Hans Boij har bott i Stockholm sedan 1960 och hans författarskap har till stor del kommit till på kaféer i staden eller på spatserturer i densamma. Många ser honom kanske som en stockholmsförfattare.
Det är viktigt för min berättelse att påminna om Boijs geografiska bakgrund. År 1939–1944 bodde han i Vasa, 1944–46 var han krigsbarn i Stockholm, från 1946–50 levde han i Helsingfors och sedan flyttade han till Djursholm, utanför Stockholm, där han bodde 1950-54. Därefter åkte han österut igen och bodde 1954–56 i Ekenäs. Boij flyttade sedan västerut ända till Amerika och bodde i Toronto och New York 1957–59, innan han vände åter till Finland för några månader i Oravais 1959 och sedan militärtjänstgöring i Dragsvik 1959–60. Först efter detta, år 1960, flyttade Boij till Stockholm.

Hans Boij flackade alltså mellan Sverige och Finland, en amerikansk utflykt undantagen, under sina första 20 år – något som är vanligt för finlands­svenskar. Boij är dock född i Vasa och har kvar starka rötter där. Boij har en teori om att människor som lämnar sitt hemlandskap i riktigt unga år har en större önskan att återvända än de som flyttar efter att ha genomgått hela sin skolgång i landskapet. Han menar att det finns kvar något för­trollat och obesudlat över det – när man lämnar som litet barn.

Hans Boij mötte sin första stora poetiska upplevelse i skolårens läsning av Runeberg, själv var jag senare i mitt poetiska uppvaknande. I tonåren handlade det mest om svenska rocktexter, som jag då tyckte var allt som behövdes av litterärt uttryck. Men poesin upptäckte jag först på riktigt i de sena tonåren – först med musiklyrik som Blå Tåget och sedan när jag redan hunnit fylla 22 på allvar med poesi i tryckt form i diktböcker. En av de första diktböcker jag köpte och tog till mig var en bok av Hans Boij, Berkeley Square, köpt på ett antikvariat i Borås för fem kronor hösten 1989.

Jag vet inte varför jag omedelbart identifierade mig med Hans Boijs dikter. Min pappa var krigsbarn från Vasa precis som Boij hade varit. Min far dog år 1983, när jag var sexton år. Innan dess hade han i princip varit frånvarande hela mitt liv. Kanske Boijs dikter fyllde ett tomrum av en fadersgestalt – en avsaknad av en äldre man att jämföra sina upplevelser i världen med. En österbottning i exil, precis som min far.

Det finns många aspekter av Boijs författarskap som är viktiga för mig; hans förmåga att genialt vända uppochner på etablerade föreställningar, hans filosofiska klokhet, hans kompromiss­löshet mot orättvisor parad med svart humor, hans oändliga nyfikenhet, humanism och tro på oegennyttan. Det är en nödvändig grund, men det räcker inte för att förklara mitt mer än 20-åriga beroende av Boijs texter.

Till det behöver jag – inser jag nu – lägga till det faktum att Boij skriver sina reflektioner utan redaktionell tvångs­tröja. Han avhandlar stort och smått i ett ständigt samtal, som ibland övergår i en monolog. Det gör honom trovärdig, och jag anar en levande människa – ingen briljant Poet med enbart form­fulländade perfektioner – även om Boij också bjuder på sådant. Det är detta medvetandeflöde, detta ärliga och samvetsgranna utforskande utan rädsla för att något kan vara för stort eller smått, jag är beroende av.

Man kan känna författaren andas i de oändliga funderingarna om finlandssvenska person- och ortsnamn, om gamla friidrottshjältar, filosofen Cioran, fascismen i samtiden eller om naturen kontra civilisationen. Många har tyckt att Boij borde stryka stora delar av sina aforismer och skala bort de funderingar som mest blev hugskott. Domen har blivit: Boij är ojämn, han saknar en redaktör.

I mitt förhållande till Hans Boij är det just denna avsaknad av redaktör som gjort honom betydelsefull. Boijs texter kommer närmare, blir mer vardagliga och kanske mer lik den fadersröst jag saknat. Att den Boijska rösten dessutom ofta talade om Österbotten som något av ett förlorat paradis påverkade mig förstås också. Att jag ville bli redaktör för en litteratur­tidskrift utgiven i just Vasa beror förstås delvis på att min far föddes där, men också på Hans Boijs textflöden, som jag ständigt återkom till.

Till saken hör att jag har själv försökt vara Hans Boijs redaktör. I början 90-talet gav jag ut hans dikter i en liten volym på mitt förlag – efter att han generöst hade gett mig rätten att ge ut vad jag ville av honom. Boij var inte alls nöjd med resultatet, ett litet urval texter om 30 sidor. Ordet är fritt eller ofritt heter häftet som jag kort efter Boijs dom slutade försöka distribuera. Boij har heller inte med häftet på sin verkslista.

Och kanske är det bäst så. Boij skall helst inte läsas i urval. Han läses bäst som ett ständigt pågående medvetande – som inte censurerar sådant som inte ”passar in”. Det är den rösten jag är beroende av – tuktas den förtvinar den.

Peter Björkman

PS: I Horisont 3/2013 har jag ändå vågat mig på att publicera ett litet urval aforismer och dikter av Boij. Även om jag den här gången tagit hjälp av Boij själv i urvalet, rekommenderar jag ändå att läsaren skaffar en hel tjock Boij-bok. Varför inte den nyutgivna Vägen till Brinnarå så du får ta del av hela flödet. DS