Avgiftad? är en gåtfull och tanke­eggande roman, en av de starkaste jag läst på länge.

Ett av de många frågetecknen läsaren möter gäller berättarens identitet. Vem har egentligen skrivit boken? Talar utgivaren Simonsson i egen sak? Eller har han, som han själv påstår, till trycket vidarebefordrat ett för honom tidigare obekant manuskript, som påträffats vid ommöblering av en tillfällig sommarbostad?

Mitt intryck är att texten är Simonssons. Den har stildrag som hämtats från dennes övriga produktion, till exempel ordet medavdöda från hans debutverk.

Nya frågetecken tar genast vid. Vad ska den extra obarmhärtiga sjukdoms- och miljöskildringen betyda? Vad är det för en ond makt som kränkt och invalidiserat huvudpersonen och som förvandlat det snälla sjukhuset Sabbatsberg i Stockholm till en gråaktig borg av grym smärta och förnedring? Och vad är det för ett kusligt tillstånd den eventuellt avgiftade huvudpersonen söker undfly?

Stilen kan ge svaret även här. Utgivarens språk är fullt av ordlekar – ett desperat vitsande på den tunna gränsen mellan det fyndiga och det svåruthärdligt tillgjorda. I bokens andra del talas klarspråk om ett giftermåls avslutning, om frigörelsen från en förlamande skilsmässa. Där finns uttryck för både fiendskap och tarvlighet, som så ofta när det skär sig på allvar mellan personer som stått varann mycket nära. Tvistens kärna gäller den utmanövrerade barna­faderns delrätt till vårdnaden av en älskad son.

Berättaren vet mycket om vardagsspråkets demoni. Ett gräl i den slappa meningslöshetens tecken ter sig perfekt avlyssnat.

– Ska du nu bli som han ändå?

– Ändå?

– Vaddå?

– Du sa: Ändå?

– Vaddå, sa Ändå?

– Ja, vad med: Ändå?

– Du vet vad han håller på!

– Vad menar du med detta: ändå?

Här finns också en anda av humor – eller åtminstone komik. Meningsutbytet påminner inte så litet om dialogen i en del Wodehouse-romaner.

Kvinnors oresonlighet, med modern och exhustrun som skräckexempel, blir föremål för ordrika betraktelser.

Svaret på boktitelns fråga är att berättaren ingalunda är avgiftad här. Sviterna av giftermålets förgiftning förföljer och plågar honom alltjämt och ger bränsle åt skräckminnen och mardrömmar. Berättarens framställning är vredgat ensidig och säkert orättvis. Men den bottnar hela tiden i ett avväpnande tillstånd av dov ångest. Därav dess klarhet och dess konstnärliga bärkraft.