Avstånd – vad är det?

Mörkret har fallit för ganska länge sedan. Jag tittar som vanligt ut genom fönstret in till grannarna mitt emot. Ett fult hus. Ser ut som en rektangel, en skolåda på höjden, med sex våningar och balkonger på varje våning. Varje balkong är klädd med tätt sammansatta lyktor, som lyser upp när mörkret fallit på. 

illustration föreställande glödlampor på rad som är ihoptrasslade och några som är ordnade och upphängda efter varandra

Vi befinner oss tidsmässigt någon vecka före jul. Jag försöker som vanligt se vad de har för sig, mannen och kvinnan i huset mitt emot. Sitter de och äter? Är de redan klara så att hon har börjat diska eller håller han på att duka bordet i köket? Jag känner stor ambivalens när jag ser dem röra sig i sin lägenhet. Jag kan känna en längtan men också en lättnad över att inte behöva samsas med dem – vilka de nu är? Jag vet inte vilka de är. Skulle bara kunna se deras ansikten om jag hade en kikare. Det enda jag känner till är deras rutiner. Kvällsmat när mörkret börjat falla. Men jag vet inte om de håller rätt avstånd sinsemellan i dessa tider eller kanske är det något man inte behöver tänka på när man ständigt vistas i samma rum och hela tiden måste dras med varandra?

När övergår längtan efter att komma nära någon till tacksamhet över att kunna hålla avstånd och slippa komma nära? Var går gränsen mellan behovet av den egna integriteten och den stimulans som huden ropar efter för att få psykisk kraft till det våra sinnen så väl behöver. 

Deprivation. Utarmning. Det känslomässigt utsvultna barnet som väntar på att någon ska väcka dess behov av lust, energi, nyfikenhet och trygghet, väcka liv i barnets själ, genom att röra vid det och då också bygga upp det psykiska välbefinnande vi måste ha för att vår förmåga till psykisk överlevnad ska fungera.

Avstånd. 

Två meters avstånd rekommenderas vi. En armslängd till vänster och en till höger. Det anses lagom. Då kan inga virus fastna varken på den ene eller nå fram till den andre. Hur man nu kommit fram till det?

Allt det mänskligt naturliga är satt ur spel nu när vi får instruktioner hur vi bör bete oss. Helst ska vi bete oss som robotar. Inga förhastade, oförutsedda rörelser, som är sådana att motparten inte snabbt kan ta ett steg tillbaka och därmed parera och upprätthålla rätt avstånd. 

Vi lyder utan någon eftertanke. Bortsett från de som sjunkit så långt ner i sin individualism att de hör vad som sägs men uppfattar det mer som en kränkning än en rekommendation. Vart tog solidariteten vägen? Och vem vet egentligen om alla riktlinjer verkligen hjälper mot smittspridning. Det är ju att förhindra smittspridningen som är alla riktlinjers mål och syfte.

”Vi ska vara rädda om våra äldre. De sköra i vårt samhälle”. Det var det första mantrat vi fick höra när det obegripliga plötsligt skulle göras begripligt. Det bästa är att låsa in dem. Då vet vi var vi har dem så att vi inte behöver bekymra oss så mycket för dem.  Det är ju egentligen bäst att de inte går ut alls. Om de inte har hemtjänst och kanske inte heller några barn eller barnbarn som bor i närheten och om de ändå ska envisas med att handla mat, får det ske innan alla andra hunnit vakna. ”Gamla människor vaknar ju ändå tidigare än alla andra”. Så sägs det i alla fall. De är välkomna att handla sin mat mellan 7-8.00 på morgonen, innan de andra, de med barn som ska upp till skolan eller förskolan, har hunnit vakna. Och så blev det.

Men sedan kom följderna. De som uppstod när ”de sköra” började utarmas, känna sig undantagna, bortglömda. Inte för att de bar på detta hotande virus själva, utan för att de kunde smittas av de unga friska om de inte höll föreskrivet avstånd.

Avstånd var nyckelordet! 

De ord vi väljer att använda har alltid fascinerat mig. När någon situation eller något begrepp diskuteras, tänker jag alltid först på, innan jag beger mig in i diskussionen – hur är definitionen av detta begrepp. Diskuterar vi samma begrepp eller är det olika saker vi tänker på?

Jag tittar i min tjocka ordbok, som min far köpte till sina korsord för många, många år sedan.  Ettusenniohundrasjutton sidor! 

Avstånd har en negativ konnotation rent generellt.  Det ser jag direkt i den tjocka ordboken. Att ta avstånd. Att hålla avstånd. Ta avstånd från andra. Gå iväg. Avvika från någon.

En uppmaning att inte komma nära den andre – men varför? Det står ingenting om varför vi inte ska komma nära varandra, på alla affischer som skriker ut uppmaningen.

 ”Håll ut, vi klarar det… vi har kommit ganska långt ändå…” som Bo Kaspers orkester sjunger. Fulla av förhoppningar att vi kommer att lyckas. 

Kan inte ”håll avstånd!” istället få formuleras på ett positivt sätt: ”Tänk på dina medmänniskor. För deras skull – kom inte för nära dem om det inte är nödvändigt! Vi vill inte att ni ska skada varandra!”

Jag minns vad min dotter en gång sa till sin äldste tvillingpojke. Han skrek så svetten lackade om honom. Han skakade av utmattning, så som små barn kan göra när skriket blir mer som ett fortsatt arbete i deras uttrycksförmåga än en uppvisning av den förtvivlan de först kände. Vi skulle gå av tåget efter en lång resa. Vi hade kommit till slutstationen och alla kläder skulle sättas på, allt bagage tas med. Pojken var åtta månader gammal och förstod naturligtvis inte ordens innebörd.  Men han verkade ändå tyckas kunna höra sin mammas uppmuntrande uppmaning och finna en tröst i tonfallet som lindrade den frustration han just då kände. ”Håll ut, min pojke! Nu är allt snart över!”

Mörkret är nu tätare. Som en svart, kompakt sammetsridå mellan våra hus. Jag ser mina grannar tydligare nu i sin upplysta lägenhet men det gör min längtan varken större eller mindre bort från min tillvaro, min isolering, min ensamhet. De dricker sitt kvällskaffe, det ser jag, och spelar kort. Det är så de brukar avsluta sina kvällar.

Egentligen är det väl restriktionen i sig, att hindras från att göra det man är van vid, det vi kallar vår rörelsefrihet, vår möjlighet att bestämma över våra egna liv och handlingar. Och framför allt att det finns någon i vår närhet som bryr sig om vad vi gör, någon som, på gott och ont, lägger sig i för att vi betyder något för dem.

Att ha någon som bryr sig om en – utan restriktioner. 

Inga kommentarer

Prenumerera på kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *