Jag börjar få märkliga försändelser, det är i mitten av åttiotalet och jag skriver pjäser, det är vad jag vill i alla fall, bli dramatiker. Den okände avsändaren har visst sett mig uppträda (nej inte på Chat Noir utan på Kilen i Kulturhuset) och blivit på något vis tilltalad av mitt sätt att deklamera. Han presenterar sig genom ett ganska detaljerat CV. Jag imponeras särskilt av att han varit anställd på varuhuset Bloomingdales i New York, gardinavdelningen.

De dadaistiska konstverken fortsätter komma genom min brevlåda, verkar inte finnas en snörstump som inte går att använda, torkade blommor pratar i vers, urklippta bokstäver i olika färger dansar.
Nej men, tänkte jag, den här människan har jag hittat på.

Det visar sig att just samma tanke hade Hans Hugo, fast jag kom att kalla honom Ernst, för enkelhetens skull, att jag var en kvinna han hittat på. Han blev hjärtans glad över att ha kunnat skapa en så bisarr kvinna, det märkte jag ju. För vi blev förstås vänner. Läs resten av artikeln »