Mjukt och vackert om mörker och misär

–

Vintern 1742 anländer den unge Algot Holm till Björby i Sunds socken på Åland. Han är båtsman och har överlevt rödsoten som härjat ombord på flottan i den svenska armén han tagit värvning vid. I Björby är det ett litet förfallet torp i rote 91 som väntar på honom. Det är det enda han har, torpet, samt en envis vilja att leva som om varje dag vore den sista. Och det gör han genom att dricka brännvin.

Algot är en bok som handlar om att vara utsatt och hur en människans värde bestäms utifrån den bakgrund hon kommer ifrån. Algots uppväxt präglades av hur hans prostituerade mor ständigt påminde honom om att de är den sortens människor som inte ens döden vill ha. Det finns inget hopp för människor som de. Med de orden i bakhuvudet har Algot vuxit upp till en hänsynslös man som orädd och många gånger olagligt tar för sig av vad den lilla byn på Åland har att erbjuda. Kommer man från ingenting har man bokstavligen inget att förlora. För Algot finns det inget att vara rädd för. Och byborna tittar snett och drar sig undan. Men inte Ilja.

Ilja anser sig vara av samma skrot och korn. Ständigt påminner hon sig själv om sin egen värdelöshet. Hon är änka efter den tidigare båtsmannen vid rote 91 och dras till brännvinet lika mycket som Algot. Men skuldkänslorna väller fram mellan brännvinsruset, eftersom hon också har en liten dotter att ta hand om. Algot handlar lika mycket – och i vissa delar nästan mer – om Ilja och hennes kamp mellan moderskapet och viljan att försvinna in i brännvinsdimman.

Till skillnad från Algot kommer Ilja från en bondefamilj. Hennes bror är en man av kyrkan. Det finns alltså vissa förväntningar på vem Ilja borde umgås med. Det finns vissa förväntningar på vem hon ska vara. Att hon slår följe med Algot uppskattas inte av allmänheten och i synnerhet inte av hennes mor. Det är inte av kärlek som hon väljer att flytta in hos Algot. För henne fungerar han som en ursäkt att dricka.

Avsnitten om Ilja och hennes kamp mellan alkoholen, moderskapet och falnande självaktning är gripande. Vid första mötet med Ilja framstår hon som burdus och orädd, som en andra Algot. Men ju mer läsaren får lära känna henne desto känsligare blir hon. Medan Algot inte bryr sig om att göra rätt för sig – för det kommer gå åt helvete ändå – väljer Ilja gång på gång det dåliga eftersom hon anser att hon inte är värd bättre. Hon är redan så sönderslagen inombords att hon inte kan brista mera. Obrydd låter hon folk prata bakom ryggen på henne, de bekräftar ju bara det hon redan vet: ”De där orden skänker ett slags tröst, hon har haft rätt om sig själv, om sin uselhet. Det är inte bara hon själv som ser den, alla ser den.”

Jag fascineras över hur Carina Karlsson lyckas beskriva mörker och misär med så vackra och poetiskt klingande ordalag. Trots det tunga temat är språket mjukt och tilltalande. Det mjukar upp och kontrasterar mot den hårda tillvaron som Algot och Ilja befinner sig i. Språket manar fram starka bilder, som när ryssarna invaderar Åland under Lilla ofreden och tvingar Ilja och dottern på flykt: ”Det där som bränner i bröstet när man springer undan fienden, springer från sitt hem, springer mot ett mål man inte vet någonting om – är det sorg? Är det rädsla? (…) Hon vet inte, men det bränner, hon brinner medan hon springer.”

När Ålands befolkning tvingas fly till Sverige efter ryssarnas ockupation är det oundvikligt att dra paralleller till de situationer som människor på flykt tvingas uppleva idag. Ilja och dottern Greta bor i ett tältläger i Grisslehamn. Hela livet är tillfälligt. Det enda de kan hoppas på är att följande dag ska vara god. De hoppas att de ska kunna röra sig i den nya staden utan att bli spottad på av människor som egentligen är rädda för det främmande, ”som tror att flyktingarna ska föröda livet för ortsborna.”

Algot kan vara våldsam och hänsynslös, men är han ond? Greta, Iljas dotter, har ”ögon av skimmer och skyar” och ser något i Algot som ingen annan ser. Greta, hon som finns som om hon alltid har funnits. Hon har en liten men betydelsefull roll. ”Att mor, man vet inte var man hör hemma och väljer det mörkaste” förklarar hon för Ilja när Algots oförklarliga vansinne drivit honom på flykt. Det är genom Greta som bilden av Algot förändras till någon som egentligen nog bara försöker överleva i en orättvis värld.