Anders Olsson: Vad är en suck?, Michael Economou: Erik Johans minnen

En fånges väg till frihet

Erik Johan Stagnelius, Anders Olsson

Michael Economou
Erik Johans Minnen
Albert Bonniers förlag, 2013.

Vad är en suck, undrar Anders Olsson i sin våren 2013 utkomna bok om Stagnelius. När läsaren efter bästa förmåga söker besvara frågan, blir väl hans eller hennes besked ungefär detsamma som författarens eget: en suck är ett andetag som uttrycker en känsla. Den kan ibland tolka välbehag och en löftesrik längtan, men oftare präglas den av stämningar som vemod, saknad, sorg, besvikelse och resignation.

”För ingen svensk diktare har sucken betytt så mycket och haft en så central ställning som för Stagnelius”, menar Olsson. Jag är inte säker på att han har rätt. Det suckades flitigt också på många andra håll i 1700- och 1800-­talets svenska lyrik, exempelvis hos den både klagande och förtröstansfulle Johan Olof Wallin. För Esaias Tegnér utgjorde sucken det mänskliga språkets ursprung och grundinnehåll.
”En djup, oändlig suck” var människosläktets ”modersmål”, sa Tegnér i en vers om gustavianen Gyllenborg.

Stagnelius betraktelse Suckarnes mystär är enligt Olsson ”Den mäktigaste gestaltningen av melankolin som allomfattande Weltschmerz i svensk litteratur.” Den karakteristiken kan också diskuteras.
Melankoli betyder svartgalla – det var mjältens galla som i termens yngre dagar ansågs vara svart. Weltschmerz brukar översättas med ett annat låneord: spleen, det engelska ordet för mjältsjuka. Och man skulle kunna hävda att det finns långt mer av smärta i Tegnérs Mjältsjukan än i den yngre poetens behärskat överblickande och undervisande tankedikt. Den förra dikten uttrycker en naken förtvivlan; den senare talar visdomsord om en övervunnen förtvivlan i resignationens tecken.

I resignation kan det även finnas tröst. Olsson menar att sucken hos Stagnelius ställs ”i förbund med en annan makt, en längtan efter det absoluta och ett tillstånd bortom den jordiska sfären”. Så förhåller det sig säkerligen med många lyrikers suckar: de kan gestalta både en plågsam jordisk fångenskap och en åtrådd lisa och tillflykt i diktens hägn. Olsson talar med rätta om ”vanmakten och dess poetiska omvandling.”
Som exempel väljer han en av skaldens mest kända sonetter.

Grymt verklighetens hårda band mig trycka,
av törnen blott en efterskörd jag samlar
på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

Allena, stödd vid tålamodets krycka,
jag i en vild, en nattfull öken famlar,
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar,
vars länkar döden blott kan sönderrycka.

Dock tröstar mig den himlaburna sången.
Från himlens borg, en rosenkransad ängel,
i gyllne flykt han sig till jorden svingar.

Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
Straxt falla kopparkedjorna av fången,
Och vingen höjs och silverrösten klingar.

”Dikten blir platsen för en förvandling där jaget både uttrycker sin plåga och genom diktens skeende blir kvitt såväl plåga som jag”, säger Olsson. Här tar han förvisso till i överkant. Sitt diktarjag blir skalden ingalunda kvitt, bara för att han i slutraderna namnger det med ett annat ord, ett rimord på ”sången.”

Men plågorna – uppenbarligen handlar det inte blott om depression, utan också om en påtaglig, fysisk smärta – lindras tillfälligt av den poetiska inspirationen – liksom, i en mer trivial verklighet, av en lämplig dos alkohol eller opium. Olsson har nog rätt i att den stagnelianska sucken i sin in- och utandning vittnar om både anspänning och hugsvalelse. Och den bildar, fortsätter uttolkaren, en grogrund för poetens hela lyriska diktion. ”Att skriva dikt framstår hos både Lidner och Stagnelius som ett sätt att sucka.”

Samtidigt med Olssons studie utkom en annan Stagnelius-bok: romanen Erik Johans minnen av Michael Economou. Om Olsson utreder diktarens verk med lärdom och skarpsinne, tecknar Economou hans levnadsöde med kärlek och fantasi.

Det gör han rätt i. En varm medkänsla är sannerligen på sin plats, när man ska skildra denne beundransvärde och hårt prövade mans tragiska liv. Likaså måste den som porträtterar Stagnelius använda åtskilligt av fantasi, eftersom vi egentligen vet så lite om honom. Man bör emellertid vara på sin vakt, så att inte fantasikonstruktionerna kommer i konflikt med bevisliga fakta.
Skaldens far ville att sonens kunskaper skulle uppfattas som om de vore hans, biskopens förtjänst, påstår Economou. I verkligheten har biskopen dock uttryckligen förklarat sig sakna någon som helst del av äran för den unge Eriks mest häpnadsväckande kunskaper: ”jag kunde ej begripa, varifrån han inhämtat dem.”

Möjligen är Economou här påverkad av den vilt ovederhäftiga fadersbilden i Göran Häggs bok om skalden (2007). Frans G. Bengtsson yttrade en gång kloka ord om ”den biografiska omvärderingens omtyckta men tveeggade sport”, där det ofta för biografen ”mindre rör sig om att rättvist skildra det biograferade föremålet än att fram­häva sin egen mer eller mindre förbluffande skarpsinnighet och originalitet.” Den ibland briljante Göran Hägg har i sin teckning av biskop Magnus Stagnelius trampat rakt ner i den fällan.

Stagnelius Vad är en suck

Anders Olsson
Vad är en suck? 
Albert Bonniers förlag, 2013.

Biskopen, som stolt talade om sonens ”snille” och som i ett brev till en ämbetsbroder förklarade att ”han duger till allt”, beskylls av Hägg för att ha betraktat Erik som en odåga. Han påstås också ha visat ett ”hjärtlöst ointresse” för Eriks efterlämnade verk, som han snarast tycktes ”lättad att bli av med.” Sanningen är att biskopen grundligt och pietetsfullt samlade in manuskript från olika adresser och skickade alltsammans till utgivaren Hammarsköld, med en anhållan om att sådant som inte fick plats i utgåvan skulle återsändas till familjen i Kalmar. Han arbetade även energiskt för att värva prenumeranter till volymerna.

Biskopens gripande brevuttalanden om den geniale, avhållne sonen vittnar enligt Hägg om ”en förbluffande likgiltighet för avkomman”, om ”en total brist på kontakt och inlevelse” samt om ”en kall och torftig personlighet.” Upphovsmannen till denna råa karikatyr bör vara försiktig, när han uttalar sig om hjärtlöshet och brist på inlevelse.

Varken hos Economou eller hos Olsson  märks dock några motsvarigheter till dessa övningar i nyckfull illvilja. Economous fabulerings­talang kompletterar rätt väl Olssons intelligenta analyser av olika stadier i Stagnelius produktion. Möjligen kan man invända att forskarens stil blivit något för stel och kategorisk och romanförfattarens framställning lite i tristaste laget.

Ibland frestas man att inför Olssons tolkningar komma med samma fråga som Albert Nilsson en gång ställde till Fredrik Böök: ”Jag undrar om Stagnelius besatt Din lärdom?” Och Economou borde i högre grad ha uppmärksammat de muntra Bellmanpastischerna och den roliga pjäsen Thorsten fiskare. De vittnar om att poeten ännu sent i livet hade sinne för godmodiga spexscener. Alkoholen var tydligen då inte bara en smärtlindrare utan också en viktig källa till njutning och glad lyrisk stimulans.

Men i de dikter där Stagnelius närmar sig döden blir Economous fantiserande och Olssons ”suck-fixering” naturliga och rimliga. En berättelse från skaldens sista tid ger bilden av en självmordsbenägen person. En knapp månad före sin bortgång hade han stått intill ledstången vid Söders sluss och krängt till i så olycksbådande manövrar att ordningsmaktens vakter sett sig nödsakade att arrestera honom. De befarade att han annars skulle störta i strömmen, fastän han inte var värre berusad än att han kunde svara på tilltal.

Den protokollförda händelsen för tankarna till älskarens suckar i Till förruttnelsen och naturens röster i Kreaturens suckan. De suckarna uttryckte denne mästerlige språkkonstnärs vilja till flykt undan både språket, konsten och livet. De utgjorde en ordlös akustisk vädjan om total befrielse från en neslig fångenskap i den världsliga tillvaron. Med hjälp av allt större mängder sprit och narkotika styrde skalden mot det målet och nådde det den 3 april 1823. I förandligandet och i den köttsliga förgängelsens drastiska rutiner väntade den sanna friheten från jagets alla plågor, vilka ”den himlaburna sången” kunnat mildra men ej besegra.

Lars Krumlinde

Tags: , , , , , ,

Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *