Tonårstid och familjeliv

Det är alltid lika spännande då en ny författare gör entré på den finlandssvenska litterära scenen. Tomas Jansson (född 1961) torde vara känd för rätt många; han är filosofie magister i litteraturvetenskap, kulturjournalist, bosatt i Åbo och debuterar nu som romanförfattare med Batman bor inte här längre.

År 1986 fick han första pris i Arvid Mörne– tävlingen och har sedan dess skrivit en del, men det är inte förrän nu som han också kan titulera sig romanförfattare. Jansson har själv sagt att det är en dröm som går i uppfyllelse. Jansson deltog med Batman bor inte här längre i Söderströms intrigromantävling och fick ett hedersomnämnande.

Batman bor inte här längre beskrivs som en bildningsroman och som en uppväxtroman, och det måste jag hålla med om att den är. Protagonisten är Robin som bor med sin familj som består av storebror Johan och av mamma och pappa. Mamman är deprimerad och oförutsägbar: ”Jag blir expert på att tolka hennes humörsvängningar, för jag måste veta vad de handlar om.” Pappan är ofta bortrest. Mamma äter inget, vill vila mycket, och tycker om då Robin tycker synd om henne – vilket han gör (han är den enda i familjen som gör det).

Då pappan väl är hemma är förhållandet mellan honom och Robin gott. Pappan tar honom med ut och gör olika saker med honom, och Robin ser fram emot de här stunderna. Robin och pappa har också en egen lek, Batmanleken. Pappan är Batman och Robin är Robin. Den här leken är mycket viktig för Robin.

Om somrarna åker familjen till sin stuga och där lever mamma upp, då är hon inte deprimerad. Då får hon pyssla i trädgården och vara utomhus. Pappan kommer och går som vanligt. Vi vet inte riktigt varför; han påstår sig resa till Tyskland i affärer, men mamman påstår att han träffar någon annan. Det hela slutar med att pappan flyttar – ungefär samtidigt som storebror flyttar hemifrån – och en sommar är det plötsligt bara Robin och mamma som åker till stugan, och allt har förändrats.

Då de är på stugan får Robin ofta i uppdrag att gå till lanthandeln för att handla och det är här han stöter på Johanna, den pojkaktiga flickan som blir Robins sommarvän. De går i samma skola, förvisso, men eftersom Johanna är ett eller två år yngre så hör det liksom inte till att de umgås i skolan. Vänskapen får alltså förbli en sommarvänskap. Det blir också en mycket intensiv och intim sommarvänskap, och tillsammans delar Johanna och Robin hemligheter och lär sig nya saker av varandra.

Robins storebror Johan lär Robin att lyssna på musik – Bruce Springsteen bland annat – och att spela gitarr. Johanna lär honom att lyssna på Ebba Grön. Robin försöker emellertid ivrigt att finna sin egen musik, inte storebrors eller Johannas, utan sin egen, något han upptäckt själv.

Då pappan flyttat vill mamman inte att han skall ha någon kontakt med Robin – ”Batman bor inte här längre” blir Robins sätt att förstå det hela. Mamman ser till Robin inte får utbyta mer än några hälsningsfraser med sin pappa då han ringer. Och då han inte längre har sin pappa att umgås med känner han en meningslöshet i tillvaron – och börjar läsa, massor. Han läser och han lyssnar på musik. Och lär sig lite tyska. Och umgås med Johanna om somrarna.

Mellan raderna anar vi en spirande förälskelse. Johanna och Robin, Robin och Johanna, vi har bara väntat på det – ända tills Johanna kysser Robin. Då stiger han upp och går därifrån.

Berättelsen växlar i tid, mellan Robins uppväxttid och den vuxne Robin som sitter i sjukhusets väntsal ”för att ta avsked”. Den frånvarande fadern ligger på dödsbädden. Jansson växlar mycket skickligt mellan den tonårige och den vuxne Robin. Beskrivningarna från tiden då Ebba Grön var nya och man spelade LP och kassett är mycket trovärdiga utan att bli överdrivna. Jansson flyttar på ett naturligt sätt läsaren till en annan tid, som många av oss levt i.

I huvudsak handlar dock boken om Robin och om Robins utveckling från tonåring till vuxen man. Den handlar också om familjer. Om mammor och pappor som inte kommer överens. Om tonårsvänskap. Batman bor inte här längre är en välskriven bok som förtjänar att uppmärksammas. Trots att boken handlar om tonårstiden är den ingen ungdomsbok (vilket man i och för sig kunde tro utifrån omslagsbilden). Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss på något sätt i Robin. Karaktärerna och deras egenskaper är omfattande, helheten är välstrukturerad och språket är mycket medvetet och flytande.