Självbiografiskt tränande

Författare som skriver böcker om att träna. Tankarna går till Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning; en bok jag aldrig läst, men som jag tänkt köpa åt min sportande far flera gånger. Tänkte alltid att det passar en idrottare bättre än en litteraturare.
Men det är väl en grej det där med att skriva och träna. Jag läste för länge sedan om den moderna författarkaraktärens helomvändning: Från en nedsupen, plågad konstnär som ur rännstenens mörka klarhet kunde få kontakt med de djupa frågorna i livet till en driven hantverkare som är full av fokus och ambition. Jag minns inte var jag läste det, men logiskt borde följa att vinet samtidigt byts mot träning.

Bara man håller på så blir det hyfsat bra till slut handlar om träning. Robert Åsbacka beskriver i dagboksform hur han under ett år hårdtränade Taijiquan (eller Tai Chi Chuan) inför EM 2012. Taijiquan är en kinesisk kampsport. Grundligare förklaring vågar jag mig inte på. Åsbacka själv försöker flera gånger beskriva sporten under bokens lopp: ”Att säga något om vad taijiquan verkligen är, känns som att lyfta locket av en bikupa framåt sensommaren. En kupa fylld av svensk lantras där samhället upprepade gånger bytt drottning utan odlarens inblandning, och där man bara genom att lyssna till surret förstår att det finns ett uppdämt raseri därinne som när som helst kan släppas loss.”

I boken får vi följa hans träning från när han bestämmer sig för att delta, till efter att EM är avklarat ett år senare. Det är många kvällar på gymmet, en del tekniskt prat om tajiquan som gren och en hel del reflektioner över den egna träningen. Men samtidigt glider Åsbacka in på så många andra spår om skrivandet, litteraturen och livet i allmänhet.

Kopplingarna mellan romanskrivandet och träning dyker ständigt upp. För Åsbacka är det kanske två kontaktpunkter som starkast kommer fram nämligen uthålligheten och besattheten: ”Min uthållighet genomsyrar det mesta: träning, kärlek, arbete. Ofta på gott, ibland på ont…Uthållighet intill dumhet”. Och uthållig är han. Att som 50-åring hårdträna inför kampsportstävlingar på EM-nivå är någonting extraordinärt och jag kan bli andfådd av att bara läsa hans träningsprogram. Men så säger han sig gilla omvägarna mer än genvägarna.

Omvägarna finns inte bara i hans träning, de är också ständigt närvarande i hans berättande. Stickspåren han kommer in på är otaliga och namnen på människorna han möter, författarna han läser och kändisarna han citerar skulle bli en lång lista. Sina egna tankar låter han flyta relativt fritt och återknyter dem gärna till andras han har läst i ett fortgående filosoferande. Hans avslappnade berättande där han flyter över från en tanke till en annan är befriande. Det ger en känsla av närvaro, som om jag var där just som han gjorde associationen.

Men på sina ställen blir det nästan för mycket. Min läsning glider in i en automatik och jag tappar fokus. Åsbacka tar mig foglöst allt längre från där vi startade och jag kommer plötsligt på mig själv med att inte ha en aning om var vi är och måste gå tillbaka och ta om.

Denna spretighet upplever jag egentligen inte som speciellt störande. Kanske tvärtom. Kanske är det kopplingarna mellan nutiden, minnena och alla associationer däremellan som tillåter honom att måla upp en den komplexa bild av sig själv som han faktiskt gör. Tankespåren bygger en mosaik där Åsbacka samtidigt kan visa flera (ibland motsägelsefulla) sidor av sig själv.

Det är i de personliga minnena som jag tycker att guldkornen ligger. Som när han kommer in på sina våldsamma ungdomsår och aggressiviteten som länge var hans följeslagare. Det blir ärligt på ett intimt sätt när han visar sina mörkare sidor, men de känns också som viktiga nycklar för att förstå allt det andra. Och med risk att alltför mycket vilja gotta mig i det intima är det detta jag vill ha mer av. Självrannsakan och analys av de egna handlingarna. Just aggressiviteten hade fått ta mera rum med sin koppling till honom, till kampsporten, till hans romaner. Ibland har han bråttom vidare där jag vill stanna.

Men också det hör till. Det är ändå hans berättelse, hans resa och som berättare är han väldigt närvarande. Berättarrösten pendlar ständigt mellan jantelag, vilja att hävda sig och ett försök att med erfarenhetens blick ha överseende med till och med gårdagens misstag. Det känns ibland väldigt österbottniskt. Lid tyst, var duktig och skryt om det på ett ödmjukt sätt. Österbottniskt och mänskligt.

När jag nu läser igenom min text märker jag hur lite jag egentligen talar om taijin och träningen. För en bok om träning innehåller mycket annat intressant och jag har känslan att jag, om jag läste om den nu, skulle hitta helt andra saker att ta fasta på. Men så är det väl alltid med bra böcker.