”Jorden ser ut som en fallfärdig trappa. Den är full av snedsteg.” Med de orden inledde Hans Boij sin debutsamling Sviternas tal (1965) och den sentensen har på något sätt präglat den boijska inställningen till livet och dikten, även om han själv sällan eller aldrig annat än uppsåtligt trampat fel eller i det berömda klaveret. Han vet var trappans brister finns och han gör oss uppmärksamma på dem.

Hoppar man fram ett dussin böcker i utgivningen hittar man ”Opus 12 / Varelse”. Det är dikter med en omisskännlig särprägel, stillsamt ironiska, inte sällan i grunden starkt satiriska men det är en satir som åstadkoms med väl övertänkta och aldrig grova medel.

Diktslut som ser ut som en knorr är i själva verket oftast en träffsäker konklusion:

Somliga röker Marlboro och Prince.
Andra rullar själva.
Somliga läser Plath och Vennberg.
Andra skriver själva.
Somliga besöker Anholt och Ibiza.
Andra reser själva.

I ”Man kan också gå runt kvarteret och köpa varm korv” från 1990 möter en mer uppsluppen och språkligt lössläppt Hans Boij som där inte bara demonstrerar sin förmåga att jonglera med orden men också stannar upp och lägger dem till rätta – även om de som så ofta döljer en fallgrop.

Du är det enda
jag inte fantiserar om.
Du räcker som du är.
Utan dig är jag ensam.
Med dig vill jag vara ensam.

Svensk skönlitteratur vore bra mycket fattigare om inte företeelser som Hans Boij fanns – de som går motströms, som envist hävdar sin egenart och rättigheten att vara sig själva men som också besitter en naturlig fallenhet att förmedla sina erfarenheter.

Och ge ut sig själv, i dubbel bemärkelse. Hans Boij är en av de få som hela tiden håller på med att upptäcka världen åt oss:

Det kallas grodperspektiv.
Man föds inte därmed.
Man förlänas det
av en enträgen omgivning.
Det släpar man sedan med sig
till de högst belägna utsiktspunkterna varifrån grodperspektivet
styr världen.

Han är en överflödande författare som har lätt att falla mellan genrerna eller (inom parentes sagt): han behärskar i stort sett alla litterära genrer så att man aldrig riktigt vet var man har honom och det gör honom spännande och unik. Han är begåvad med förmågan att kunna se det vi andra inte ser. Och att kunna förmedla det.
Då händer det att man sitter fast en lång stund och tror att man tänker:

Tanken pågår även när jag inget vill:
som att känna sig sömnlös om dagen.

Hans Boij är alltid läsvärd i vilken form han än uppen­barar sig. Och riskerar man att drunkna i flödet av aforismer, boijkus, treradingar, tankar, dikter och prosastycken – för att inte tala om alla märkliga illustrationer som beledsagar dem kan man alltid gå runt kvarteret och köpa varm korv.

Ska det vara med bröd?