Marjun Syderbø Kjelnæs skriver i ett tornrum. Ja, egentligen är det kanske inget torn, men där finns den där känslan.

 

Jag ser ner över Torshavn, över fjorden och öarna längre bort. Har du läst en bok som heter Tornet vid världens ände? Jag borde skriva det på dörren  till mitt skrivrum, det ligger också längst bort, högt uppe, säger den färöiska författaren Marjun Syderbø Kjelnæs och skrattar. 

Hon hade aldrig föreställt sig att hon skulle bli yrkes­författare. Vägen dit gick via många år som sjuk­sköterska.

– I den miljö jag kommer från skulle man ha en praktisk utbildning. Det fanns en tanke om att göra nytta i världen. Att skriva var inte handgripligt nog. Men det låg i min natur och gick inte att förneka, säger Syderbø Kjelnæs.

Egentligen har hon kanske sin tolvåriga dotter att tacka. Vaknätterna då dottern var baby, öppnade plötsligt upp ostörd tid.

– Jag visste att hon snart skulle vakna igen, så jag ville inte gå och lägga mig. Då började jag skriva istället. Och så var det ju år 2000, det kändes speciellt och lite symboliskt. Jag tänkte att ska jag försöka så ska det vara nu.

Hon sände in ett bidrag till en novelltävling, och blev publicerad.

– Jag minns hur den deadlinen kändes … Sedan fick jag mer mod, mer tillit till mig själv.

– Det har funnits i mina kort vilken väg jag skulle gå. Möjligheterna har kommit till mig.

Det började med noveller, men senare har det blivit bland annat barn – och ungdomsböcker. Syderbø Kjelnæs växte själv upp i en tid då utbudet av barnlitteratur på färöiska var begränsat. 

– Då jag knäckte koden och började läsa själv, var det böcker på danska av engelska författare, Enid Blyton till exempel, eller amerikanska barnböcker som Lilla huset på prärien. Och det fanns aldrig något som utspelade sig där jag befann mej, på Färöarna.

– Det var alltså två filter du skulle igenom: du läser inte på ditt eget språk, och berättelsen utspelar sig på ett annat ställe.

Syderbø Kjelnæs hänvisar till hur identitetsskapande läsande är för barn. Så vad händer om det aldrig är sin egen värld man läser om?

– I den identitet du bygger upp ingår då att du är en människa i periferin, du är inte i centrum av världen. Det viktiga pågår någon annanstans. Hur tar man då sig själv på allvar?

De senaste 20 åren har det skett en explosionsartad utveckling på området, och nu blomstrar barnlitteraturen på Färöarna. Marjun Syderbø Kjelnæs är glad över de goda möjligheterna att publicera färöiska författare, och över att det bästa av utländsk barnlitteratur översätts till färöiska.

– Vi ligger inte efter inom barn­litteraturen längre, utan har tummen på pulsen.

Hon ser detta som oerhört viktigt för att bevara det färöiska språket. Större språk som engelskan vinner idag terräng genom olika medier och internet, och blir tidigt en del av barnens vardag.

– Nu finns det ett slags fördämning mot att ett så litet språk som färöiskan ska sköljas bort av de stora. Men det var i sista minuten den blev byggd!

 

Att hennes böcker utspelar sig på Färöarna har betydelse inte bara för de praktiska ramarna i handlingen.

– Jag tror allt förtätas av att samhället är så litet. Människor kommer tätt inpå varandra och flätas samman.

– I en av mina texter ska en flicka in på apoteket och köpa p-piller. Och så är det en granne till hennes väninna som står bakom disken. Man måste tänka på vem som ser en hela tiden.

Det mest utmanande när man skriver för barn och unga är att inte vara moraliserande, tycker Syderbø Kjelnæs. Författaren får inte utge sig för att veta allt, och lägga in sina egna åsikter i historien.

– Och hoppet måste alltid finnas där. Det försöker jag hålla fast vid utan att det blir orealistiskt. Jag vill säga: ”världen är en svår plats men du kan komma igenom problemen”.

 

Är du en disciplinerad skribent?

– Som mor blir man tvungen att vara det, säger hon och skrattar lite:

– Barnen ska iväg åttatiden och är hemma igen vid fyra, däremellan skriver jag. Men det kommer inte så mycket ut av varje dag.

– Den första halvtimmen bara brainstormar jag. Sen börjar jag skriva på riktigt. Jag lämnar ofta en scen oavslutad så att jag kan fortsätta nästa dag, då är det lättare att komma igång igen.

Innan hon börjar skriva på en novell eller roman, har hon bara tänkt ut vissa huvudpunkter i den. Resten av handlingen får fantasin ge vartefter hon skriver.

– Jag tycker om att låta historien föra mig med sig. Jag bestämmer kanske vem i berättelsen som ska träffas vid vilken tidpunkt, men hur de kommer till den punkten planerar jag inte i förväg. Det måste finnas någon spänning kvar i skrivandet, annars blir det tråkigt.

I vår tid är visuella medier starkare än någonsin, och barn konsummerar till exempel dvd:er med film och sagor redan som små. Men Marjun Syderbø Kjelnæs hyser ingen oro för att barnboken ska spela ut sin roll. Inte minst kommer hennes förtröstan från vad hon sett hos sina egna barn.

– Boken vinner alltid vid en eller annan tidpunkt, på nåt sätt väljer barnet den i stället för det visuella. Jag tycker det är förunderligt att se. Fördjupning är fortsättningsvis nåt de har användning för, säger hon.

– Och så vill mina barn höra min röst då jag läser. Min son kan inte somna om jag inte har läst för honom först. Det tycker jag är mycket förtröstansfullt.

 

Syderbø Kjelnæs färskaste alster är dikt­samlingen Rót Tripp (2012). Den innehåller dikter skrivna under fem år, och fick sin början när hon deltog i en författarskola i Danmark. Hennes lärare var mycket inspirerad av den svenska poeten Gunnar Ekelöf, och för Syderbø Kjelnæs blev mötet med Ekelöf starkt.

– Jag blev helt fascinerad. Skalet var rivet av människan, alla de där lagren vi har, och man kom in till själva kärnan. Och jag tänkte: Det där vill jag pröva! Det var en mycket intensiv upplevelse.

– Jag hade nog inte förstått vad dikt var före det, vad det är som händer och vad man strävar efter med lyrik. Det var en nyckel till den världen jag fick med Gunnar Ekelöf.

Och aldrig hade hon trott att hon själv skulle skriva lyrik. Ändå sitter hon nu med sin första samling i handen. Alla dikterna binds samman av en tråd. Det första temat är rädsla, men i slutet hittar man tröst, och människans rädsla får vika undan.

– Det är en resa in i att försöka förstå vad det är att leva. Jag är uppvuxen i ett religiöst hem där man fick veta vad sånt var, det behövde man inte tänka på. Och man skulle inte tvivla på eller ifrågasätta något. Det var farligt att göra det. Tvivel var det samma som att säga nej till Gud. Det har varit en stor lättnad att ge mig själv lov att tvivla.

 

Marjun Syderbø Kjelnæs har fått flera utmärkelser som författare. Men det är inte det som är hennes drivkraft. 

– Jag är självklart otroligt glad över att ha blivit sedd. Det är ett bevis på att man har lyckats efter det omak, den självutbildning som det är att bli författare. Men det är den personliga responsen som ger mig lust att fortsätta. Att någon har läst min bok och befunnit sig i mitten, inte i periferin, och fått ut något av det.