1 2018

Artiklar i kategorin 1 2018

Hästar
Antologi
Skribenter: Hanna Ylöstalo, Vilhelmina Öhman, Satu Laukkanen, Ellen Strömberg. 
Red. Frida Svarvar

Antologin Hästar återkallar starka barndomsminnen hos naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar.

Om jag skulle stjäla en bok från biblioteket i år skulle det vara Hästar (Författarna, 2018). Därför att den får mig att minnas. Den får mig att känna. Att minnas vem jag är och känna det där jag kände då jag ännu vara barn, då jag var ung. Jag brukar inte stjäla böcker, inte från bibliotek, inte någon annanstans i från heller.

Jag kan inte hjälpa det – under läsningens gång kommer jag på mig själv med att hela tiden tänka på hästar, får, lammungar och grisar som jag själv mött. Tänka på alla mina hamstrar. På min ökenråtta. Jag kommer att tänka på att det helt säkert var för att jag såg för djupt in i de där djurögonen som jag blev naturlyriker och har ägnat hela mitt vuxna liv åt att bevisa att träd och stenar, små örter och djur har känslor, samma känslor som människor, kanske ännu mer och ännu fler sorters känslor.

Läs resten av artikeln »
Burcu Sahin
Broderier
Albert Bonniers förlag

Burcu Sahin, före detta elev och numera lärare vid folkhögskolan Biskops-Arnö, debuterar med diktsamlingen Broderier men har redan innan gjort ett starkt avtryck i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hon är en del av poesikollektivet Ce(n)sur – som publicerat sig i Svenska Författarförbundets tidskrift Författaren, men också skrivit texter i anarkistiska Brand, OEI och medverkat vid ett flertal uppläsningar i olika sammanhang.

Men mest omtalad har kanske Sahin varit efter den essä som publicerades i Kritiker 41-42, 2016 där hon sätter fingret på strukturella orättvisor och brister hos de kritiker som recenserar i de svenskspråkiga publikationerna. Hur kritikernas fokus läggs på att enskilda konstutövare enbart ses som representanter för kollektiv, sammanklumpade i en enda identitet där mycket lite ansträngning läggs på att se själva verket.

Burcu Sahin. Foto: Carla Orrego Veliz
Läs resten av artikeln »
Tua Forsström
Anteckningar
Förlaget/ Albert Bonniers

Det är sex år sedan jag mötte vad som skulle komma att bli en av mina favoritdikter:

Det är svårt att bedöma skadornas omfattning

Jag ska komma tillbaka till dig och rapportera

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön

Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade lånat av Lasse drev med vågorna hastigt utåt mot holmarna

Jag skulle bara dränka de där fiskarna

 Jag saknar dig så mycket

Allt var lätt som ett skal

Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Dikten är ur finlandssvenska poeten Tua Forsströms förra diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2013. Jag har med mig denna dikt alltsedan, den ligger i en ask i mitt inre som en liten ädelsten. Den rymmer nämligen ett tillstånd som i synnerhet en sörjande människa känner igen och behöver. I dessa ömmande marker rör sig Forsström som bekant ofta i, där hon i läsaren skapar ett utflöde för smärtan som gör ett sådant tillstånd mer uthärdligt. Även i sin senaste diktbok Anteckningar pågår detta arbete. För även om sorg kan delas med andra är man fortfarande ensam i den, alldeles fruktansvärt ensam, och där kan litteratur träda in och omfamna en på ett sätt som andra saker inte riktigt kan. I synnerhet den forsströmska.

Läs resten av artikeln »

Vandringar kan vara identitets­skapande eller erbjuda en plats för tankere­flektion. Oavsett så handlar det om att hitta något; ett svar, en lösning, en plats. Det anser författaren Carita Nyström som också är fascinerad av labyrinter.

Att reflektera kring temat vandring kan leda en till flera olika vägar. Människan har alltid vandrat, det är så vi i grunden förflyttar oss. Att vandra kan vara befriande, benen kan ta oss nästan vart som helst. Kroppen sätts i rörelse och den friska luften får oss att må bra. Vi kan ta en promenad för att rensa tankarna och komma hem igen med nya insikter. Vandringen ger tid för reflektion och intrycken från omgivningen kan vara lugnande.

Författaren Rebecca Solnit berättar om vandrandets historia ur flera olika perspektiv i boken Wanderlust: att gå till fots. Solnit beskriver vandrandet som ett rum mellan sin gamla och sin framtida identitet. I vandringen befinner vi oss alltså i ett mellanrum, i ett tillstånd fullt av möjligheter. Det är en överväldigande känsla. Men en nervkittlande tanke.

Läs resten av artikeln »

Kayo Chingonyi flyttade som sexåring från Zambia till Storbritannien. Sedan dess har han befunnit sig i ett gränsland mellan flera kulturer, språk, normer och ritualer.

– Jag tror att dikterna i boken speglar min erfarenhet av att röra mig mellan olika platser och försöka förhålla mig till den förändringen, säger Chingonyi om sin hyllade debutsamling.

foto: Naomi Woods

Jag har inte dansat ihop med mina initiationskamrater

efter en ringlande procession från skogen i utkanten

av en by, och därför skulle min tatas folk se mig som  ofullbordad –

ett barn som aldrig kastade av sig sin barnagestalt

eller korsade den flod som pojkar i vår stam måste korsa

för att dö och komma tillbaka som vuxna.

Så inleds dikten ”Kumukanda” som också är titeln på Kayo Chingonyis första diktsamling. Kumukanda är en rit som pojkar i Luvalestammen i nordvästra Zambia går igenom för att betraktas som män. I upp till två månader isoleras pojkarna från omvärlden på en plats långt från byn. Där får de lära sig om vad som väntar i livet efter barndomen, om relationer och faderskap.

– Eftersom jag flyttade från Zambia som barn tog jag aldrig del av den övergångsriten. I boken berör jag frågor kring vad du missar när du flyttar från en plats till en annan, säger Chingonyi från en scen på Bokmässan i Göteborg.

Läs resten av artikeln »

Sabine Forsblom Betinkan

Sabine Forsblom
Betinkan
Schildts & Söderströms

Äntligen är den här, Betinkan, fortsättningen på Maskrosgudens barn (2015) av Sabine Forsblom. Betinkan är en arbetarklassroman berättad med humor, men också med en stor portion ångest.

Tidsmässigt är det mitt i kallaste vintern som handlingen får sin början. Betinkan stapplar hemåt på höga klackar mellan snödrivorna, envist och målmedvetet. Ena foten, andra foten. Inte pausa, inte somna i en snödriva. Huvudkaraktären Bettina – Tina – Tinkan har blivit några år äldre nu och går på högstadiet. Familjen har lyckats ta sig bort från ghettot med hjälp av farbroderns suspekta affärer, Betinkans yngre bror har börjat sminka sig som David Bowie, pappan har självvalt blivit arbetslös och mamman kämpar på med hårt fysiskt arbete för att försörja de tre barnen och den odugliga karln. De vuxnas liv går mest ut på att klaga över livet i största allmänhet, ”att vad illa har man gjort?”.

Det fysiska landskapet ligger en bit öster om Helsingfors, ett område där gamla fallfärdiga träkåkar står sida vid sida med vackra stora nya villor, och vid sidan av det – gettot, där Betinkans familj bott under en kortare tid. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Matilda Södergran
Överlevorna
Schildts &
Söderströms

I mottagandet av Matilda Södergrans tidigare dikter har teman som kroppslighet, våld, och kvinnlighet lyfts fram. Jag skulle vilja säga att även sexualitet är starkt närvarande. Men Södergran har rört sig ifrån dessa teman i sin femte diktsamling Överlevorna. 

Hennes ton har både förändrats och behållit sin särprägel, särskilt när det gäller surrealismen, och det skickliga sättet som Södergran har att fånga något stort i ett begränsat antal ord. Den nya diktsamlingen verkar till en början mer lågmäld, till och med distanserad. Vid närmare läsning börjar de olika motiven blänka och lysa upp, och särskilt stämningen och helheten kommer att finnas kvar länge i läsarens tankar.

Överlevorna består mest av korta och sparsamma dikter, utan titlar och med luftig ombrytning. Inlagan liknar i det här avseendet den föregående boken Maror (ett sätt för dig), men är tunnare. Texten har plats att andas, och intensiteten kommer av ordens och meningarnas utsökta precision. Samtidigt fångar orden en spännande vaghet som känns väldigt verklig. Den känns som livet helt enkelt. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

Författaren, journalisten och översättaren Firat Ceweri har nyligen översatt Landet som icke är av Edith Södergran. Här svarar han på några frågor om sitt arbete med dikterna och sin relation till Södergran.

Edith SödergranÄr Södergran känd för kurdiskspråkiga läsare?

Södergran var känd bland några få i Sverige bosatta litteraturintresserade kurder, men var tyvärr inte allmänt känd i breda kurdiska kretsar. Efter den kurdiska utgåvan av Landet som icke är i våras märker jag att fler och fler börjar nämna hennes namn, citera henne och tycka om hennes poesi. Via upplägg och delningar i sociala medier är det både män och kvinnor som Edith har lyckats dra till sig. Om jag får tid framöver vill jag översätta allt av Edith Södergran och göra henne odödlig även bland kurdiskspråkiga läsare.

Hur kom du själv i kontakt med Södergran?

– Min egen litterära resa började med poesi. Min första diktsamling kom ut 1980 och min andra 1981. Båda  publicerades i Sverige. I tonåren läste jag enbart poesi. Jag kunde Majakovskij nästan utantill. 1980, när jag flydde till Sverige för att kunna skriva på mitt modersmål, kom jag först i kontakt med Gunnar Ekelöf. Det var kanske den orientaliska mystiken och de antika symbolerna hos Ekelöf som drog mig. Framför allt hans Dīwān över Fursten av Emgión. Men när jag av en slump kom i kontakt med Södergran blev jag helt fascinerad av henne. En finlandssvensk poet, en ung kvinna, en Majakovskij-anda … 1992 började jag ge ut en litterär tidskrift vid namn NÛDEM på kurdiska i Stockholm som utkom i tio år. Då översatte jag ”Tre systrar” av Södergran och publicerade den tillsammans med en kort presentation i tidskriften. Jag fick mycket positiva reaktioner men hade tyvärr inte tid att översätta fler dikter av henne då. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , ,

Karin Erlandsson
Fågeltämjaren
Schildts &
Söderströms

Fågeltämjaren av Karin Erlandsson är del två av fyra i serien Legenden om ögonstenen. I den första delen Pärlfiskaren – som tilldelades Runeberg Junior-priset i vintras och som dessutom nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018 – dök läsaren tillsammans med Miranda och Syrsa ner i havet bland färggranna pärlor och farliga roshajar.

I Fågeltämjaren har den magiska skådeplatsen förflyttats från södra hamnstaden ut i skogen, till den norra hamnstaden. Temat är fortfarande längtan, men frågeställningen är annorlunda. Om föregångaren Pärlfiskaren frågade efter vad längtan kan göra med människor, är frågan den här gången om man kan styra människors längtan.

Efter att ha hittat ögonstenen och lämnat den hos den ondskefulle Iberis längtar inte Miranda längre efter ögonstenen. Det som betyder mest är Syrsa, flickan som hon lärde känna i första boken och som kommit att bli som en lillasyster för henne. Syrsa är hennes allt. De förenas i varandras motsatser och likheter, ja, på alla möjliga sätt. Miranda var den bästa pärlfiskaren, Syrsa den bästa pärlviskaren. Båda saknar ena armen till följd av roshajarnas vassa tänder. Tillsammans kompletterar de varandra. De hör ihop, som syskon.

Läs resten av artikeln »

Etiketter: : , , ,

print STDOUT q
Just another Perl hacker,
unless $spring

Texten ovan kan för många verka som en helt slumpmässig rappakalja, men det är faktiskt mycket mer än så. Upphovsmannen till texten är Larry Wall, som även är känd som skaparen av kodspråket Perl. Innan Wall uppfann Perl studerade han lingvistik, och hans bakgrund märks i kodspråket; av alla programmeringsspråk är Perl kanske det som kommer närmast våra naturliga språk. I Perl kan man uttrycka samma sak på många olika sätt och det finns en flertydighet som gör att även om Perl är ett av världens mest använda kodspråk, är det också ett språk som många programmerare rynkar på näsan åt. Men denna dynamik i Perl tilltalar också en annan grupp av användare – nämligen författarna. De tre raderna du nyss läste är det första exemplet på en haiku skriven i Perl. Verket läses ut ”print standard out queue / Just another Perl hacker / unless dollar spring” och passar på så vis in på haikuns standardformat 5–7–5 stavelser. Dikten nämner även våren, ett klassiskt och viktigt grepp för haikuformatet. Läs resten av artikeln »

Etiketter: : ,

« Äldre inlägg