En helhet mycket större än delarna

–

I sin bok PS. Anteckningar från ett sorgeår (1985) har Mia Berner berättat hur hon 1975 besökte Pentti Saarikoski (1937–1983) i Kervo för att göra en intervju. Hon hade då redan, sedan hon hade läst honom, blivit förälskad. Saarikoskis fru var bortrest, och framåt kvällen drog sig intervjuare och intervjuad tillbaka för, som hon skriver, ”vuxnare lekar”. Lekarna blev en upptakt till Saarikoskis fjärde och sista äktenskap: den fjorton år äldre Mia Berner blev hans fru och de bosatte sig i hennes hus på Tjörn i Bohuslän. Någon idyllisk relation blev det knappast; däremot blev den intensiv och kreativ.

Under de sista åtta åren av sitt liv skapade Saarikoski tre diktsamlingar, som på svenska har fått titlarna Dansgolvet på berget (1977), Spela upp till dans (1982) och Den dunkles danser (1984). Den andra dikten i den första samlingen hade Saarikoski skrivit direkt på svenska. I övrigt står ”Mia Berner och författaren” gemensamt för den svenska versionen i de två första; den tredje är översatt av ”Mia Berner i samarbete med författaren”. Möjligen antyder det att Berner i den sista delen av trilogin har arbetat mer självständigt, men det är inte säkert. I stort sett tycks hon och Saarikoski mer eller mindre gemensamt ha utgått från Saarikoskis råöversättningar.

Nu har trilogin ännu en gång kommit ut på svenska, men nu i en volym och under den finska versionens titel Tiarnia, Saarikoskis lekfulla latinisering av Tjörn. Översättare är Oscar Rossi, som i en efterskrift motiverar sitt djärva projekt. Att översättningar åldras är ingen nyhet – klassiska verk finns i åtskilliga översättningar från olika epoker, en och samma dikt kan ha tolkats av flera med olika resultat. Men det här fallet är speciellt. Trilogin föreligger uttryckligen i sin tidigare svenska version med författaren själv som till hälften upphovsman och borde därmed också kunna betraktas som välsignad av denne. Varför då en nyöversättning?

Att med bara rudimentära kunskaper i finska göra någon riktig bedömning när det gäller att jämföra Berner-Saarikoskis version med Oscar Rossis är alltför äventyrligt. Men Rossis argumentation är intressant. Han talar om Saarikoskis svenska som ”en på finska tänkt invandrarsvenska”. Vidare skriver han: ”Oavsett vilken språklig ton Saarikoski anlägger tuffar den svenska versionen obekymrat på: ett språk som mal på i samma tonart oavsett hur ofta Saarikoskis finska byter diskurs, fokus, stil, versmått.” Mycket pedagogiskt exemplifierar Rossi hur den rytm som finns inbyggd i det finska originalet tunnas ur i den svenska versionen. Det är finskans rytm och komplexitet som Rossi vill återskapa i sin svenska version – han går till och med så långt att han gör justeringar i den enda dikt Saarikoski hade skrivit direkt på svenska!

På det här sättet försöker alltså Rossi göra Saarikoski mer finsk på svenska. Det betyder ibland, men inte alltid, att formuleringarna blir längre och mer slingrande än hos Berner-Saarikoski. Det händer att Rossi snubblar, som när torget ”färgats röd” eller när det talas om ”ett präktigt, välmående boskap”. Därför kan man också bli misstänksam när de ”rökande” svampplockarna hos Berner-Saarikoski ”röker på” hos Rossi. Misstänksam i motsatt riktning blir man när paret som helt naturligt ”måste sova sked / Med uppdragna knän” hos Rossi i stället ”måste sova omlott / med benen krökta” hos Berner-Saarikoski.

Hur som helst: den som vill läsa denna märkliga trilogi gör klokt i att inte nöja sig med den ena av de två varianterna. Rossis är frodigare, medan Berner-Saarikoskis är lite spensligare; detta sagt i allmänhet. När det kommer till somliga detaljer kan det vara tvärtom. Rossis efterskrift är emellertid nödvändig läsning. Den är inte bara underhållande, utan högst substantiell och mycket infallsrik – en omistlig del av Tiarnia.

Hur ska man nu uppfatta den här trilogin? Ett mästerverk eller tre omgångar spretande spånor? Rossi kastar här ett köttben till läsaren eller kanske allra mest till recensenten: ”Visst: pratigheten och infallen dominerar – och har inte alltid filats på i någon nämnvärd grad. Självkritik och -distans? Näe, det är för vattenkammat. Och visst: ett inte helt ringa antal av dikterna är rena smörjan. Eller med ett annat, nyktrare, ord: medvetandeström.” Med den avslutande utskåpningen av medvetandeströmmen, stream of consciousness, fick inte bara Saarikoski – inte så att han teg, han pratar på – veta sitt värde, utan också pionjärer som Joyce, Woolf och andra giganter. Inte oväntat har Saarikoski översatt Joyces Ulysses till finska.

De tre delarna är varandra ganska olika. Den första består av 35 numrerade dikter, varav den första är ett tvåradigt citat ur Iliaden (som hos Rossi är lite snobbigt oöversatt, fast det finns hänvisning till sång och radnummer i själva källan). Här vävs natur, vardag, klassisk litteratur och politisk reflexion samman; med rätta pekar Rossi på den självrannsakande dikt där Saarikoski resonerar kring sin politiska hållning som väsentlig. Den har nummer XVII och börjar: ”Blickade ut över huvudet på Stalin” ­– en rad som refererar till Saarikoskis diktsamling Blickar ut över huvudet på Stalin. Det är en desillusionerad kommunist som talar: ”han föll bakut / och krossade under sin grusiska kropp / framtiden jag trodde mig ha sett”.

Den andra delen innehåller 58 numrerade dikter, varav flertalet är kortare än de flesta i den första delen. Det är mer vardag i den här delen av trilogin, mer av infall och korta hugskott, vilket inte hindrar att läsefrukterna faller tätt; den framstår som den mest improviserade och minst genomarbetade av de tre. Väsentligheter finns det dock gott om, här som alltid hos Saarikoski. Bland det minnesvärda finns dikt XVI om mötet med de två finska arbetarna ”på en kinakrog i Stenungssund” (platsens namn korrekt stavat med ett s hos Berner-Saarikoski). Där sitter poeten med ”Sofokles stensköra verser” när Masa och Sepe kommer in och slår sig ner hos sin landsman, fast de vill inte störa. Men, säger poeten, ”den som skriver ska visst störas / eller så blir det en dålig bok”.

Den tredje delen är den del som präglas mest av medvetandeströmmen. Den kan läsas som en långdikt, slingrande över sidorna, där ”flickan / vacker som en maskros” i de första raderna då och då dyker upp i ett spel med glidande identiteter. Jaget finns där, men också det personifierade och dansande dunklet, som omnämns som en ”han” (hos Berner-Saarikoski heter det ”den dunkle”). Det hela är ett drömspel, där högt och lågt blandas: ”Jag gick in på konditoriet, köpte kaffe och ostsmörgås / det finns ingen sådan värld, tänkte jag / som kunde förklaras utifrån sig själv”. Pregnanta vardagssituationer växlar med reflexion, som när jaget på en trång buss sitter mellan ”skolbarn och äldre kvinnfolk” och inte hör till någon av grupperna, vilket styr tanken vidare: ”Egentligen är ingen stat vare sig stor eller för sig själv / emedan den oavhängiga faller, den självständiga storknar / och den stora / behöver så många fötter att den snavar omkull”.

Visst kan man säga att åtskilliga inslag framför allt i den tredje delen är utbytbara – varken kaffet och smörgåsen eller bussresan behövs för att motivera de reflexioner som följer – men då har man inte heller förstått tankens rötter i det tillfälliga. Varken det ena eller det andra ledet måste vara särskilt originellt i sig, det är tillsammans som en helhet det lyfter och blir dikt som ett personligt avtryck med vida perspektiv och gäckande gåtfullhet – allt med täta referenser till sin författares djupa beläsenhet.

Det innebär också att man inte alltid måste förstå varför de enskilda detaljerna ser ut som de gör, lika litet som man måste veta namnet på ängens alla blommor eller skogens alla träd.

I den tredje diktsamlingens avslutning beslutar sig ”han” för att ta livet av den gäcksamma flickan, som nog egentligen representerar den levande nerven i hela detta spel. Men spelet vrider sig en sista gång och det blir inget blodigt slut: ”han tar henne i handen / längs med Teorivägen tar de sig ner / kommer till soptunnan / och ser stjärnorna åter, himlens kroppar”.

Nu, som för 34 år sedan när jag recenserade Berner-Saarikoskis version av den sista delen i sviten, grips jag av det storslagna i denna final. Pekka Tarkka nämner i sin stora biografi (2002, 2003) att själva kombinationen av soptunna och stjärnhimmel var en scen som Saarikoski hade sett i Finland. Mia Berner pekar i stället på soptunnan vid huset på Tjörn och Teorivägen var det hemgjorda namnet på stigen ner till tunnan, ett namn som hon i sin tur associerade till stigen upp till Akropolis i Aten. Stjärnhimlen har sin litterära motsvarighet hos Dante, när han kommer ut från sin vandring genom helvetet. Den kosmiska kroppsligheten kontrasterar mot teorin.

Så, alldeles mödolöst, glider allt in i vartannat och den helhet som skapats är så mycket större än summan av de delar som bygger upp den.