Om Sverigefinnar och utanförskap

Kai Latvalehto, Finskt blod svenskt hjärta, Verbal, 2020

Den stora allt överskuggande frågan om vem jaget är, hur andra beskriver det eller hur jag vill beskriva mig själv. Det som handlar om identiteten tycks bli alltmer centralt för varje decennium som går. Att bli ett jag, att skapa ett jag har för allt fler blivit ett slags projekt i sig. Identiteten har till och med blivit detsamma som jaget självt tycks det.

Vilken identitet präglar den relativt osynliga gruppen av andra generationens sverigefinnar och hur ser deras självbild ut? Kring frågor om identitet, klass, kultur, språk och känslor av skam handlar Finskt blod svenskt hjärta, skriven av Kai Latvalehto (f. 1967). 

Boken är en redigerad version av författarens engelskspråkiga avhandling och bygger på ett tjugotal intervjuer, ett slags life-stories med andra generationens sverigefinnar. Sverigefinnar förresten, är det så andragenerationens finska invandrare tänker om sig själva? Latvalehto, för många kanske känd från filmen Ingen riktig finne, som vann pris för bästa nordiska dokumentär 2013, fortsätter här sin undersökning av dem, som likt han själv växt upp i Sverige med finska föräldrar. 

Den finska minoriteten i Sverige är den största nationella minoriteten. Stora delar av den finska landsbygden avfolkades när människorna sökte sig ett bättre liv i Sverige på 1950-, 60- och 70-talet. Ändå har det varit en tämligen tyst grupp. Hur kommer det sig att över 700 000 finska invandrare inte har gjort större avtryck socialt, politiskt och kulturellt under dessa fem, sex decennier?

Hur går det till att finna sin plats, sitt sammanhang, sin tillhörighet i ett land som för ens föräldrar är nytt och främmande? Det är vad Latvalehto undersöker. 

Författaren redovisar på det sed­vanliga akademiska sättet frågeställningarna och syftet med att presentera andra generationens sverigefinska upplevelser och att definiera dagens sverigefinskhet på mikro-­ och makronivå, historiskt och psykologiskt. De intervjuade informanternas egna berättelser utgör grundmaterialet. Hur de förstår och omfattar sin bakgrund på sätt som fungerar.

Det första som slår en när man läser boken är informanternas sätt att berätta om sina liv. Deras ålder anges inte, men de är vuxna, de flesta med mer än gymnasiestudier bakom sig, flera verksamma inom områdena för media och kultur. Det är människor som har växt upp som barn till finska invandrare, som i flera fall nu själva är föräldrar till en tredje generationens invandrarbarn. Författaren uppehåller sig mycket kring den kulturkrock det innebar för den finska landsbygdsbefolkningen att omplaceras till de svenska miljonprogrammens förorter och industrier. Ofta språkligt okunniga i det svenska språket. Känslor av underlägsenhet gentemot den svenska majoriteten. Underlägsenhetskänslor som måhända låg till grund för hårt supande och våldsamma humörsvängningar. Den finska minoriteten hade heller ingen hög status i det nya landet. De sågs som outbildad arbetarklass, även om de var kända för att jobba hårt. 

Men alltså sättet hur barnen, den andra generationen talar om sig själva är så egendomligt. De talar med röster som låter så stumma och erfarenheterna som de berättar om förefaller så känslomässigt obearbetade. Då tänker jag inte på svordomarna som står som spön i backen, utan på att det är som om det var unga språklösa tonåringar som talar, inte vuxna etablerade människor. Så här kan det låta när en informant just har upptäckt sin finska tillhörighet:

”Då började den här processen med fragment, minnen, minnesfragment i okronologisk ordning. Nerslag här och där. Så min uppgift var ju i princip bara att sätta det i en kronologisk ordning i huvudet på mig själv. Det var min uppgift 1980, okej jag gick i trean. Så vilken jävla svettig process. Jag bara svettades, det bara sprutade, jag storlipade och lyssnade – där kom finska låtar, för första gången. Jag har inte lyssnat på finska låtar sedan jag sprang från förorten, plötsligt så började det på Youtube, vad fan hette den låten?”

Eller mannen som på sjukhuset just kommit till sin far på sjukhuset och konstaterar att fadern är död. Han säger så här: ”Det gjorde min farsa när han låg där i bingen när jag kom och hälsade på. Det var bara några timmar innan när jag hade pratat med honom. Då var han ju nykter fortfarande, en bussresa och lite tunnelbana, då var han ju dyngrak”

Det låter som om även informanten själv är tämligen, för att använda hans egna ord, dyngrak. Det är stora ord som klingar fullkomligt stumt. Hör inte författaren den språkliga stumheten i sådana utsagor? I stället blir dessa berättelser bekräftelser på just det som boken vill bemöta om fördomarna mot finsk mentalitet som råbarkad och grov. 

Exempel som dessa är inte de mest typiska utan mer extrema, men långt ifrån särskilt ovanliga. Det vilar en obegriplig språklig torftighet över dessa berättelser. Känslor av utanförskap, skam och underlägsenhet kan föda andra reaktioner av motstånd, jävlaranamma, finsk sisu, revansch. Något som i dessa berättelser i stort sett lyser med sin frånvaro.

Finskt blod svenskt hjärtabelyser trauman, känslan av osynlighet och att på grund av sin härkomst vara föraktad, men också hur man från ett dåligt utgångsläge kan vända ett underläge till en styrka. Men det är många frågor som den här undersökningen inte besvarar. Att tillhöra en minoritet kan ju som i fallet med till exempel den judiska minoriteten även innebära hur just det egna som är annorlunda, både kan innebära en utsatthet och samtidigt en styrka, i känslan av tillhörighet med den egna gruppen, med en gemensam historia, kultur och religion. De förblir speciella samtidigt som de kan integreras där de finns. Sverigefinnarna tycks i högre grad ha förblivit i ett utanförskap. Är skulden deras egen eller är den vår, vi som tillhör majoritetssamhället?

Jag lägger ifrån mig den här boken med en känsla av besvikelse och tomhet. Inte bara för den språkligt obearbetade formen. Förmodligen är det lika svårt för varje grupp som kommer till ett nytt land utan att kunna språket eller känna de kulturella koderna. Det har förmodligen aldrig varit lätt. Men varför ödet blev som det blev för den stora finska exodus till Sverige förblir när man läst boken oklart. Även om Sveriges historiska storebrorskomplexet gentemot Finland  och nedlåtenheten mot det finska eller sverigefinska skymtar som förklaringar.

Etiketter: : ,

Inga kommentarer

Prenumerera på kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *