Om plats där det dolda gror

När jag läser Catharina Östmans senaste diktsamling Tills våra ansikten klarnar funderar jag på hur poesin pendlar mellan det konkreta och det allmänna på väldigt olika sätt där både konkretion och det allmänna kommer att säga något om den specifika poetens angreppssätt och litteratursyn. Det som gör dikt bra är ofta att läsaren drabbas på sätt som skapar konkretion där man kanske minst väntat sig det. Det kan handla om en slående bild, en formulering, eller ett tvärt grafiskt kast.

När jag läser den här diktsamlingen upplever jag att Östmans mål är just att formulera något allmänt, men på ett personligt och eget sätt. För mig framstår följande som ett slags huvudtema: ”det finns en väg inåt/som man bara kan gå ensam/och mycket långsamt”. Det tonfall som slås an genast från början är det privata, men samtidigt förmedlas en allmän erfarenhet.

Samlingen är östmans sjunde diktbok. Tills våra ansikten klarnar har en någorlunda klar struktur. Texterna skildrar hur något söndras, stängs inne, men hur jaget småningom helnar, hittar tillbaka till sig själv. Här skriver hon om kärlek, om slitningar, om sorg men också om ett slags envist och enträget livsbejakande – man måste leva (och här skiner en tematik fram, men den blir aldrig mer än en antydning).

Det här livsbejakandet hittar Östman framför allt genom bilder hämtade från naturen, men dessa är sällan entydigt naturromantiska. Naturen finns här med som existentiella rum där jaget ömsom förtvivlar, ömsom förjunker i det givna. Den natur som manas fram doftar av vår, jord och skog och där finns hemliga skrymslen och gläntor – men emellanåt stöter man på brott från det som dominerar diktsamlingen, nämligen ett slags inneslutenhet, blicken inåt. Ett vidsträckt perspektiv upp som höjer blicken, ”över min panna/en bris från havet”.

I dikterna skildras det inre både som en form av instängdhet och en tillflyktsort, en plats där det dolda gror. Det inre är både isolering och att hitta tillbaka till sig själv. Det osagda lever sida vid sida med det som diktarjaget beskriver som bortom språket. Ofta finns den här dubbelheten med i en och samma dikt. ”Vänd på myllan, låt dig bli plundrad./på fjolår och röta. låt dig bli tagen/av regn och vår/du säger att du inte vill harva/jag vet: du är skrämd. det okända/vältrar sig i din jord, där molar/berättelser utan ord/så var i rädslan, vänd på myllan” Naturen är här både något att vila i och att samverka med.

Östmans lågmälda dikter förlorar sig ibland i det allmänna. Det är som att texten ibland inte lyckas rycka sig loss från viljan till allmängiltighet, att formulera tydliga bilder och ett klart stråk. Emellanåt önskar jag en större taggighet, mera motstånd, friktion – större skärpa i fokuseringen. Kanske så här: det som jag uppfattar som ett tilltal som söker efter det personliga och det intima (där också själva möjligheten till tilltal utforskas i dikterna) framstår i slutändan inte alltid som personligt eller intimt.

Problemet är inte stillsamheten eller ens frånvaron av mera experimenterande uttryck, utan kanske att vissa av bilderna och formuleringarna inte förmår leva upp till diktsamlingens eget tema, sökandet och vissheten om att det finns något annat, tryggt. Här är det något som brister i relationen mellan form och innehåll – jag lockas inte alltid ut till de hemlighetsfullt doftande marker som Östman framställer i sina dikter, utan istället sitter jag i min stol och känner mig ibland alltför säker på vad något betyder (det är förstås öppet huruvida det här är en brist hos läsaren eller texten).

Men även om många metaforer känns bekanta, kanske lite nötta, har en hel del av bilderna en mera öppen karaktär, som här: ”månen glänser/som smält margarin/en myra fortsätter/att bära sitt barr”.

Östmans diktsamling visar både i sina brister och i sina styrkor hur det enkla inte alls är speciellt lätt att nå fram till. Man frestas ibland att tänka att en poets största utmaning är att uppfinna nya former, nya infallsvinklar. Men också det enkla är svårt, att skriva utan krumbukter, att locka fram läsarens tålmodiga lyhördhet. ”stenrösen/och bakom dem/icke– dömandets språk/spirar/försynt,/gryningens glas/i ljusets hand”

Mari Lindman