Jag börjar få märkliga försändelser, det är i mitten av åttiotalet och jag skriver pjäser, det är vad jag vill i alla fall, bli dramatiker. Den okände avsändaren har visst sett mig uppträda (nej inte på Chat Noir utan på Kilen i Kulturhuset) och blivit på något vis tilltalad av mitt sätt att deklamera. Han presenterar sig genom ett ganska detaljerat CV. Jag imponeras särskilt av att han varit anställd på varuhuset Bloomingdales i New York, gardinavdelningen.

De dadaistiska konstverken fortsätter komma genom min brevlåda, verkar inte finnas en snörstump som inte går att använda, torkade blommor pratar i vers, urklippta bokstäver i olika färger dansar.
Nej men, tänkte jag, den här människan har jag hittat på.

Det visar sig att just samma tanke hade Hans Hugo, fast jag kom att kalla honom Ernst, för enkelhetens skull, att jag var en kvinna han hittat på. Han blev hjärtans glad över att ha kunnat skapa en så bisarr kvinna, det märkte jag ju. För vi blev förstås vänner.

Hälsa på hos Ernst var inte som att gå hem till någon annan. Talades det ännu om installationer, jag tror inte det. Men i rummet på Götgatan 58 befann man sig genast i en sådan. Till och med de vita skjortorna som hängde på tork i badrummet deltog i konst­projektet. Ernst berättade att han beslutat sig för att bara klä sig i svart och vitt. För enkelhetens skull, varför ödsla tid på att tänka ut en garderob.

Det tråkiga var att den här ettan inte var en jätte­ateljé på Manhattan eller åtminstone en lada på Österlen. Här pågick ju ett konstprojekt!

Men, det var högt till tak. Stora fönster vette ut mot Medborgarbadet där jag brukade simma och Katolska domkyrkan låg nästan vägg i vägg.

Var inte Boijku en förrymd munk rentav?

Jag blev en flitig gäst och kände mig mer välkommen än någon annanstans i denna stad.

I smyg tog jag bilder av alla de tingen, fragment av ting, som fanns i lägenheten. Fast en sak retade jag mig på; vid juletid när det var dags för glöggen, glömde han alltid kastrullen på spisen så alkoholen ångade bort.
Tio glasburkar stod parad på en hylla. Föreföll tomma, men innehöll regnvatten. Regn som poeten samlat in på gården under ett år, försedda med etiketter, datum, klockslag. Varje burk innehöll berättelsen om vad som hänt just den dagen.

Ingen bok (skapelse) av Hans Boij är den andra lik, omslagen gör poeten själv så klart. Det kan bli väl mycket klokhet (troppo, troppo som italienarna säger) men det handlar ju om att det kostar att trycka egna böcker, bäst passa på då och tiden är utmätt.

Hitta på namn åt kommande böcker roade oss båda. Läsarna vållade oss egentligen inga bekymmer. Ernst bru­kade säga att det finns alltid någon som läser dig. Någon.
Vem är den då?

Efter samvaron med vissa människor går du hem be­tryckt och förminskad. Medan andra gör dig till hjält­inna bara genom att se och lyssna till dig. Min nyfunne vän skrev en av de vackraste artiklarna om poeten Berg­lund, i vilken han liknade henne vid den polske teatermannen Tadeusz Kantor (de såg dennes gästspel på Kulturhuset i Stockholm tillsammans). Berglunds kappsäcksdockor bodde nämligen hos Boij då hon fruktade katastrofer hemma hos sig.

Det är nog lyssnandet som varit Boijs hemliga poetväg. Seendet ingår förstås i lyssnandet. Ingenting är för litet eller för dumt för att inte tas i betraktande (upp­tuktelse!). Lyssna till tillvaron är svårare än man tror, kräver en total närvaro, ensamhet, koncentration.

Ja, det var som att leka med en vän ur barndomen, då när man byggde kojor i träden och de blev till farkoster, spjälade flugor i sjuksalar under bladen.

Blad är viktiga i Hans Boijs diktning; växterna, träden, årstiderna finns med överallt. Inte så många hundar, kanske för att hunden lyder under människan. Men väl bumblebees, dom heter så, humlorna alltså, i den utsökta haikusamling (inte egentligen haiku, skulle poeten säga, som uppfunnit boijkun) skriven direkt på engelska språket och som väntar på utgivning.

Inredningen, boendet var alltså inget som intresserade någondera av oss. Jag höll till i en etta som var så liten att jag fick låna min väns etta när jag skulle hålla kalas. Vi vistades väl helst i tanken, få människor har jag känt i mitt liv som så tydligt haft tanken till hemvist. Nya soffor, designstolar, mattor i rätt färg… Sånt kunde Bucko, en seriefigur göra sig lustig över möjligen. Fast Bucko var nog lite mer politisk än så. Nu minns jag inte riktigt alla Pratfigurerna som Boij skapat, men de kunde gott fylla ett rum på Moderna.

Misströsta ingick i bägges vårt projekt. Ingenting skulle någonsin bli bättre. Människan var prisgiven. När vi talade kapital­ismens diktatur blev vi båda allvarligt ned­stämda. Hur vinstbegäret försvagar anden och gör människan till slav. Boijku är en sann mänskovän ändå, det är bara makt­utövare som fördöms obarmhärtigt i hans skrifter. Han tror nog innerst inne att i människan finns oanade möjligheter, om de bara väcktes och togs till vara.

Vi kunde ju också leka med de finlandssvenska orden och ut­trycken, de som inte rikssvenskarna kände till; kiva, hajdare, leffa. Kiiru, nej särskilt kiiru hade ingen av oss egentligen. Och på finlandssvenskars vis få för oss att långt tillbaka var vi släkt. Pappas farmor var ju från Österbotten, vandrade ner till Nyland för att söka arbete, hette Gustavsson. Och Hans kunde genast plocka fram en Gustavsson ur sin släktkalender. Vi blev kusiner! Småkusiner, i Finland fanns inte sysslingar och bryllingar, alla var småkusiner.

Åren de har gått, men vännen Ernst sitter med sin penna (försökte pracka på honom en skjorta förra sommaren till födelsedagen men si den dög int, skjortor utan bröstficka passar inte, i fickan ska papperslappar och en penna finnas, blyertsstump går bra) varhelst han kan hitta en plats i lä, för Boijku tål inte blåst.

Jag tänker att så länge en Boijku, Bokmaskinisten finns och ids uppröras över vad pågår i vår verklighet, ids se bumblebina, så går inte planeten under.

(Förresten, vem har hållit mig med gem under alla dessa år, den f.d vaktmästaren på K-konsult!  Vi är kanske de sista medlemmarna i gem-sällskapet ?)

Anne-Marie Berglund

* Ordet Bokmaskinisten i rubriken syftar på att Hans Boij använt sig av Författares Bokmaskin för att ge ut merparten av sina böcker. Boijku är – förutom Berglunds smeknamn på författaren – Boijs namn på sina treradingar, ett slags oortodoxa haikus.