Varför inte?

Eva-Stina Byggmästars diktsamling är en ovanligt vacker liten volym i förlaget Ellerströms exklusiva Enhörningsserie. Boken har titeln Locus amoenus som är latin för ”en behaglig plats”. Begreppet har använts redan av skalder som Homeros och Virgilius och i konsten från romartiden, då betecknande ett populärt pastoralt ideallandskap.

En plats där trygghet och bekvämlighet råder, och där det skall finnas träd, gräs och vatten till hands. I den här samlingens 48 dikter, de flesta mycket korta, tar oss Byggmästar med in i en sådan idealvärld, där man enligt baksidestexten ”kan leva ut sina erotiska drömmar, långt bortom samhällets normer och krav”.

Boken refererar till den ”klassiskt” grekiskt-romerska paradisdrömmen. I Byggmästars ”trollträdgård” finns en bronsskulptur av ”den sovande Eros”, en fontänskulptur av Venus samt statyer av Euterpe (poesins flöjtspelande musa) och Polyhymnia (meditationens musa). Här finns dansande nereider (havsnymfer), enhörningar som efterlämnar hjärtformade hovspår, och rosa näckrosor med tusen kronblad.

I denna värld ryms lekfulla kärleksdikter som: ”Men jag vill ju / ge dig pärlor och hårband, / vill ge pinjenötter, apelsiner, / dadlar och kakao” eller ”Vi lekte kurragömma / i parken – du hittade mig / gömd på mitt favoritställe / bakom rosenaltaret”, eller ”Galant, elegant – / drar du av din handske / och smeker ömt min kind.”

Byggmästar fortsätter att gå sin egen väg. Och också denna bok är spännande. I Byggmästars första ”glädjetrilogi” , men i böckerna För upp en svan, Framåt i blått  och Bo under ko  skriver Byggmästar lekfullt och myllrande om något som jag omedelbart kan relatera till den existerande verkligheten, ja min vardag. Dikterna avväpnar det vassa i omvärlden, genom att ge den ett annat språk. De ger mig lisa och lyfter bort en del av livets tyngd. I Locus amoenus  är det svårt att koppla dikterna till en existerande verklighet. Istället handlar det om att ta emot betydelsefulla skärvor av en pastoral drömvärld. Trygga, av livets korthet, våld och kaos ohotade, stillastående stilleben att bygga sina drömmar och meditationer på – som lämnar största delen av boksidan blank för läsarens egna drömda världar att få plats.

I bokens slutdikt skriver Byggmästar:

”Jag skall lära mig att endast tala / om lustgården där älskande vilar på divaner, / stödda på mjuka kuddar, varken plågade / av solens hetta eller isande köld!” Och varför inte? Byggmästar har språket och motivationen – så jag kan bara säga: ”kör på”!