Intervju med debutanten Elsa Kemppainen: ”Något i mig dras till sådant som gör ont”

Elsa Kemppainens Riesling och mjölk är en berättelse som rör sig över tre tidsplan utifrån berättarjaget Iris tillvaro – dels som gymnasieelev i Helsingfors, dels som ung litteraturstudent i Berlin och dels som nybliven mamma tillbaka i Finland. Det handlar om existens, kropp och förskjutning av gränser, jagupplösning och objektifiering, men också om att ta någonting tillbaka. 

Foto: Niklas Sandström

H: Hur känns det att debutera? 

E: Åh, det kändes fint men ganska pirrigt. Jag har länge dragits mot det skönlitterära skrivandet, men har inte kommit igång med något projekt, samtidigt som journalistiken uppfyllt skrivkvoten i mitt liv. Jag var inte alls säker på att det skulle bli någon bok, tills det plötsligt blev det. Sedan var jag förstås lycklig över att Förlaget ville jobba vidare och ge ut den. 

Elsa berättar att hon arbetar heltid som journalist och att det är svårt att få tiden att räcka till även om man vill.


H: Det måste ha varit svårt att kombinera bok­skrivandet med en heltidstjänst, dessutom är det skönlitterära arbetet alltid ett bortväljande av någonting annat. Hur länge arbetade du med
Riesling och mjölk

E: Jag började skriva sommaren 2018. Då gick jag skrivarkursen Skrift­skolan med författarna Hannele Mikaela Taivassalo och Johanna Holmström. Samtidigt var jag föräldraledig och det öppnades ett utrymme för skrivandet. Ett år senare skickade jag råmanuset till Förlaget som tacksamt nog ville jobba vidare med det. Så det var så det gick till rent praktiskt.


H: Det låter ändå som en ganska snabb process, från ax till limpa?

E: Ja, kanske? Jag vet inte. Men ibland beter sig tiden som en loop. Någonting kläcks i en som funnits där. 

H: Ja, absolut kan det vara så. På tal om tid: Din roman utspelar sig på tre olika tidsplan: 2001 när jaget går i högstadiet/gymnasiet, 2008 när jaget är i 20-årsåldern och bor i Berlin, och 2018 när jaget är gravid. Planerade du från början att boken skulle vara uppbyggd så här eller växte det fram under arbetets gång?

E: Boken växte fram ganska organiskt, jag skrev den liksom inifrån och inte från början till slut. Berättarplanen växte fram efterhand. De fanns dock alla med i någon mån från början, men strukturen och omfånget föddes spontant, scen för scen lades som ett pussel.

H: Det finns några otäcka passager i ett av tidsplanen, där övergrepp äger rum. Hur är det att skildra något sådant?

E: Något i mig dras till sådant som gör ont och det kändes ganska enkelt att skildra, men när jag senare läste igenom texten, blev det svårt att bearbeta och jag blev nästan förskräckt, liksom förlägen, och ville hoppa över passagerna. Jag lät dock bli att censurera, man får ju inget sagt om man försöker vara rumsren. Sedan kan det ju vara så att övergrepp inte uppfattas som ett sådant just när det händer, utan står klart först senare. 

H: Ja visst, och så tror jag tyvärr det kan vara alltför ofta. Gränsdragningar som suddas ut. 

E: Precis. Och de två tidsplan där det förekommer utspelar sig ju 2001 och 2008, alltså ganska långt före Me too, samtyckeslagar och sådant, och det spelar också in på hur folk beter sig, tror jag. Det var annorlunda då jämfört med nu. Exempelvis partiet i boken där gymnasiekillarna tafsar på tjejerna i skolan.

Vi pratar vidare kring Me too och nu jämfört med då, och Elsa säger att hon ändå tror att någonting har börjat förändras i människors attityd till den andres kropp och gränser. Vad som är ok och inte.

H: Ja, det är förfärlig läsning när man inser att det var så här för många. Boys will be boys och hela det där. Och i din bok är just jagets kropp central, den är på något vis navet, den utgör hela tiden ett objekt som omvärlden tar för sig av. Den är stundtals även något som jaget behandlar dåligt, utsätter, kopplar bort, men sedan tar någonting annat hennes kropp i besittning– en graviditet. Vilket också är att upplåta sig som objekt för det okontrollerbara. Hur tänker du kring det?

E: Ja, du har helt rätt och säger det bra! Det handlar mycket om att hitta de egna gränserna, och kroppen finns som objekt som andra tar för sig av, som om saker bara händer liksom okontrollerbart, och något huvudpersonen snarast ser som en obehaglig last. Kroppen är något flyktigt och svävande, som huvudpersonen till sist ändå tar makten över.


H: Förutom det kroppsliga så handlar din bok mycket om tid. Denna ständiga grundläggande premiss vi har att förhålla oss till, som filosofer och fysiker har haft olika teorier kring genom tiderna. Hur ser du själv på begreppet tid? 

E: Jag ser tiden som något subjektivt som går snabbt eller långsamt beroende på situationen. Tid är också något som i sig själv kan ha en försonande kraft, åtminstone har jag själv upplevt att saker ibland löser sig när man väntar. Ibland sker många saker på en gång och väldigt mycket äger rum under en kort tidsperiod, och det blir en öppning för något nytt. Något sådant sker till exempel i bokens födseldel.

H: Ja, jag tänkte också på det. Att jaget genomgår en oundviklig metamorfos där, på det irreversibla sätt som alla som blir föräldrar genomgår. 

E: Ja, verkligen.  

H: Platser har också olika slags effekt på ens uppfattning om tid och rum. Riesling och mjölk utspelar sig ju delvis i Berlin där tiden känns intensiv och utsträckt samtidigt, och miljön skadlig eller åtminstone osund. Dagarna går och karaktärerna gör ungefär samma saker, liksom upprepar gårdagen. Hur researchade du inför de delarna?

E: Jag har bott i Berlin i två år så miljöerna är bekanta. Jag skulle dessutom åka dit för att göra research, men sedan kom coronan. Men som tur är så finns Google maps! Sådant är till stor hjälp när det gäller ren fakta som gatunamn och områden, men även för att trigga minnen.


H: Jag tycker mig skönja en lyrikers språkbehandling på flera ställen i din roman. Skriver du även poesi?

E: Nej tyvärr, jag tycker det är så himla svårt. Det blir bara klyschor när jag försöker. Men jag känner en dragning till det jag tycker är vackert i språket. Men under romanarbetet insåg jag att min text var bäst när den var mest konkret, och jag fick stryka många flummigheter. Jag tycker dock om att läsa poesi som får mig att känna någonting nytt.

H: Vilka författare läser du själv, och tar intryck av?

E: Jag gillar till exempel Märta Tikkanen och Christer Kihlman av de finlandssvenska författarna, och Lena Andersson och Karolina Ramqvist av de svenska, och Vigdis Hjort och Clarice Lispector. Som yngre läste jag mycket ryska klassiker och typ Kafka, det har lämnat sina spår.

H: Fast det finns ju värre saker än att ha tagit intryck av ryska klassiker och Kafka… Så vad kommer från dig som nästa? Skriver du på någonting nytt?

E: Jag har en idé som jag påbörjat och jag hoppas det blir en bok i något skede. Det är för tidigt att lova något, men målet är nog att fortsätta skriva och förhoppningsvis ge ut fler böcker förr eller senare.

Inga kommentarer

Prenumerera på kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *