Bokrecension: Ralf Andtbacka. Potsdamer platz – En dikt

Ulmar. Ordet kan tjäna som exempel på hur lite språklig vinning vi får av Ralf Andtbackas verk. Det är ett underbart ord som skulle kunna öppna en hel värld, från den pyrande brasan eller den pysande trädsvampen, satt i fyr för att skrämma iväg myggen. 

Metoden i Andtbackas Potsdamer Platz är den rakt motsatta: orden rivs upp med sin rot och placeras i en utställnings­monter. Världen är stängd och det finns ingen väg ut: ”människans möjlighet är att gå under jord där historien ulmar i psykos.”

Anslaget är extensivt och greppet om materialet taget med vid famn – men här finns ingen rumsskapande metaforik, inga blixtrande korställningar som kan skapa rymd. Dikten vill vara entropisk i en ständigt utvidgande splittringsrörelse och det är istället metonymin, så hyllad inom poesikritiken under några år på 00-talet, som ska tjäna till att skapa vidd och tidsfragment. Den konstsyn som är verksam i Andtbackas dikt är den vilsegångnes färd bland tecknen och denna vilsenhets tragiska implikationer. 

Torget och trafikknuten  Pots­damer Platz har genomgått enorma scenförändringar sedan mitten av 1700-talet. Från att successivt öka i intensitet och bli Berlins och en av världens mest trafikerade kommersiella centrum till att ligga i ruiner. 

Under kalla kriget förvandlades det till ödeland och den bredaste gränszonen mellan öst och väst. Idag återuppståndet med shoppingpalats och skyskrapor. Scenförändringar och förödelse är också vad som hemsöker dikten Potsdamer Platz, som vore det på jakt efter sitt historiska spöke. 

Likt en glappande på- och avknapp upplyser en allvetande röst läsaren om sakernas mornade oordning – för att bjärt brytas av mot återbrukade uttryck (vag ’found poetry’) och avpersonaliserad katalogdikt. Dikten saknar ett personligt subjekt och gör istället sitt bästa för att använda infinitiv, obestämd form eller andra person.   

Ändå återskapas ett frånvarande subjekt i rösten som löper genom den vindlande texten: ett subjekt som inte själv hemsöks, utan blir snarare en turist utan resesällskap i den fragmenterade värld som frammanas. Eller som Andtbacka själv formulerar saken: ”pseudo-subjective or post-pseudo-subjective”, utan att för den skull omsätta det i poetisk praktik.

Orsaken till detta växelspel av röstlägen förblir oklart för mig genom texten; verkan blir hur som helst att orden kränger mellan olika texthorisonter. Till detta bearbetas abstrakt skenterminologi med ömsom organiska, logistiska och arkitektoniska undertoner, förnuftsvidriga neologismer och surrealistisk dystopiblues. 

En spegling av det urbana rum av föränderlighet och sedimenterade moderniteter som kan fästas vid den mentala och fysiska platsen Potsdamer Platz. 

I ett lika plötsligt som välkommet stycke förklarande lokalhistoria refereras en utställning om platsens historia som författaren har besökt: ”tålmodiga besökare [kan] navigera mellan de olika skikten i den röriga palimpsesten. det audiovisuella materialet åtföljs av strödda artefakter, ett trasigt ölkrus från haus vaterland, en knölig glas-klump stöpt i den intensiva hettan efter en bombräd, en gulnad meny från weinhaus huth: 1/2 frischer hummer warm mit trüffelbutter, 3.75.”

Där utställningen redovisar  spåren av ett förflutenhetens härjade landskap, vill Andtbackas dikt på ett mycket utdraget och repetitivt sätt understryka dess dystopiska avlagring i människans inre värld: ”slaktad kaross, blottlagda nickmuskler, urlakad människostomme. //// ett hjärta som envist dunkar vid tidens stup, i det fågelpickade skrovet av en existens som har överskridit sig själv.” 

De två textsegment som löper på varje sida i den 376-sidiga inlagan hakar ibland i varandra bara för att snabbt gå sin egen väg. Ingen uppenbar kontinuitet kan följas i ordstrimmorna och varken narrativa eller scenmässiga etableringar återfinns i egentlig mening. 

Påståendeformen, envis och ut­mattande i sin rabulism, riktas åt alla håll. Texten formas istället till ett tematiskt kuriosakabinett – inte helt olikt diktsamlingen Wunderkammer från 2008 – av urspårade infall, vardagliga mikroscener i sjukt ljus, poststrukturalistiska plattityder med darr på rösten, punkterade ordlekar, undertryckt nostalgi och postindustriell Weltschmerz – ingenstans en fastställd densitet eller alstrande en specifik vikt. 

Malandet pågår utan centrum och håller trots allt linje. En fordrande tystnad formas om materialet genom själva insisterandet. Läsningen kapitulerar inför denna additionens språkkropp. Istället för gestaltning ges explikationer. 

Det som skulle kunna vara en radikalt negativ dikt är ändå märkligt generös och motståndslös och blir på många sätt en dikt om denna dolda dialektik. Formen blir en tunn ram runt en tavla med tvära penseldrag. Humor återfinns på en plats: ”en paranoid testpilot katapulterar sig ur cockpiten.” Sammanlagt bildar det ett hägn av intonationer och klangfärger som jag inte förmår göra mig helt känslig inför. 

Potsdamer Platz intar en intressant position i den samtida poesin. Den är inte en uppenbar del av den s.k. post-digitala poesin – den bejakande existentiella poesin skriven inom de digitala mediernas nya former, snarare än som en reaktion på dessa självteknologier. 

Mer besläktad är Andtbacka med 00-­talets poesi som gärna fokuserade på materialitet, experiment och teknik. Ändå vittnar bejakelsen och flödet om en egen hemort. Vid sidan av en diffus civilisationskritik är det inte helt klart varifrån den dystopiska fläkten kommer – här finns exempelvis inga referenser till klimatkollapsen eller andra markerade politiska motsättningar. 

I Poesin – en debattbok (2014) skrev poeten: ”om poesin i någon mening representerar möjlighet och frihet för mig är det genom att bli en plats, eller varför inte ett fält, där detta skrivande kan försigå och fortgå. Jag har aldrig hittat någon motsvarighet.” Poesiläsare ska också söka förgäves efter en motsvarighet till Potsdamer Platz.

Thomas Evertsson