Sara Stridsberg och jag har stämt möte på Albert Bonniers förlag, på Sveavägen i Stockholm. Vi får oss ett rum ett par trappor upp i den klassiska förlagsbyggnaden. Stridsberg är en populär person på förlaget, flera stoppar oss på vägen och säger att de vill prata med henne efter intervjun. Vårt samtal går direkt på kärnpunkterna utan inledande småprat.
– Jag ser det som min författaruppgift att skriva om mina karaktärer med en så stor lojalitet som det bara är möjligt, gärna offra mitt eget ”anseende” för att kunna göra det. Det handlar om att kompromisslöst se världen ur mina romangestalters perspektiv.
Sara menar att alla berättelser tenderar att kväva och förgöra människan, göra henne till en främling och låsa in henne i diagnoser. ”Jag skulle vilja beskriva människan utan att förstöra henne”, säger hon.
Jag konstaterar att jag tycker hon lyckas i sitt uppsåt, att det är därför jag älskar hennes romaner. Sara har en förmåga att låta sina personligheter framträda som mångfacetterade individer, så att de känns som verkliga människor. Dock menar hon, kan man som författare aldrig nå ända fram.
– Alla beskrivningar innebär ett tämjande och är ett sorts nederlag.
*
I Sara Stridsbergs genombrottsroman, Drömfakulteten, bedriver dess huvudperson Valerie Solanas en tid forskarstudier vid ett universitetet. Jag frågar om vilken fakultet hon själv skulle jobba på om hon fick välja?
Sara svarar med en motfråga och ber mig gissa vad hon pluggat på universitetet? Jag chansar på sociologi. Hon säger, ”något helt annat”. Jag får en ny chans och chansar på ”ekonomi”, men bommar på nytt. Det visar sig att Sara är utexaminerad jurist och har läst juristlinjen vid Uppsala universitet. Hon hann dock aldrig verka inom juridiken innan författarskapet tog överhanden.
– Det var länge sen [sjutton år sedan] jag pluggade juridik och det är inget som är aktuellt för mig för tillfället. Inget akademiskt skrivande heller.
Sara menar att litteraturen skapar en annan sorts kunskap än den vetenskapliga, som inte är rationell och vetenskaplig utan irrationell och prövande. Hon tilltalas oerhört av det skönlitterära skrivandet.
– Jag kan fortfarande inte begripa att skönlitteraturen verkligen är fri – och att den inte är förbjuden överallt. Den har en enormt stark kraft. Romanen är som en hemlig vätska som strömmar genom läsaren. Du blir anspråkstagen fysiskt på ett sätt som egentligen inte kan återges. Det handlar om en särskild sorts oberäknelig kunskap.
Det går inte att närma sig skönlitteratur på ett strikt vetenskapligt sätt, säger Sara. Hon menar att hennes författarroll kan ses som ett slags studier i empati och även om ingen har beställt hennes tjänster menar hon att det är ett väsentligt arbete hon och andra författare utför.
– Det skönlitterära arbetet är hyperviktigt, även om det alltid är oklart på vems uppdrag jag utför det. Ingen väntar på en roman. Den är, i sig, ett värdelöst ting som ingen förväntar sig skall komma. Det är därför jag älskar romanen.
När jag försöker pressa Sara vad den institution skulle kunna heta i vilken hon bedriver sitt författarskap, svarar hon:
– En institution för omöjliga drömmar, mardrömmar och drömmar utan drömmar.
*
Sara Stridsberg säger att allt en människa gör är politiskt, det hon gör också, men att hennes romaner måste få stå fria. När jag säger att hennes böcker kan ha bidragit till att påverka det samhälleliga klimatet så att det idag känns självklart att samkönade par har barn tillsammans – något som var högst kontroversiellt bara för 15 år sedan – kan hon hålla med om att hennes texter betytt mycket för många. Detta gäller inte minst Drömfakulteten (2006), som ser världen ur ett lesbiskt och radikalfeministiskt perspektiv. Men hon menar likväl att hennes författarskap inte har något primärt politiskt syfte och framhåller sitt författarskaps frihet från alla partier och doktriner.
– I Sverige är den feministiska läsningen av böcker som Drömfakulteten vanlig. Utomlands har man en större benägenhet att fokusera på bokens existentiella kvaliteter.
Det är också viktigt, menar Sara, att konstatera att allt som står i hennes romaner alls inte är författarens egna åsikter. Detta gäller verkligen också en bok som Drömfakulteten. Däremot är hon i boken obrottsligt lojal mot den författarröst som finns i Valerie Solanas SCUM Manifest.
– Hon måste ha varit en av de ensammaste personer som existerat. Jag var tvungen att skriva romanen i fullständig lojalitet med henne eller låta bli att skriva den.
När hon började skriva om Valerie Solanas [Drömfakulteten] trodde hon inte det skulle bli någon storsäljare.
– Jag skrev den som ett lustmord på den goda smaken och trodde att den bara skulle få några få läsare. Det blev oväntat nog, många fler.
*
Sara Stridsberg framhåller nödvändigheten att hon älskar alla hon skriver om och vikten av att se allting ur romangestalternas perspektiv.
– Jag avskyr när berättaren vet mer än karaktärerna. När det finns en överenskommelse mellan författare och läsare om att vissa karaktärer är dåliga och andra intelligenta vinnare. Det är viktigt att alla karaktärer gestaltas i hela sin kraft.
Jag påpekar att hennes böcker har väldigt lite vardag i sig. Att de handlar om människor som på ett eller annat sätt är ute på äventyr – en bit ifrån vardagsrealiteter som arbetsliv, skola och livspussel. Att de på så sätt liknar min barndoms Femböcker av Enid Blyton. Mycket av handlingen i Happy Sally utspelar sig ju t.ex. under en lång semester, och i Darling river är det långa bilresor efter arbetets slut som är i handlingens fokus.
– Femböckerna var mina favoriter när jag var barn. Jag läste två om dagen och det jag skrev då var exakta plagiat av dessa böcker. Böckerna visade mig att det fanns en möjlighet att göra något utöver det vanliga i litteraturen, att lämna verkligheten och det vardagliga för en stund. Jo, man kan med fog säga att Femböckerna har influerat mig. Jag läste också väldigt mycket Kerstin Thorvall vid den här tiden.
Sara säger att hon tycker om litteratur som rör sig i kanten av mänskligheten och att hon har svårt att skildra ett vardagsliv som ligger alltför nära det egna livet. Hon har en längtan efter att litteraturen skall vara något annat, något mer. Lite som Femböckerna.
– Böckerna måste få utspela sig vid en ocean eller en brinnande skog. Eller i en öken.
*
Många av Saras texter handlar om historiska personer. Hon har bland annat skrivit en novell om Eva Braun, en roman om simmerskan Sally Bauer och en om feministen Valerie Solanas. Jag frågar om det skulle fungera att skriva om någon nu levande person?
– Jag började skriva om Sally Bauer när hon fortfarande levde. Det är dock inget jag skulle göra idag. Det är svårt att skriva om nu levande personer.
Sara är noga med att påpeka att hon inte skriver några biografier, utan att det handlar om rent fiktiva berättelser som inte behöver ha stöd i verkligheten. Det betyder dock inte med nödvändighet att allt är osant i hennes romaner:
– Jag träffade en sonson till Sally Bauer som tyckte att jag gjort ett exakt porträtt av henne, trots att det till stora delar var fiktion.
*
Vi kommer in på parallellhandlingen till den om Sally Bauer i Happy Sally, som utgör själva hjärtat i boken. Här berättas om den fiktiva kvinna som år 1983 försökte göra om Sallys bedrift att simma över engelska kanalen. Hon försvinner på havet under en seglats mellan Europa och Amerika och lämnar man samt två barn bakom sig. I boken får man följa hur dottern reagerar på hennes försvinnande.
– Bandet mellan en mor och ett barn är det starkaste band som finns. Det är en enormt stark bild, som bland annat gestaltas i bilden av Maria och Jesusbarnet. Och på dödsbädden är det mamma vi ropar på, sägs det. Relationen moder-barn är en metafor för all mänsklig gemenskap och kärlek. Jag är upptagen av detta. Av denna relation och vad som händer när den bryts.
”Uppbrottet är helt centralt i levandet”, säger Sara. Samtidigt menar hon att försvinnandet är det svåraste man kan utsätta sig för som människa.
– Skräcken att bli övergiven och skräcken att överge, är båda mycket starka rädslor.
Uppbrottet och därpå följande följande övergivanden är ett viktigt tema i Sara Stridsbergs hela författarskap. Kanske allra tydligast i Happy Sally och också i bilderboken Mamman och havet som hon gjorde tillsammans med illustratören Anna-Clara Tidholm.
– Där spolar en av de två mammorna ned sig i toaletten och simmar ut på havet. Sonen följer efter för att leta efter rätt på mamman.
I bilderboken blir det ett lyckligt slut, och moder och son återförenas på en öde ö där mamman läser i sin ensamhet. Till skillnad från i Happy Sally där mamman drunknar när hon ger sig av på simtur i havet – så blir det i bilderboken i lycklig återförening. Något som Stridsberg menar verkar höra till när det gäller barnböcker.
– Är det tillåtet att ha olyckliga slut i bilderböcker, frågar sig Sara.
*
De senaste åren har Sara Stridsberg fokuserat på mentalsjukhuset Beckomberga. Allt hon har gjort har kretsat runt Beckomberga, säger hon. Sara har arbetat grundligt som en sorts ”leksaksforskare” och samlat stora mängder fakta om mentalsjukhus och om Beckomberga.
– Tanken var först att skriva svalare bok om Beckomberga. Men istället blev det en familjehistoria som utspelade sig på ett mentalsjukhus.
I skärningspunkten mellan familjehistorien och berättelsen om sjukhuset hittade hon till slut fram till en fungerande moralisk och visuell utgångspunkt.
– Det är min övertygelse att varje berättelse har en sann punkt – en magisk plats varifrån den skall berättas. Det finns bara en exakt plats i universum där livet kan uppstå – den bör ligga inte för nära och inte för långt bort från solen. Det är sällsynt man hittar den platsen som författare och det kräver mycket arbete.
Det subjektiva sättet att skriva Sara Stridsberg gjort till sitt, där hon lever sig in i varje person, gör att hon ibland upplever relationerna annorlunda än många läsare. Relationen mellan Jackie och Paul i Beckomberga ser hon t.ex. som en väldigt ljus relation.
– Han är ett vänligt öga som betraktar henne. Allt hon drömmer om är att fadern skall göra något för henne. Paul gör det. Han försvinner ur hennes liv eftersom hon har ett bättre liv utan honom.
Sara berättar att många läsare ser Paul som en hemsk pedofil, men hennes sätt att skriva är inte dömande eller moraliserande.
– Jag vill inte ha något polisiärt ansvar när jag skriver romaner. Det finns något som är fel och dåligt i allt. Jag värjer mig mot alltför kategoriska läsningar av mina romangestalter – de är inte alltigenom goda eller onda. Paul har också ett ljus.
*
Berättelsen om mentalsjukhuset Beckomberga är viktig i Sara Stridsbergs roman med samma titel. Men det finns som sagt också en annan och mer personlig historia i romanen, som undertiteln ”ode till min familj” antyder.
– Boken har blivit till under samtal med min far och han har godkänt allt jag skrivit och gett sin fulla välsignelse. Romanen ligger nära mitt eget liv. Närmre än något annat jag skrivit. Detta innebär förstås inte alls att bokens dotter är identisk med mig själv, men det är den person som liknar mig mest.
Sara berättar att det varit ett mycket svårt arbete att skriva boken. Hon menar att det varit viktigt att inte såra någon i sin närhet – och att samtidigt ge en så sann bild av Beckomberga som möjligt.
*
Stridsberg skriver också dramatik. Nästa höst har pjäsen Beckomberga premiär på Dramaten i Stockholm. Jag frågar vad som är lättast att skriva, roman eller pjäs?
– Det är svårare att skriva en roman. En roman är som att leva, att skriva en pjäs är som att ha ett arbete. Själva scenen finns där redan och utgör den magiska punkt som man letar efter i åratal när man skriver en roman. Jag tycker om att dramatiken och teatern liknar barnets lek: ”Ta på dig den här hatten och så säger vi att du är en drottning över hela världen och sedan säger vi att det var så här…”
Stridsberg säger att hon kanske är mer influerad av konstnärer och poeter, än av andra romanförfattare. Hon läser mycket poesi och många stycken i hennes böcker är poetiska. Jag påtalar att det i hennes språk i böckerna ibland finns likheter med poeter som Ann Hallström.
– Jag uppskattar Hallströms poesi, särskilt de första diktsamlingarna, säger Sara. En annan poet som har inspirerat mig är Helena Eriksson.
Jag avslutar med att fråga om hon trivs med sitt nu tioåriga arbete som professionell författare?
– Jag skulle vilja citera konstnären Louise Bourgeois ord: ”art is the guarantee of sanity”. Och jag hade varit väldigt olycklig om jag haft ett annat arbete. Valet stod mellan att vara författare eller att vara djupt olycklig..
Peter Björkman.
Design