recension

You are currently browsing articles tagged recension.

Sabine Forsblom Betinkan

Sabine Forsblom
Betinkan
Schildts & Söderströms

Äntligen är den här, Betinkan, fortsättningen på Maskrosgudens barn (2015) av Sabine Forsblom. Betinkan är en arbetarklassroman berättad med humor, men också med en stor portion ångest.

Tidsmässigt är det mitt i kallaste vintern som handlingen får sin början. Betinkan stapplar hemåt på höga klackar mellan snödrivorna, envist och målmedvetet. Ena foten, andra foten. Inte pausa, inte somna i en snödriva. Huvudkaraktären Bettina – Tina – Tinkan har blivit några år äldre nu och går på högstadiet. Familjen har lyckats ta sig bort från ghettot med hjälp av farbroderns suspekta affärer, Betinkans yngre bror har börjat sminka sig som David Bowie, pappan har självvalt blivit arbetslös och mamman kämpar på med hårt fysiskt arbete för att försörja de tre barnen och den odugliga karln. De vuxnas liv går mest ut på att klaga över livet i största allmänhet, ”att vad illa har man gjort?”.

Det fysiska landskapet ligger en bit öster om Helsingfors, ett område där gamla fallfärdiga träkåkar står sida vid sida med vackra stora nya villor, och vid sidan av det – gettot, där Betinkans familj bott under en kortare tid. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Matilda Södergran
Överlevorna
Schildts &
Söderströms

I mottagandet av Matilda Södergrans tidigare dikter har teman som kroppslighet, våld, och kvinnlighet lyfts fram. Jag skulle vilja säga att även sexualitet är starkt närvarande. Men Södergran har rört sig ifrån dessa teman i sin femte diktsamling Överlevorna. 

Hennes ton har både förändrats och behållit sin särprägel, särskilt när det gäller surrealismen, och det skickliga sättet som Södergran har att fånga något stort i ett begränsat antal ord. Den nya diktsamlingen verkar till en början mer lågmäld, till och med distanserad. Vid närmare läsning börjar de olika motiven blänka och lysa upp, och särskilt stämningen och helheten kommer att finnas kvar länge i läsarens tankar.

Överlevorna består mest av korta och sparsamma dikter, utan titlar och med luftig ombrytning. Inlagan liknar i det här avseendet den föregående boken Maror (ett sätt för dig), men är tunnare. Texten har plats att andas, och intensiteten kommer av ordens och meningarnas utsökta precision. Samtidigt fångar orden en spännande vaghet som känns väldigt verklig. Den känns som livet helt enkelt. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Karin Erlandsson
Fågeltämjaren
Schildts &
Söderströms

Fågeltämjaren av Karin Erlandsson är del två av fyra i serien Legenden om ögonstenen. I den första delen Pärlfiskaren – som tilldelades Runeberg Junior-priset i vintras och som dessutom nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018 – dök läsaren tillsammans med Miranda och Syrsa ner i havet bland färggranna pärlor och farliga roshajar.

I Fågeltämjaren har den magiska skådeplatsen förflyttats från södra hamnstaden ut i skogen, till den norra hamnstaden. Temat är fortfarande längtan, men frågeställningen är annorlunda. Om föregångaren Pärlfiskaren frågade efter vad längtan kan göra med människor, är frågan den här gången om man kan styra människors längtan.

Efter att ha hittat ögonstenen och lämnat den hos den ondskefulle Iberis längtar inte Miranda längre efter ögonstenen. Det som betyder mest är Syrsa, flickan som hon lärde känna i första boken och som kommit att bli som en lillasyster för henne. Syrsa är hennes allt. De förenas i varandras motsatser och likheter, ja, på alla möjliga sätt. Miranda var den bästa pärlfiskaren, Syrsa den bästa pärlviskaren. Båda saknar ena armen till följd av roshajarnas vassa tänder. Tillsammans kompletterar de varandra. De hör ihop, som syskon.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

Pärmbild Rafael Donner

Rafael Donner
Människan är ett
känsligt djur. En
självbiografisk essä
Förlaget, 2018

Rafael Donner är en ung, begåvad författare, son till en känd och omskriven far med samma efternamn. Han påpekar det själv. Det är inte något fel. Att vara det man är och ingenting annat ska man inte behöva be om ursäkt för. Men Rafael Donner gör det, han ursäktar sig för sin ungdom, oerfarenhet och för att han är okunnig om mycket. Det hade han inte behövt göra.

Författaren beskriver den här boken som att den är som ett inre torgmöte med skilda röster som tränger sig på. Det lät lovande. Han ville skriva ett försvar för känslornas språk och en appell för det mänskliga mot en alltmer avhumaniserad värld. Människan som ett känsligt djur är ett av bokens återkommande omkväden.

Essäerna handlar om tillstånd som svaghet, styrka, ensamhet, galenskap, skam och bitterhet. Det säger sig självt att man med en så stor mängd ämnen i en tämligen tunn bok inte kan tränga djupare in i ämnena och så blir det inte heller. Men med bokens undertitel En självbiografisk essä har Rafael Donner angett att han talar i egen sak. Donner skriver inträngande personligt, med blicken riktad in mot sig själv liksom utåt mot världen som han ser. Han äger modet att skriva om det ömtåligaste inom sig och det skamfyllda och då han helt hänsynslöst om sig kan skriva att han är en totalt onödig människa, utan att för den skull blinka till läsaren eller vilja kokettera, det är då som han talar allra mest till mig. När han gör sig själv till ämnet för det som han skriver, det är då som författaren inom honom uppenbaras. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Lyrik
Erik Bergqvist
Skuggas vikt
Albert Bonniers förlag, 2018

Skuggans vikt som en bild av världen i världens bakgrund. I skuggans mitt är den tät, koncentrerad. Umbra. Samtidigt är dess gränser upplösta mot världen. Skuggan är inte riktigt en bild av världen – utan av en gränslöshet. Filosofen Anaximandros, vars död inträffade för två och ett halvt tusen år sedan, formulerade att det vi i dag känner som strävan efter entropi, kanske stillhet, är en förhandling mellan motsatspar. Denne försokratiska och lyriska tänkare verkade i en tradition som troligen sökte efter en formel, ett svar, på frågan om alltings väsen och ursprung. Tanken går till nyligen avlidna Stephen Hawking vars teorier kan upplevas som mysticism för de som inte har dennes förutsättningar för tänkande. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

PROSA
Karin Erlandsson
Pojken
Schildts & Söderströms
2018

Med Pojken återvänder Karin Erlandsson till Nykarleby och de karaktärer vi lärde känna i deckardebuten Missdåd (2016). I Missdåd hade ett tragiskt mord skett och skakat om den lilla staden. Hur lever ett litet samhälle vidare efter en sådan fruktansvärd händelse? Och framför allt, hur mår en familj som mist sin mamma?

I Pojken väljer Erlandsson att skickligt gestalta hur människorna nära offret hanterar sorgen. Medan Missdåd klassas som en pusseldeckare, är uppföljaren Pojken en roman om sorg, ensamhet och självömkan. Men den handlar också om en hemlighet.

Det har gått ungefär ett halvår sedan Monika blev mördad. Det är vinter, kallt och mörkt. En snöstorm drar in över staden och slår ut telefonnät, snön blockerar vägar och all form av kommunikation. Året är 1992, så snöstormen isolerar långt mer än vad den skulle göra idag. Mitt i stormens öga råder ett annat slags kaos. En familj har förlorat en mamma. Kvar finns en lamslagen och deprimerad pappa och två tonårsbarn. Sonen Jonas har stängt av och omvandlat sorgen till ilska, medan dottern Kajsa förgäves försöker hålla fast vid det som är kvar av familjen, samtidigt som hon överges av sina vänner. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,