En papegojas uppgång och fall

”Vart folk har sin egen historia att förtälja, å andra sidan är i djupare mening vart folk ett och detsamma.”

I slutet av 1700-talet ger sig upptäckaren och naturforskaren, friherren Alexander von Humboldt (1769–1859) ut på en fem år lång forskningsresa till Central- och Sydamerika, till det som i dag är bland annat Venezuela, Mexiko och Kuba. Han bestiger berg och utforskar regnskogens djur- och växtliv, äter lera och umgås med ursprungsfolk, samlar prov och katalogiserar.

Med sig har han den franske botanikern Aimé Bonpland (1773–1858), samt den sista talaren av ett språk som dött ut, en papegoja, närmare bestämt en blågul ara. Resan är lång och tung, men givande och banbrytande. Hemma i Berlin jobbar brodern Wilhelm von Humboldt ihärdigt med sin forskning.

De båda bröderna skall bli ihågkomna av eftervärlden för sina livsgärningar och deras namn lever kvar bland annat i Humboldt-Universität i Berlin, efter Wilhelm von Humboldt, och i Humboldtströmmen, en havsström vid Sydamerikas västkust som, efter Alexander von Humboldt.

Om den inte vore skriven på 2000-talet skulle man kunna ta Nalle Valtialas Humboldts papegoja för ett samtida vittnesmål, en reseskildring författad av en till uppdraget särskilt utsedd person. I händelsernas centrum finns den färggranna papegojan som tidigare levt med aturerna, ett folk som raderats ut från jordens yta. Papegojan (”Hon eller han, svårt att säga”) väljer ut en ny herre åt sig, och det blir en upptäcktsresande europé.

Humboldts papegoja är en berättelse om det som har varit, om det som kunde ha varit, och om någonting där emellan. Det handlar om människor och djur, om liv och död, om en svunnen värld och dess kopplingar till nutiden. Det handlar om hur allting hänger ihop i en värld som inte längre finns men som ändå finns i allra högsta grad. Det är en berättelse som får begreppen tid och rum att kännas oväsentliga i deras vedertagna betydelser. 

”Innan man vet ordet av har ett blad vänts, ett blad i något som kallas libra, fyllt med krumelurer, den ena sällsammare än den andra, sammantagna ändå ett system präglat av stor förenkling, jämfört med världen utanför väggarna innanför vilka livet rinner bort i ett allt snabbare flöde.”

Vad händer då ett folk dör ut? Vilka följder får det? Eller är det en naturlig händelse i livets stora kretslopp? Hur många språk har det funnits som dött ut med sina talare, inte bevarade i några skrifter? Med vilken rätt har européer missionerat och upptäckt, påverkat och namngivit?

Det är många frågor som ställs i boken, men så subtilt att endast en rejäl dos lyhördhet avslöjar dem, gömda mellan raderna och bokstäverna i det mjuka och suggererande språket. Inget är säkert, inget är bestämt – historien är lika sympatisk och diffus som papegojan som pryder bokens omslag. Läsaren får själv ana sig till det som sägs men inte sägs, tänka och ta ställning.

Effekten kommer smygande, sakta skissas konturer upp, långsamt förstår man att det finns en parallellberättelse gömd i den färggranna papegojans fjäderdräkt. ”Allt som lever är värdefullt, och allt lever, också det som är dött.”

Det är svårt att hitta faktafel i Valtialas bok, och jag fascineras av tanken på all kunskap och allt arbete som jag föreställer mig att måste ligga bakom verket. Är det en historisk roman eller en berättelse som skickligt använder en stomme av sanning för att bygga på med det som kunde ha varit? Var det så här det gick till? Humboldts brev till brodern Wilhelm är fascinerande med sin arkaiska svenska, påhittade eller översatta av en okänd person, kanske av författaren själv? På titelbladet har boken undertiteln En berättelse, men för övrigt hänger den provocerande i sin hemlighetsfullhet.