En fånges väg till frihet

Michael Economou
Erik Johans Minnen
Albert Bonniers förlag, 2013.

Vad är en suck, undrar Anders Olsson i sin våren 2013 utkomna bok om Stagnelius. När läsaren efter bästa förmåga söker besvara frågan, blir väl hans eller hennes besked ungefär detsamma som författarens eget: en suck är ett andetag som uttrycker en känsla. Den kan ibland tolka välbehag och en löftesrik längtan, men oftare präglas den av stämningar som vemod, saknad, sorg, besvikelse och resignation.

”För ingen svensk diktare har sucken betytt så mycket och haft en så central ställning som för Stagnelius”, menar Olsson. Jag är inte säker på att han har rätt. Det suckades flitigt också på många andra håll i 1700- och 1800-­talets svenska lyrik, exempelvis hos den både klagande och förtröstansfulle Johan Olof Wallin. För Esaias Tegnér utgjorde sucken det mänskliga språkets ursprung och grundinnehåll.
”En djup, oändlig suck” var människosläktets ”modersmål”, sa Tegnér i en vers om gustavianen Gyllenborg. Läs resten av artikeln »