Frank Mangs – vem är det?

Av en händelse hamnande jag i en profetisk text på nätet av någon med det uppfordrande namnet Frank Mangs. En vacker karl – av vidhängande foto att döma. Budskapet avslutas med att mannen gråtande sjunker ned på knä samtidigt som han önskar att han vore minst ett halvt sekel yngre. Nu, när livet håller på att rinna ut, ångrar han sitt sätt att leva. Jag blir tagen av hans uppriktighet och vill veta mer. Vem är han? 

 

Frank Fridolf Mangs föddes den 19 augusti 1897 i Yttermark, Finland och dog den 31 juli 1994 i Karlstad, Sverige. Han var predikant och författare till ett femtiotal verk. Under långa perioder vistades han även i USA samt i Norge och han ligger begravd vid Töcksfors kyrka inte långt från norska gränsen.

När Frank var knappt tre år, flyttade familjen till Stobacka by i Pjelax. Han var yngst av sex syskon och elvaårig förlorade han sin bror Alfred i en cykelolycka vilken han sjuttiotre år senare berättar om. Tydligt ser han profilen av sin mor där hon timme efter timme satt vid sidan av sängen och väntade på att få kontakt med sin döende son. I självbiografin framgår att brodern var tio år äldre och att Frid var det namn han bar så länge han levde. ”Och han gjorde skäl för namnet, fast han inte var en bekännande kristen.”

I november 1916 deltog Frank Mangs i en evangelistkurs i Näsby för att efter kursen resa till Killinkoski där ”jag tillsammans med en hel mängd andra unga män skulle delta i befästningsarbete. – Ryssarna väntade tysk invasion i de där trakterna, och det var därför som höjderna måste förses med löpgravar.” Då Svenska Predikantskolan i Ekenäs öppnade hösten 1917 var Frank en av de fem eleverna men på grund av kriget tvingades skolan tillfälligt att stänga. Men han återvände inte utan började predika i sin hembygd där en väckelse brutit ut vilket innebar ett personligt genombrott för honom som evangelist – en intensiv tid som ledde till att han blev ”utbränd”. Under de åtta månader han var sjuk bodde han hos släktingar i Helsingfors.

Så långt några verifierbara fakta, svårare blir det att försöka få en glimt av hans person och andliga utveckling. Vad säger andra om honom? Några citat: ”Han ägde musik i rösten. Han var inte känslosam men varm i själen. Han var måttligt sträng men vulkanisk.” Fram växer en sensibel, passionerad och samvetsgrann människa som uttrycker sig enkelt och klart. En norrman bekräftar mitt intryck från fotografiet: ”Det var ovanligt att se teaterkikare i våra kyrkor. Men nu kom de fram. I massor.” En annan röst frågar sig vad som är den djupaste hemligheten med att bondpojken från Närpes blev Skandinaviens mest kände evangelist och framhåller att han var ödmjuk nog att se sig endast som ett Guds redskap. Billy Graham sa: ”Frank Mangs är en av 1900-talets största gudsmän. Skulle han ha levat och bott i USA skulle han ha varit en världsevangelist.”

Ödmjukheten återkommer liksom inlevelsen och iakttagelseförmågan där ”han lade märke till sådant som kanske inte alla ser.” Själv vill jag utifrån min läsning framhålla hans humor och självkritik vilka emellanåt förenas som när han hörde den kärlekslösa kritiken av andra kristna och bara satt där som en ”urblekt blåmes” och teg. Hans integritet är påfallande. Åtskilliga försökte få in honom i något samfund men han vägrade: ”Jag måste gå min egen väg.” Och predikanten Berthil Paulson, som skrivit en vänbok, uppmanar oss: ”Lyssna noga på Frank och du ska få uppleva de djupa skogarnas allvar, de ödsliga fjällens ensamhet, de blommande ängarnas skönhet – och skogstjärnens outgrundlighet. Han talar de mångas språk och tolkar de mångas behov just hos oss i Norden.”
I och med att han flyttade till Sverige spred sig väckelsen till städer som Göteborg, Stockholm, Gävle och Örebro där man även byggde ett tält för 3000 personer. I Kristinehamn, som han besökte 1923, stannade han i två månader och ett skäl var troligtvis Karin Liljenberg, pastor August Liljenbergs yngsta dotter. Första anblicken av de fyra färgstarka döttrarna i dörröppningen fick honom att bli ”blossande röd ända långt ner på halsen.” Tre år senare gifter de sig och ”bröllopsresan” gick till USA och väl där från kust till kust. Enligt Frank Mangs Center var han under hela vistelsen ledig bara en dag och det var i San Francisco. Det skulle bli ytterligare sex predikoresor till USA men då stannade Karin Mangs hemma med de tre barnen.

Däremot skulle de göra en annan längre gemensam resa. Till Orienten är en reseskildring skriven av makarna Mangs och av förordet, som är undertecknat Katrineholm i oktober 1938, framgår att resan skedde under våren och att färden gick i bil till Palestina och Nordafrika. En karta visar rutten: Köpenhamn – Berlin – Prag – Wien – Budapest – Zagreb – Dubrovnik – Tirana – Aten – Haifa – Jerusalem – Kairo – Alexandria – Cypern – Tripolis – Rom – Stockholm. Texten illustreras med svartvita fotografier tagna av resenärerna.

Ursprungligen var avsikten att de skulle resa på hösten men redan på nyåret var Frank Mangs krafter uttömda. ”Min själ var som domnad, och varken bön eller tro förmådde ge den nytt liv.” Under förberedelserna, som i huvudsak sköttes av hustrun, satt han sent en kväll i ett hem i Norge och vred på sökarknappen till en radioapparat, då han plötsligt uppfångade: ”Tyska trupper ha skridit över gränsen till Österrike.” Var detta gnistan, frågar han sig som skulle tända en världsbrand eller bara ett nytt trick av Hitler. Även i Palestina jäste det.  Men skulle de vänta tills konflikten mellan judar och araber röjts ur vägen befarade han att de skulle få vänta till det tusenåriga fridsriket. Den 27 mars 1938 sa de farväl till sin son i Katrineholm och vände kylaren mot söder.

Mötet med det Tredje riket kastade honom tjugo år tillbaka; han kände igen färgen och snittet på uniformerna. ”Det var april även då – samma år som Finland höll på att förblöda under inbördeskrigets namnlösa förbannelse.” Då när han befann sig i missionsskolan i Ekenäs och såg halvvuxna pojkar stå i gathörnen och leka med skarpladdade gevär. Inlevelsefullt skildras den nervösa stämningen när han en tidig morgon stod vid järnvägsstationen och såg ett militärtåg rulla in från Hangö. ”Jag såg somliga gråta av glädje över tyskarnas ankomst medan andra beto tänderna samman i vanmäktigt raseri. Den idylliska småstaden var uppdelad i två läger. Far och son hatade varandra, ty den ene var röd och den andre var vit.” Fyra år senare skulle han i efterkrigsårens Tyskland återigen se den gröna uniformen men då fanns inte mycket mer än trasorna kvar.

Kapitlet Spännande dagar i Wien inleds med ”Heil Hitler!” Maken till nazisthälsning hade makarna Mangs aldrig sett. En österrikisk officer sträckte vid gränsen ”handen i vädret och hälsade oss och vårt dammgråa ekipage… Mannen var som laddad med elektricitet.” Där deras hotell skulle ligga, i närheten av ”Rathaus Platz”, låg istället ”Hitler Platz”. ”Och ändock var det ännu tre dagar kvar till dess att österrikarna skulle rösta antingen de ville ha Hitler som härskare eller ej! Underligt!”

Paret strövade runt på de stora affärsgatorna och möttes av butiker prydda med hakkors, Hitler-bilder och skyltar med inskriften: ”Innehavaren av denna affär är arier.” De såg ångesten i människornas ansikten vars affär saknade hakkors och läste på väggen i ett varuhus en detaljerad beskrivning av personalens nationalitet. ”De flesta avdelningarna ägde rasren betjäning, men i somliga voro så och så många av judisk blandning. Allting var angivet med en noggrannhet som om det gällt vittnesmål i en rättegång.”

I ett gathörn köper de ”Der Stürmer” som med fet stil avslutar varje sida med en ”kraftsats” vilken sträcker sig tvärs över spalterna. Exempelvis: ”Juden segrar med lögnen och dör med sanningen. – Utan lösning av judefrågan ingen frihet för mänskligheten.” En mamma tackar tidningen för boken ”Der Giftpilz” (Giftsvampen) vilken andades judehat från pärm till pärm. Hennes barn hade läst sönder boken och den sexårige sonen hade redan lärt sig smädevisorna utantill.

Ironi och tyglad vrede präglar skildringen av mötet först med Hitler och sen med Goebbels. De högtidsklädda herrarna och damerna liknas vid tama höns på sina pinnar. Och när Frank Mangs lyckas muta till sig en stol av en pojke får han nästan en lika bra utsikt som sina kollegor uppe i träden. ”Det var inte bara underligt utan nästan kusligt att utan hakkors i rockuppslaget stå mitt i det kokande havet som en stum och neutral åskådare. Nej, neutral var jag inte! Det var någonting inom mig som tvingade mig att bedja för den hypnotiserade massan i min omgivning.” När sen slagorden brusar mot den ensamme mannen på rådshusbalkongen fylls luften av ett gråvitt moln med tiotusentals duvor för att strax efter följas av bombplan. ”Jag skall inte försöka beskriva känslan som rusade över mig den stunden. Men min själ frös, när jag tänkte på att brevduvor och bombplan och hela havet av människor i min omgivning kanske förr än vi anar skola spela med i det blodiga dramat, inför vilket sista världskriget bara var en lek.”

En oro att hans inre bilder av de heliga platserna skulle förstöras när han ställdes öga mot öga med den krassa verkligheten kommer på skam. Han ser igenom allt krimskrams och bibelns platser, profeter och lärjungar framträder livs levande. I Getsemane drabbar honom Jesu ångest och ensamma kamp. Och i öknen började makarna förstå orsaken till ökenprofeternas gigantiska resning. Profetens önskan blev nära nog deras: ”Ack, att jag hade ett härbärge i öknen!” Den 11 juni återkommer de till Sverige.

Året därpå reste Frank Mangs hem till Finland som låg i krig med Ryssland, då han tog sig till fronten och besökte fångläger. I Sverige startade han böne- och insamlingskampanjen: ”Finlands sak är vår.” Till Helsingfors inbjöds han som talare vid ett så kallat Keswickmöte anordnat av såväl kyrkliga som frikyrkliga samfund. Därmed startade en åtta månader lång utbildningsverksamhet med kampanjnamnet ”Helsingfors åt Kristus”. Trots mörker och flyglarm strömmade människor till mötena. I Tammerfors kom åttahundra studenter och i St. Michel sexhundra. Under fortsättningskriget fick han i april 1944 hålla tal för Finlands riksdag varefter vistelsen måste avbrytas då han insjuknade i polio och lunginflammation.

Mot slutet av fyrtiotalet går makarna skilda vägar och den ensamhet som lyser igenom texter av och om Frank Mangs blir påtaglig. I självbiografin kan man läsa att Karin var tveksam till bröllopet men att Frank var otillgänglig för resonemang. ”Jag såg henne som ett offer för djävulens angrepp. Fanatism är farlig! Och hon – ja, hon fick inte bara mig emot sig, utan hon fick även sin familj emot sig. Vi gifte oss 1926. Men ganska snart märkte vi att vi inte hörde ihop. Vi gjorde vårt bästa för att inför människor visa oss som ett lyckligt par.” Ingen kommenterade hans skilsmässa eller att han varit så lite med sin familj. Enligt honom själv var han så annorlunda att han inte angick någon.

Under sjukhusvistelsen som följde på skilsmässan började han skriva boken Sången om livet vilken inleds med att han var tvungen att bli sjuk för att få tid att leva, att det var en sak att försöka beskriva livet för andra och en annan sak att själv få tid att leva. Innerligt och klarsynt fördjupar och gestaltar han berättelsen om mötet vid brunnen mellan Jesus och den samariska kvinnan – stadens största synderska. Språket är ett med innehållet och långt från den predikoton som jag funnit i andra böcker. Själv har han sagt att skrivandet inte var lätt och att han alltid fått tvinga sig att skriva men nu flödar orden fram, kanske ur den källa vars vatten springer upp med evigt liv och som det talas om i boken. Här finns också kritik både av förtryckande religions- och kvinnosyn.

Manuset blev liggande tills några vänner fick syn på de gulnade arken och tyckte att han skulle ge ut boken, trots att den varken hörde hemma på de skönlitterära hyllorna eller bland teologernas. Och 1953 kom den ut på Harriers förlag i Stockholm där han tidigare gett ut romaner som Med brinnande lampor och På nya vingar. Med Mangs egna ord var kvinnan i Samarien inte i första hand en historisk gestalt ”utan hon blir en levande varelse i nuet, en människa som bor här i staden, kommer på besök, talar med mig och låter mig blicka in i sin innersta värld.” Han tycker att Sången om livet är en pretentiös titel men hoppas att en annan gång kunna ge en mera fulltonig tolkning och kanske kan boken ses som ett försök att antyda melodin även om den inte gör anspråk på att vara en fullständig kör.

Tillsammans med själavård blev skrivandet i fortsättningen huvudsaken och i Svenska Journalen svarade Frank Mangs under rubriken ”förtroende” på läsarnas frågor. Under tiden hade Karin Mangs flyttat till Stockholm och utbildat sig till psykoanalytiker för vars skapare, Sigmund Freud, religionen var en illusion. Under äktenskapet skrev hon en uppskattad bok om familj och barnuppfostran, vilken får avsluta Frank Mangs Centers gedigna förteckning över hennes mans produktion.

Mot slutet av sitt liv predikade Frank Mangs och besvarade tittarnas frågor i TV-serien Högst personligt; samma titel som hans självbiografi där de två första delarna såldes i 48 000 exemplar enbart i Sverige och gavs ut också i Finland och Norge. Den lovordades inte enbart i kristna tidningar utan exempelvis Borås tidning skriver ”Ett stycke pregnant kulturhistoria.” och Falu-Kuriren, ”Frank Mangs ger ut sig själv fullständigt.” samt Motala tidning, ”Med spänning väntar vi på nästa del.” Han beklagar att både frågornas mängd och sändningarnas form gjorde att svaren måste bli korta, något som han får möjlighet att reparera när de ges ut i boken Fungerande liv. Där en fråga lyder: ”Jag vill tro på Gud, men jag kan inte. Nöden i världen, våldet och orättvisan gör det omöjligt för mig att tro på en Gud, som är både kärlek och allmakt.” Mangs förstår frågaren, inte minst utifrån sina egna krigserfarenheter. ”Men mitt i fasan mötte jag en annan värld. En värld full av godhet och verklig kärlek.” Men i självbiografins tredje och sista del finns en skoningslös och naken skildring av när han står böjd över en sjuksäng i Karelen. Där ligger ett söndertrasat människobylte efter en ung man som trampat på en landmina.

De första självbiografiska delarna skrevs i sommarstugan i Töcksfors och är fulla av personliga fotografier. Där syns Frank Mangs tillsammans med Sven Lidman och Ulla Isaksson vid Bokens vecka 1946; Familjen samlad i Katrineholm 1947; Frank Mangs talande i Stockholms konserthus 1978; bastun i Töcksfors; Smedjan i Stobacka, liksom barndomshemmet. Djupt intryck på mig gör fotografiet av honom som femåring med ena armen om modern, vilken utstrålar kraft och resning, och syskonen Maria och Alfred vilken sex år senare skulle förolyckas. För modern, skriver Frank Mangs, blev dagarna långa och inte med bästa vilja i världen orkade hon ge sitt yngsta barn den värme och omsorg som denne både hungrade efter och hade behövt. Dessutom reste fadern i ett par omgångar till Amerika där han enligt den djupt religiösa modern både blev avfälling och fånge under spriten.

På sista delens mittuppslag står en ensam Frank Mangs vid vägskylten NÄRPES. Fotografiet är taget i augusti 1980 i samband med att han ska predika i sin barndoms kyrka. Under några eftermiddagstimmar besöker han Närpes och människorna där. Ett vittne berättar: Den där flaggstången har stått i mer än 80 år, säger Frank vid barndomshemmet. Och ändå är den inte behandlad.

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *