Klimatthrillers, varningsklockor, naturlyrik, dystopier … Varifrån kom miljögenren och vart är den på väg? Pia Maria Ahlbäck guidar oss i en djungel med växtvärk.

 

När och hur blev miljöfrågor synliga inom litteraturen?

– Miljöfrågor, eller snarare miljöfrågan med stort M, blev synlig inom litteraturen så tidigt som 1962, i och med publiceringen av Rachel Carsons klassiker Silent Spring i USA, berättar litteraturvetaren Pia Maria Ahlbäck.

– Carson var den naturvetare som valde att popularisera sin kunskap genom ett litterärt berättande, men samtidigt är det omöjligt att särskilja miljöfrågan från littera­turen. Miljöfrågan, förstådd som en medvetenhet om miljöproblemen, har ju delvis skapats genom litteraturen och andra kulturformer, inte minst film. Carsons verk är kanske det främsta exemplet på det: Tyst vår spreds över världen och bidrog i högsta grad till den miljömedvetenhet som började växa fram från och med slutet av 1960-talet.

– Men miljöfrågan i litteraturen blev synlig just som detta kanske först i mitten av 1990-talet, då organisationen Association for the Study of Literature and Environment (ASLE) grundades i USA. Då anlägger jag alltså ett metaperspektiv: det handlar inte i första hand om att någon ville föra fram miljöproblemen i skön­litterär form, utan om att studera den här typen av litteratur vetenskapligt och sammanställa de studier som redan fanns i antologier, bibliografier och dylikt. Här börjar det handla om en medvetenhet om själva medvetenheten om miljöfrågan.

Varifrån kom det vetenskapliga intresset för miljölitteratur?

– Det hade rätt länge funnits spridda intressen för fråge­ställningen litteratur och miljö vid universitet på olika håll i USA. Vetenskapliga essäer, artiklar men faktiskt också böcker hade publicerats på området. Eller snarare inom något som höll på att ta form och bli ett område. Den första vetenskapliga antologin som faktiskt tog som sin uppgift att sammanställa och presentera de här spridda intressena under ett gemensamt namn och därmed göra anspråk på att vara en vetenskaplig disciplin var The Ecocriticism Reader: Landmarks in Literary Ecology, som gavs ut 1996.

– Det ska tilläggas att litteratur och miljö betraktat som ett akademiskt ämne medvetet om sin egenart från början var ett så gott som uteslutande amerikanskt int­resse. Men ungefär samtidigt förekom också ansatser i Kanada, Australien och Japan. Utmärkande var alltså att det uppträdde i länder där man upplevde – och odlade – en stark dikotomi mellan natur och kultur, mellan vildmarken och metropolen.

Vad är ekokritik?

– Ekokritik och litteratur och miljö är så intimt samman­bundna som något kan vara. Oftast smälter benämn­ingarna samman och används synonymt. Hur som helst går det inte att tala om det ena utan att nämna det andra. Det finns argument för att det ena inkluderar det andra, och tvärtom.

– Ursprungligen, och då menar jag perioden 1994–96 då ASLE grundades och The Ecocriticism Reader publicerades, lanserades termen ekokritik, dels för att den var kort, slagkraftig och prefixet eko- var ”inne”, dels för att den ansågs mer politiskt laddad än litteratur och miljö, eller den senare benämningen miljö­kritik, och på ett annat sätt. Litteratur och miljö kunde upplevas som en alltför antropocentrisk benämning: människan och civilisationen stod i centrum och det som fanns runtom, naturen, blev därför till för människan, en miljö för människan att råda över. Genom ekokritiken, tänkte man sig, kunde man anlägga ett ekocentriskt perspektiv på litteraturen och man förknippade gärna detta inte enbart med ekologin som en systemteori utan uttryckligen med ekologin som en naturvetenskap. Undertiteln på The Ecocriticism Reader – Landmarks in Literary Ecology – är alltså talande.

– Samtidigt innehåller den volymen allt från radikala ekologiska läsningar och metakritiska diskussioner kring hur ekologi kan tas i bruk för litteratur- och kultur­analytiska ändamål, till mera humanistiskt influerade, traditionella essäer kring landskap och miljöer i text och värld. Oberoende av perspektiv var den uttalade målsättningen hela tiden att vara så inkluderande som möjligt. Därför är de perspektiv som presenteras också högst mot­stridiga sins­emellan. Den benämning som dominerar i dag för miljö­relaterad litteraturforskning över hela fältet är faktiskt ekokritik, som används mer eller mindre urskillningslöst när det gäller studiet av frågor i anslutning till natur, miljö och landskap i litteraturen och andra kulturella genrer.

Vilken roll har skönlitteraturen i jämförelse med annan litteratur, facklitteratur när det gäller miljöfrågor?

– Det är en bra, och svår, fråga. Om man förstår skönlitteratur i vid bemärkelse som något som också inkluderar fiktionsfilm, tror jag den har mycket stort inflytande när det gäller att forma mentaliteter kring miljön, större än facklitteraturen eller filmer med ett främst informativt syfte. Samtidigt har uppdelningen mellan fakta och fiktion just när det gäller miljölitteratur alltid varit problematisk. Vissa forskare framhåller att skönlitteraturen och facklitteraturen bör vara formmässigt förenade med miljöns bästa för ögonen. Miljö­litteraturen skulle alltså inte få bli alltför fiktiv och textcentrerad.

– Med tanke på detta inledde man i USA ett projekt med att skapa en kanon av så kallat naturberättande, ”nature writing”, en klassisk amerikansk genre som närmast kan karakteriseras som naturbeskrivande essä eller berättelse. På nittiotalet kunde man inom ekokritiken se rent absurda krav: naturen, ansåg många amerikanska ekokritiker, skulle skildras ”exakt som den var”, avbildas.

– Samtidigt hörde den här riktningen, som alltså företrädde extremt dogmatiska krav på realism, paradoxalt nog samman med en romantisk syn på naturen som ren och avskild från kulturen. Naturen var på sätt och vis helig och om man skrev om ”den”, måste detta göras utan att författaren så att säga tog ifrån eller lade något till ”den”. Detta i sin tur hade att göra med motståndet mot konstruktionismen som jag nämnde; språket och texten fick inte bli ett självändamål, de skulle på sätt och vis tjäna ”verkligheten”.

– Det finns ett berömt exempel där den ameri­kanska naturberättaren Annie Dillard i ett av sina verk beskriver hur hon står öga mot öga med en lo och hur den går till anfall och klöser henne på armen så att blodet rinner. Senare avslöjade hon att händelsen var fiktiv; hon hade aldrig blivit klöst av någon lo. Hon blev mycket skarpt kritiserad, delvis i halvt religiösa ordalag, för sin effektfulla dramatisering av händelse­förloppet vid ”Tinker Creek”.

– Så till vida kan ekokritiken då den gjorde sitt intåg inom litteraturstudiet också i högsta grad betecknas som en både viktig och samtidigt alltför kraftig reaktion på poststrukturalismens och postmodernismens långt drivna textualitetssyn. Med tiden har synsätten nyanserats avsevärt, teoretiseringen har raffinerats, och de orimliga kraven på exakt återgivning har övergetts, men kravet på någon form av verklighetsrelevans och verklighetsförankring har förblivit en viktig aspekt av ekokritik och hela fältet litteratur och miljö.

 

Vilken var den första bok som slog igenom och väckte uppmärksamhet bland den stora massan läsare?

– Detta är ju väldigt kulturbundet. För den stora massan, om man tänker på västvärlden i stort, gäller Silent Spring, 1962. Jag kunde gå betydligt längre bak i tiden och nämna Thoureaus Walden från 1854, vars verkligt stora genomslag förstås kom betydligt senare. Sedan finns en hel rad författare som är ytterst lite kända utanför den amerikanska publiken, men som är populära i USA: Leslie Marmon Silko, John Muir och Annie Dillard, till exempel, och Barbara King­solver på senare tid, med flera. Margaret Atwood, som ju är en kanadensisk författare, ägnar sig delvis och framgångsrikt åt miljöproblematiken i sitt författarskap, och hon är förstås utomordentligt välkänd i stora delar av världen.

– Men detta med genomslag handlar också om hur vi förstår frågan om vad som är ett litterärt verk som aktualiserar miljöfrågor, eller t.o.m. etablerar miljöfrågan som historiskt rum. Själv menar jag att George Orwells dystopi Nineteen Eighty-Four, som skrevs 1948 och publicerades 1949, kan läsas som en tidig miljöallegori som bereder mark för miljö­frågan i samhällsdebatten. Och verket fick ju ett kanske aldrig skådat genomslag. Dessutom finns miljö­problematiken i flera av Orwells tidigare verk. Det finns andra och tidigare dystopier också, som kan läsas på lik­nande sätt: Zamyatins We (1921) och Aldous Huxleys Brave New World (1932), för att nämna några riktigt välkända.

– Jag tror inte vi kan tala om litteratur och miljö, eller ekokritik, eller miljökritik, vad vi än väljer att kalla det, utan att också tala om dystopierna. Området litteratur och miljö är i högsta grad informerat såväl av en stark problematisering och svidande kritik av den vetenskapliga framstegstanken, samtidigt som området förlitar sig på den moderna naturveten­skapliga dis­kursen som ett centralt redskap i synliggörandet av miljöfrågan i såväl skönlitterära som kritiska praktiker. Den moderna, negativa 1900-tals utopin, eller dys­topin, är ju en reaktion på den vetenskapliga revolutionen och en okritisk tilltro till vetenskapliga framsteg och tekno­logisk utveckling, som den klassiska utopin odlar med förtjusning. De diktatoriska samhälls­systemen som ger ramarna för dystopierna är däremot direkta lån från samtiden. Och varför? Dystopier har ett sällsamt sug: ofta för ett de har en profetisk och apo­kalyptisk aspekt. Läsare och tittare fascineras av årtal, katastroftänkande och undergångsscenarier.

– Sedan har det ju publicerats sannskyldiga miljö­thrillers både i romanform och på film i mängd och massa och därtill många romaner där miljön, uttryckligen som ett problem av något slag, ingår i lägre eller högre grad utan att för den skull direkt utgöra huvudsak. Filmerna är särskilt inflytelserika och faller ofta tillbaka på det klassiska katastroffilmsscenariot med starka manliga hjältegestalter. Den mikromiljö den fuskbyggda skyskrapan utgör i katastroffilmen Sky­skrapan brinner från 1974, ersätts av makromiljön i det av klimatförändring katastrofhotade norra halvklotet i The Day After Tomorrow trettio år senare, men upplägget och handlingen är väldigt likartade.

Hur utvecklades fältet sedan?

– Klimatfrågan dominerar långt berättandet inom romanen och filmen i dag. Toxicitet är ett tema som blev populärt lite tidigare. Inom lyriken har naturen alltid haft en given plats och den skriver så att säga in sig på nytt som starkt motiv från och med 1990-talet. Naturlyrik är inne på nytt, och studeras på nytt, med mera materialistiska medel än tidigare. Nya genrer har uppstått som miljöbiografi och miljösjälvbiografi, som kanske framför allt tar fasta på toxiska livs­miljöer. Också ett postkolonialt perspektiv kommer in inom fiktionslitteraturen och filmen.

Så för att summera; vilka milstolpar ser du inom området? Vilka är de verkliga klassikerna?

– Verkliga klassiker är Thoreaus Walden från 1854, Orwells 1984, Carsons Silent Spring och filmen The China Syndrome, 1979, som regisserades av Mike Bridges, samt Margaret Atwoods tidiga roman Surfacing från 1972. De här är mycket tidiga, mindre tidiga, och inte särskilt tidiga exempel. Vid mitten av 1990-talet exploderar fältet.

Hurudant är fältet av miljölitteratur idag?

– Klimatfiktionerna dominerar stort, miljöproblem som relaterar till gruvdrift och läkemedelsindustrins utnyttjande av fattiga befolkningar i gamla kolonialstater i Afrika och Asien. Inom forskningen handlar mycket också om så kallad zookritik eller animal studies, djurstudier.

– Ämnen som relaterar till energiförsörjning, föda och bränsle, på ett mera konkret plan är något jag gärna skulle se mera av som tema och motiv inom fiktionen. När vi talar om den stora mängden miljölitteratur handlar det ju väldigt långt om ett anglo– amerikanskt sammanhang. Det var först en bit in på 2000-talet som fältet rörde sig in i en europeisk miljö, och då främst en tysk, brittisk och nordisk sådan. Ett mycket intressant inhemskt exempel på klimatfiktion är förstås Annika Luthers ungdomsroman De hemlösas stad från 2011.

Nämn en av dina favoritböcker i genren!

– En favorit är Liz Jensens The Rapture som utkom 2009. Den är en klimatthriller, en apokalyptisk skildring, om vad som händer då metangas frigörs till följd av smältande inlandsis och oljeutvinningen i Nordsjön. Hjälten är till skillnad från i de flesta fiktiva skildringar av miljökatastrofer inte en manlig ensamvarg till professor som går mot den klimatoptimistiska strömmen utan dels en kvinnlig rullstolsbunden psykoterapeut, dels en tvångsintagen, psykotisk tonårsflicka.

Varför är den så bra?

– Romanen håller den höga nivå på berättandet som man så ofta hittar i brittisk romankonst, och nästan alltid i den brittiska thrillern, karakteriseringen är skicklig och oväntad, språket utomordentligt, temat är om vi ser till miljöproblematiken aktuellt, relevant, delvis nedtystat och därför särskilt kusligt. Romanen har ett starkt etos, i det att den ser både till naturen och miljön, och till de människor som lever och ska leva i denna miljö. Dessutom får dessa representeras av karaktär­er som är särskilt utsatta genom handikapp och sjukdom och som alltså blir hjältar i berättelsen. Upplösningen är dock kanske litet av en besvikelse.

 

Text SOFIE FURU