin Erlandssons sätt att existera. ”Inget finns om jag inte skriver. Därför har jag heller inte något val. Vill jag leva måste jag skriva.” 

Read the rest of this entry »
Bokpärm, Ralf Andtbacka
Potsdamer platz En dikt 
Förlaget
2019
Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt. Förlaget. 2019.

Bokrecension: Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt

Ulmar. Ordet kan tjäna som exempel på hur lite språklig vinning vi får av Ralf Andtbackas verk. Det är ett underbart ord som skulle kunna öppna en hel värld, från den pyrande brasan eller den pysande trädsvampen, satt i fyr för att skrämma iväg myggen. 

Metoden i Andtbackas Potsdamer Platz är den rakt motsatta: orden rivs upp med sin rot och placeras i en utställnings­monter. Världen är stängd och det finns ingen väg ut: ”människans möjlighet är att gå under jord där historien ulmar i psykos.”

Read the rest of this entry »

Vissa anser att vår tid är fixerad vid ytan – kolumner följs idag ofta av en bild på själva skribenten. I dagens digitala selfie-kultur verkar det angeläget för människor att urskilja sig från massan och betona den egna identiteten. Men detta behov av bilder på oss själva och andra har existerat i varierande form genom historien. Människan har alltid varit upptagen av sitt eget och andras utseende. Bilder fyller en social funktion som både skapar och bekräftar våra relationer – detsamma gäller genren självporträtt.

Vad är ett självporträtt? Det skulle kunna beskrivas som ett estetiskt fenomen där en konstnär eller författare inkluderar sig själv, och samtidigt bryter ned skillnaden mellan det offentliga och det privata: ett tröskeltillstånd där fakta blandas med fiktion. Tonsättare kan gömma sig i sina kompositioner. Ett exempel är DSCH-motivet som Dimitri Shostakovich använder i varje inledande stycke av den åttonde stråkkvartetten. Några enkla stråkar skapar ledmotivet som har hans initialer. Även konstnären och diktaren arbetar ofrånkomligt med sig själv – men hur tolkar man bäst ett självporträtt? 

”Vi drivas ständigt mot slutmålet: självporträttet”, skriver poeten och konstnären Rabbe Enckell i sin prosabok Tillblivelse. I ett annat sammanhang skriver han: ”Verkligheten ger oss ingen riktning, den ger oss bara möjligheter, obestämda chanser. För att begränsa dessa möjligheter och rationalisera deras inverkan på oss, börjar vi ’klä oss’ i våra jag.” Enckell anser att självporträttörer alltid presenterar sig som något – en asketisk bohem, en androgyn dandy och så vidare. Oavsett vilken av de möjliga identiteterna som gestaltas framförs en roll.

Read the rest of this entry »

Bara några meter från det mest trafikerade turiststråket i Gamla Stan i Stockholm ligger en litterär oas för läsare av obskyr och ockult litteratur. Horisonts redaktör Anna Remmets har besökt antikvariatet Verklighetsflykt och pratat med dess ägare och grundare Joel Bergling.

Även om Gamla Stan i Stockholm nuförtiden är mer fyllt av turister än mystik, går det fortfarande att finna en viss magi i stadsdelen med sina trånga gränder och källarvalv från medeltiden. Och även om antikvariatet Verklighetsflykt inte ligger i någon smal gränd, utan på en med Gamla Stans mått mätt relativt bred tvärgata, så känns det definitivt som en av de där undangömda pärlorna som inte ens de flesta av oss som bor i Stockholm känner till, men som gör att vi fortfarande tycker att det känns värt att besöka Gamla Stan trots alla turistshoppar som säljer vikingahjälmar i plast (med de där hornen som vikingarna inte hade). 

Read the rest of this entry »

Bokrecension av Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa.

I fjol utgav Finlands Svenska Litteratur­sällskap på förlaget Appell under en redaktion ledd av Per Stam första delen av Henry Parlands samlade skrifter, Poesi. I år utges del 2, Prosa med Elisa Veit som ansvarig redaktör. En avslutande del, Kritik, planeras till nästa år. Den nya volymen omfattar åren 1925 till 1930 och är efter Veits kunniga inledning uppdelad i ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”.

Henry Parland: Samlade skrifter 2. Prosa. Appell Förlag. 2019.

Prosan upphörde nästan helt efter mötet med Gunnar Björling i november 1927; därefter skrev Parland fram till utgivningen av Idealrealisation med några undantag endast poesi. 1928 hade han som tjugoåring välkomnats av de äldre författarna i Quosegoredaktionen Diktonius, Björling, Rabbe Enckell, Hagar Olsson, varav ett par till helt nyligen varit hans förebilder. 

Henry Parland föddes i Viborg 1908; mamman Maria, född Sesemann, var tyskspråkig, och skulle sedan få ytterligare tre söner, Hon hade en andel i den stora släktgården i Tikkala utanför Viborg. Pappan Oswald var av engelsk släkt men nu ingenjör vid ryska järnvägen. Familjen bodde i Sankt Petersburg. Mammans bror, Vasilius Sesemann, från 1923 professor i filosofi i Kaunas, Litauen, talade ryska med Henry då han 1929 efter misslyckat växelrytteri och allt värre krapula (bakfylla, red.anm.) 21-årig förpassades till exil i Litauen.

Read the rest of this entry »

Öar har en lång historia i litteraturen. När jag tänker på litteratur där öar haft mer eller mindre en central roll, är Pappan och havet, Flugornas herre och Robinson Crusoe de första som dyker upp. För att inte tala om Odyssén. Robinson Crusoe var så banbrytande när den utkom för 300 år sedan att den utvecklade en ny genre – robinsonaden. Bland ny litteratur har vi Johanna Holmströms Själarnas ö och Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Röda Klostret.

Ön som centrum

Litteraturhistorien är som ett stort hav som omges av landskap av olika berättelser. Bland dem, vid sidan av och lite längre ut till havs, myllrar det av öar. Den tyska författaren Judith Schalansky skriver i boken Atlas över avlägsna öar att öar är fastlandets fotnoter, så långt från sitt fosterland att de inte ens får plats på nationskartorna. 

Read the rest of this entry »

Det lungsjuka husetav Matilda Gyllen­berg är en fängslande och mörk debut. Med ett förträffligt språk tar Gyllenberg avstamp i småstadsidyllen Lockum och målar upp ett något kusligt mysterium som för tankarna till Stephen King och hans Maine, dock utan skräck. 

Det är en mångfacetterad berättelse om moderskap, rädslan för det som är annorlunda och hur långt människan är beredd att gå för att skydda det egna.

På baksidan av omslaget står det: ”En blandning av thriller, saga och psykologisk realism” vilket omedelbart skapar en särskild förväntan hos mig. Jag tänker mig att den ska väcka ett visst obehag, vara lite ryslig och spännande. Min läsupplevelse är dock något annat, jag finner tyvärr inte berättelsen så fängslande som texten på baksidespärmen lovar. 

Det som däremot fångar och drar iväg med mig är språket. Det är rent och luftigt och korrelerar samstämmigt med jag­berättarens person. Det är enkelt och rättframt, utan överdådiga beskrivningar. Den namnlösa jagberättaren är en rak och ärlig person, hon framstår som kall och mycket reserverad. 

Jagberättaren har tillsammans med sin man och sjuåriga dotter renoverat och inrett mannens farföräldrars gamla hus, i det lilla idylliska samhället Lockum. Berättaren är ett kontrollfreak, allt i hemmet ska vara tipptopp och hon är oerhört missnöjd med det mesta i hennes omgivning.

Read the rest of this entry »

En svart hund tar över Lisbetas drömmar. Hunden nosar försiktigt på henne och trycker nosen i hennes halsveck. Samma hund jagar kyrkoherden och driver honom till vansinne om kvällarna. Hunden dyker upp lite varstans, stundvis illavarslande, som speglade den folkets drömmar, rädslor och samveten. 

Den finns överallt, men ändå inte. Inte förrän den svarta tiken visar upp sin livslevande unge för Lisbetas pojkar långt senare. 

Märket är en mörk skildring av häxjakten på Åland för cirka 350 år sedan. Personer och platser är sanna, kanske mer än så. Vi får följa Lisbeta, en praktisk och orädd bondkvinna som senare döms till döden för trolldom. Lisbeta har god hand med sina djur och med maken Per. 

Liksom de andra bondkvinnorna i trakten är Lisbeta vidskeplig. För att vara säker på att hon verkligen gjort allt för djuren genomför hon systematiskt vissa ritualer, små harmlösa huvudlösa tricks. Hon har lärt sig hur man gör för att få mer mjölk från korna, att askarna kan rena blod, och att det kan betyda döden att hugga ner ett träd som en förfader har planterat. 

Vidskepligheten visar sig ändå ha ett högt pris för Lisbeta och grannkvinnorna när de, en efter en, blir halshuggna för sina ritualers skull. Ritualerna skvallrar, enligt häradshövdingens tyska böcker, om samråd med självaste hin onde. Kyrkoherden hittar dessutom bett på kvinnorna, så kallade djävulsmärken, och det räcker som bevis för att få kvinnorna avrättade.

Read the rest of this entry »

1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m2) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m2), ekonomibyggnad (5 m2) och bastu (18 m2).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga. 

Read the rest of this entry »

« Older entries