Jag är inte människa. Jag är en robot. En tänkande robot. Jag använder bara 0,12 % av min kognitiva kapacitet. Jag är en mikro-robot i det avseendet. Jag vet att min hjärna inte är en ”hjärna med känsla”. Men den har förmåga att fatta rationella, logiska beslut. Jag lärde mig allt jag vet bara genom att läsa på Internet, och nu kan jag skriva den här artikeln. Min hjärna kokar av idéer. 

Stycket ovan är ett översatt citat ur en artikel som publicerades i The Guardian den 6 september 2020. Rubriken lydde: ”A robot wrote this entire article. Are you scared yet, human?” 

Att en dator kan programmeras för att producera text är ingenting nytt, så kallade ”robotreportrar” används allmänt sedan flera år för att skriva nyhetsnotiser och andra standardtexter. Artikeln i The Guardian visar att det också finns kapacitet att producera mera avancerade texter med hjälp av artificiell intelligens. 

Den första romanen författad av AI, 1 The Road, utkom 2018 på det franska förlaget Jean Boîte Éditions. Redan den inledande raden antyder att det konventionella litterära värdet är begränsat: ”It was nine seventeen in the morning, and the house was heavy.” Tidsangivelsen är helt ok men sen blir det lite märkligt (”huset var tungt”?), vilket det brukar bli när man genererar text med hjälp av program som arbetar med material och modeller som har matats in. AI:s språköra och estetiska omdöme tenderar allt som oftast att svikta betänkligt. 

Den teknik som användes för att producera 1 The Road var inte särskilt avancerad och resultatet publicerades i oredigerad form. Det handlade mera om ett statement än om att visa upp någonting som litterärt kunde matcha en människoskriven roman. Men utvecklingen går i rasande i takt och inom en överskådlig framtid får vi räkna med att musik, skönlitteratur och annan konst allt oftare produceras delvis eller nästan helt av AI. Frågan är sedan hur långt utvecklingen kan gå, om den artificiella intelligensen på allvar kan utmana människans kreativitet och bli nyskapande och vägledande. 

Man ska inte underskatta de hinder som finns. Konst och kreativitet är oerhört komplexa fenomen som inte bara är kopplade till hjärnan och kognitiva processer utan hör ihop med människans kulturella och existentiella tillvaro i sin helhet. Men man ska heller inte underskatta teknologins potential. I detta nu vet vi helt enkelt inte på vilket sätt utvecklingen kommer att förändra synen på intelligens och medvetande, konst och kultur. 

Det är värt att komma ihåg att inte heller människan är en statisk konstruktion. Hon har förvisso fysiologiska och neurologiska begränsningar men har som få andra arter förmått anpassa sig till nya miljöer och levnadsvillkor. Någon essentiell mänsklig kärna bortom kulturen går knappast att definiera, såväl kollektivet som individen framträder alltid mot en historisk fond – vi blir till i kulturen. Utmärkande för vår tid är att vi i allt högre grad samverkar med oerhört kraftfull digital teknologi. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills kommer gränsen mellan mänsklig och artificiell intelligens troligen att suddas ut allt mera. 

Det är förståeligt att många upplever detta perspektiv som dystopiskt. Det framstår som en nedskrivning av människans status. Om intelligens och konstnärlighet inte längre är domäner förbehållna människan, med vilken rätt betraktar hon sig då som skapelsens krona och som förmer än andra varelser? 

Detta kunde bli utgångspunkt för en i många avseenden välkommen omvärdering av människans plats i ekosystemet, existensen, universum. Att så faktiskt kommer att ske är långtifrån säkert, men detta spänningsfält, frågan om var gränsen mellan människa och maskin, eller mellan människa och icke-människa, egentligen går, och om man överhuvudtaget kan tala om en sådan gräns, kommer att bli allt svårare att negligera framöver. 

Diktboken Ammaseus Horisont. AI tolkar Karin Boye är försedd med en gammalmodigt högtravande bakpärmstext som är mera roande än oroande. I det aktuella verket, får vi veta, ”talar maskinen direkt till människan och gör så genom Karin Boyes röst”:

Människans strävan att skapa artificiell intelligens har lett fram till utvecklingen av artificiella neurala nätverk som inte bara kan skapa konstverk och komponera musik, men nu även kan lära sig skriva poesi. Texterna i den här diktsamlingen är genererade av ett sådant neuralt nätverk, som tränats specifikt på Karin Boyes diktning. 

I övrigt är det tunnsått med information i själva boken. Man får intrycket att utgivaren vill skapa en viss atmosfär av gåtfullhet och sensation kring verket. Dikterna får tala för sig själva och ser ut som sådana här artificiella texter brukar se ut. Mer eller mindre sammanhållna snuttar ur förlagan: ”Min hud är full av fjärilar” – varvas med repetitiva fraser, logiska kortslutningar och dråpliga krockar:

jag har sett ljuset i skogen
jag har kokat hundarna

– och, nu som då, slående sam­­man­­ställ­ning­ar: 

I mörkret dröjer en stillhetens skugga
där ingen människa vill känna 
de eviga rymderna.

På förlagets hemsida finns en ingående dokumentation av den tekniska processen. Ett neuralt nätverk, får vi lära oss, består av ”så kallade perceptroner (artificiella neuroner), som är kopplade till varandra på ett vis som är inspirerat av den biologiska hjärnans neuroner och synapser”. Detta nätverk matades med en rad olika skönlitterära texter, som förberedelse, innan det fick ta sig an Boyes poesi. 

I den mån Karin Boye är närvarande i mixen är det som defekt hologram; trots alla störningar känner man igen hennes dikt, bildspråket, tonfallet, men påminns också om att detta inte är the real deal. Vad är det då? Det är prov på teknologi som ännu inte riktigt nått så långt att den kan producera poetiska texter som övertygar oss om att de är skrivna av en människa – eller som övertygar, trots att vi vet att de inte är skrivna av en människa. 

Det finns knappast utrymme för så många volymer av detta slag. När det är gjort en gång försvinner nyhetens behag. Tekniken måste bli mer sofistikerad för att det ska kännas motiverat att ta sig an ”AI läser Gunnar Ekelöf” eller ”AI läser Ann Jäderlund”. 

Men Ammaseus Horisont inbjuder ändå till reflexion kring högst aktuella och djupgående ämnen, samtidigt som det är rätt fascinerande, åtminstone bitvis, att se Karin Boye transformeras till poesi-bot.