Intervju

You are currently browsing the archive for the Intervju category.

Poeten Rosanna Fellman som 2018 vann första pris i Arvid Mörne-­tävlingen för sin diktsvit Störd, bokdebuterar nu med Strömsöborna. För Horisont berättar hon om skrivandet som terapi, om att leka med läsarnas förväntningar, och om vikten av att bryta tystnaden kring sexuella övergrepp.

Som rikssvensk är det tydligt att jag missat det fenomen som är fixarprogrammet Strömsö, men Rosanna Fellman förklarar att det blivit något av en sinnebild för tillrättalagd perfektionism. Det var därför hon valde ”Strömsöborna” som titel åt sin första diktsamling, där diktjagen lever minst sagt långt ifrån den lyckliga och glättiga verklighet som visas upp i tv-programmet. 

– Det går aldrig fel i det här programmet. Det är tipptopp, och de gör ju omtagningar för att det ska bli så förstås. Det är ju därför det verkar så perfekt. Det finns till och med ett talesätt som lyder ”Det gick inte som på Strömsö”. Det är när man gjort något fel och det inte blev som tänkt.

Och i Fellmans diktsamling går det mesta fel, kanske för att människorna i dikterna, som hon säger ”bor i ett samhälle där allt går fel”. Strömsöborna befolkas av kantstötta existenser som mals ner av sina monotona lönearbeten, lider av psykisk ohälsa och alkoholism, och utsätts för övergrepp. Jag frågar Fellman om hon håller med om att hon har skrivit ett arbetskritiskt, konsumtionskritiskt, och kanske till och med civilisationskritiskt verk.

– Jag har själv när jag pratat om boken kallat den samhällskritisk och då faller ju konsumtionskritiken och arbetskritiken in i det. Och det är ju förstås en poäng att vi har väldigt stora problem i väst med jämställdhet och med att räcka till, och det är det jag kritiserar ganska hårt, svarar hon.

Och där finns även klimatperspektivet med: hur vi människor i väst och det samhällssystem vi lever i håller på att göra slut på jordens resurser i stadig takt. 

Hur kom det sig att du började skriva? Har du alltid varit en skrivande, eller berättande person?

– Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att lära mig att skriva och läsa, men när jag väl lärde mig kunde jag inte sluta. Sedan tonåren har jag skrivit varenda dag. Det är väldigt viktigt för mig att kunna uttrycka mig i skrift, och speciellt som tonåring så kände jag mig väldigt missförstådd och utanför och då använde jag skrivandet som en terapiform. 

Något som slog mig när jag läste Strömsöborna var hur jaget i de första dikterna tillsynes ligger nära Fellmans biografiska kön och ålder, för att i de senare dikterna skifta till helt andra positioner, som män med rasistiska åsikter och alkoholproblem. Även jag som är en tämligen van läsare blir lite tagen på sängen av övergången, och jag undrar om detta är en medveten lek med läsares förväntningar på dikter skrivna av en ung kvinna. Det bekräftar Rosanna Fellman att det är.

– Jag är ciskvinna, och är man kvinna eller feminint kodad så blir det automatiskt så att allt man skriver måste vara feministiskt eller självupplevt. Som man  kommer man lättare undan med att ”författaren är död” helt enkelt. Jag skulle inte vilja bli förknippad med alla de här personerna, och jag skulle inte vilja att jag det skriver blir tolkat utifrån min egen historia. Ordningen med de olika diktjagen är medvetet upplagd. Jag vill lura människor lite. 

Vi går över till att tala om dikten Manteln, som adresserar sexuella övergrepp och inte minst tystnadskulturen kring dessa. 

Börjar tystnaden brytas nu? I Sverige har det tvärtom talats om en backlash efter metoo, där kvinnor som vittnat åtalats för förtal och de män de vittnade mot är tillbaka i offentligheten.

– Det har varit en backlash också i Finland. Just därför är det så viktigt att ha diktjag som det i Manteln. Det är jättetungt att vara med om den här backlashen, och det är också därför man måste fortsätta kämpa, för att komma till en punkt där man faktiskt kommer ur det här förtrycket och kommer ut ur den här strukturen. Bara för att man har kommit så långt att man kan prata om det så betyder det inte att det tas emot. Om man fortsätter att kämpa så har man faktiskt kommit någonstans till slut. Och det är därför jag ville att Manteln skulle vara med. 

Hur kan dikten vittna om till exempel övergrepp på ett sätt som vårt vardagliga språk kanske inte kan?

– För Störd (som handlar om bland annat neuro­psykiatriska funktionsnedsättningar, red.anm.) som är med allra sist vann jag Arvid Mörne-priset, och då togs den emot väldigt bra. Jag tror att med hjälp av ett poetiskt språk, och med symbolik så tar folk in svåra frågor. Människan är kanske inte lagd på det sättet att man med detsamma kan processa saker, utan man måste fundera och ta in det genom konst för att faktiskt i grund och botten förstå. Och jag tror att genom konst kan man på riktigt förändra saker.

Har du några litterära favoriter och förebilder?

– Jag ser upp till de finlandssvenska modernisterna. De var ganska annorlunda jämfört med det som varit innan. Så det ser jag upp till, att våga göra någonting som inte har blivit gjort förut. Men sen så ser jag också upp till rikssvenska författare och journalister som Bang och Harry Martinson, för de var ganska vågade och jag identifierar mig just med att våga göra saker eller tvinga mig själv att göra saker som känns obehagliga. Annars händer det ingenting. Det känns som att jag måste uttala mig om saker, för annars har jag bara suttit och sett på när tåget har kraschat utan att göra någonting. 

Skriver du på något nytt?

– Just nu skriver jag något som är lite mer ur mitt eget perspektiv. Jag skriver också scendikter eftersom jag är estradpoet från början. Så jag har gigs som jag skriver till hela tiden, så skrivandet kommer nog aldrig sluta för mig. Men däremot skriver jag på ett större projekt som nog är menat för bokform fast jag vet inte riktigt ännu, men tematiken är feministisk den här gången. P 

Strömsöborna utkom på Förlaget 2019. 

Bara några meter från det mest trafikerade turiststråket i Gamla Stan i Stockholm ligger en litterär oas för läsare av obskyr och ockult litteratur. Horisonts redaktör Anna Remmets har besökt antikvariatet Verklighetsflykt och pratat med dess ägare och grundare Joel Bergling.

Även om Gamla Stan i Stockholm nuförtiden är mer fyllt av turister än mystik, går det fortfarande att finna en viss magi i stadsdelen med sina trånga gränder och källarvalv från medeltiden. Och även om antikvariatet Verklighetsflykt inte ligger i någon smal gränd, utan på en med Gamla Stans mått mätt relativt bred tvärgata, så känns det definitivt som en av de där undangömda pärlorna som inte ens de flesta av oss som bor i Stockholm känner till, men som gör att vi fortfarande tycker att det känns värt att besöka Gamla Stan trots alla turistshoppar som säljer vikingahjälmar i plast (med de där hornen som vikingarna inte hade). 

Read the rest of this entry »

Öar har en lång historia i litteraturen. När jag tänker på litteratur där öar haft mer eller mindre en central roll, är Pappan och havet, Flugornas herre och Robinson Crusoe de första som dyker upp. För att inte tala om Odyssén. Robinson Crusoe var så banbrytande när den utkom för 300 år sedan att den utvecklade en ny genre – robinsonaden. Bland ny litteratur har vi Johanna Holmströms Själarnas ö och Maria Turtschaninoffs böcker om Maresi och Röda Klostret.

Ön som centrum

Litteraturhistorien är som ett stort hav som omges av landskap av olika berättelser. Bland dem, vid sidan av och lite längre ut till havs, myllrar det av öar. Den tyska författaren Judith Schalansky skriver i boken Atlas över avlägsna öar att öar är fastlandets fotnoter, så långt från sitt fosterland att de inte ens får plats på nationskartorna. 

Read the rest of this entry »

Författaren Rosa Liksom har alltid intresserat sig för kufiska och skeva karaktärer. Nu är hon aktuell på svenska med en bok om en excentrisk och osympatisk kvinna som levt större delen av sitt liv i finska och tyska nazisters krets. I en mejlintervju med Horisont talar Liksom om hur det är att ta sig under huden på en sådan person, om hur nationalism och misogyni hänger ihop, och vad den lappländska naturen har betytt för henne.

Rosa Liksom är en av Finlands mest framstående författare, belönad med Finlandiapriset och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris ett flertal gånger. Hennes romaner och noveller, skrivna på finska och meänkieli, befolkas av diverse säregna och skeva existenser i tillvarons utkanter. De är inte alltid sympatiska, men oftast skildrade med en stor portion humor och värme. Men i hennes senaste bok Överstinnan, som kanske också är hennes mörkaste, är huvudpersonen extra svår att känna sympati för. Det handlar om en gammal överstinna som ser tillbaka på ett liv som hustru till en nazistisk samarbetsman. Ett liv kantat av misshandel, men också tjusiga middagar med tyska nazitoppar. 

Read the rest of this entry »

… som satt upp Märta Tikkanens hyllade roman Män kan inte våldtas på Stadsteatern i Stockholm.

Märta Tikkanens numera klassiska roman från 1975 har under februari och mars gått som pjäs i Stockholm. För regi och dramatisering stod författaren och skådespelaren Lo Kauppi. Horisont ställde några frågor till henne om arbetet med pjäsen och synen på våldtäkt, nu och när Tikkanen skrev sin bok.

Foto: Sören Vilks
Read the rest of this entry »

Kayo Chingonyi flyttade som sexåring från Zambia till Storbritannien. Sedan dess har han befunnit sig i ett gränsland mellan flera kulturer, språk, normer och ritualer.

– Jag tror att dikterna i boken speglar min erfarenhet av att röra mig mellan olika platser och försöka förhålla mig till den förändringen, säger Chingonyi om sin hyllade debutsamling.

foto: Naomi Woods

Jag har inte dansat ihop med mina initiationskamrater

efter en ringlande procession från skogen i utkanten

av en by, och därför skulle min tatas folk se mig som  ofullbordad –

ett barn som aldrig kastade av sig sin barnagestalt

eller korsade den flod som pojkar i vår stam måste korsa

för att dö och komma tillbaka som vuxna.

Så inleds dikten ”Kumukanda” som också är titeln på Kayo Chingonyis första diktsamling. Kumukanda är en rit som pojkar i Luvalestammen i nordvästra Zambia går igenom för att betraktas som män. I upp till två månader isoleras pojkarna från omvärlden på en plats långt från byn. Där får de lära sig om vad som väntar i livet efter barndomen, om relationer och faderskap.

– Eftersom jag flyttade från Zambia som barn tog jag aldrig del av den övergångsriten. I boken berör jag frågor kring vad du missar när du flyttar från en plats till en annan, säger Chingonyi från en scen på Bokmässan i Göteborg.

Read the rest of this entry »

Författaren, journalisten och översättaren Firat Ceweri har nyligen översatt Landet som icke är av Edith Södergran. Här svarar han på några frågor om sitt arbete med dikterna och sin relation till Södergran.

Edith SödergranÄr Södergran känd för kurdiskspråkiga läsare?

Södergran var känd bland några få i Sverige bosatta litteraturintresserade kurder, men var tyvärr inte allmänt känd i breda kurdiska kretsar. Efter den kurdiska utgåvan av Landet som icke är i våras märker jag att fler och fler börjar nämna hennes namn, citera henne och tycka om hennes poesi. Via upplägg och delningar i sociala medier är det både män och kvinnor som Edith har lyckats dra till sig. Om jag får tid framöver vill jag översätta allt av Edith Södergran och göra henne odödlig även bland kurdiskspråkiga läsare.

Hur kom du själv i kontakt med Södergran?

– Min egen litterära resa började med poesi. Min första diktsamling kom ut 1980 och min andra 1981. Båda  publicerades i Sverige. I tonåren läste jag enbart poesi. Jag kunde Majakovskij nästan utantill. 1980, när jag flydde till Sverige för att kunna skriva på mitt modersmål, kom jag först i kontakt med Gunnar Ekelöf. Det var kanske den orientaliska mystiken och de antika symbolerna hos Ekelöf som drog mig. Framför allt hans Dīwān över Fursten av Emgión. Men när jag av en slump kom i kontakt med Södergran blev jag helt fascinerad av henne. En finlandssvensk poet, en ung kvinna, en Majakovskij-anda … 1992 började jag ge ut en litterär tidskrift vid namn NÛDEM på kurdiska i Stockholm som utkom i tio år. Då översatte jag ”Tre systrar” av Södergran och publicerade den tillsammans med en kort presentation i tidskriften. Jag fick mycket positiva reaktioner men hade tyvärr inte tid att översätta fler dikter av henne då. Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Elin Willows. Foto: Frank A. Unger

Vad har platsen för betydelse i den litterära gestaltningen? Hur påverkar den karaktärerna? Hur skriver man om en viss plats – fiktiv eller ej?

Platsen som tema är ett spännande ämne som öppnar upp för många diskussioner. En intressant vinkling är att begränsa platsen till två områden; den stora staden och den mindre staden, eller byn.

Två aktuella författare har valt att skildra livet på små orter. Ellen Strömberg debuterade i mars med romanen Jaga vatten. Hon skriver om ett småstadsliv förlagt i svenska Österbotten, i ett område kring Larsmo och Jakobstad. Elin Willows debuterade tidigare med Inlandet där hon skildrar en ung kvinnas liv på en ny, mycket liten ort, i norra Sverige.

I litteraturen har flytten från landet till staden fungerat som en arketyp för den moderna berättelsen. Staden och dess otaliga möjligheter utger ett löfte om förändring, ett hopp om ett nytt, kanske rentav bättre, liv. Staden symboliserar modernitet, ständig utveckling och förändring. Men bakom det hoppfulla löftet om frihet och utveckling lurar en paradox. Storstaden kan också förorsaka en känsla av alienation. Konstant utveckling till något nytt kan orsaka osäkerhet, förvirring och rotlöshet. Småstaden står som motvikt till den hetsiga storstaden. Där väntar lugnet, idyllen. Hur skildras livet på en mindre ort? Är en flytt till en småstad rentav en politisk handling? Read the rest of this entry »

I en förtrolig mejlintervju belyser poeten Eva-Stina Byggmästar olika sidor av begreppet plats.
– Dikten, konsten, musiken är lika mycket platser som en geografisk fysisk ort, säger hon.

Read the rest of this entry »

Tags: , ,

Konstnären och konstläraren Catherine Anyango Grünewald beskriver utrymmet som uppstår mellan text och bild i den grafiska romanen som ett ”tredje narrativ”. Efter att ha tolkat Joseph Conrads klassiker Heart of Darkness är hon aktuell med framtidsdystopin Scandorama som hon skapat tillsammans med Hannele Mikaela Taivassalo. Read the rest of this entry »

Tags: , , , ,

« Older entries