1

Också jag är öbo. Förutsatt att jag tillåts tänja begreppet långt bortom all rimlighet. Efter föräldrarnas död blev jag och mina två syskon ägare till ett sommarviste på en mindre ö. Det är en strandtomt (1 410 m²) med tillhörande byggnader: fritidsbostad (35 m²), ekonomibyggnad (5 m²) och bastu (18 m²).

Ingen veranda.

Ingen vattenledning.

Inget avlopp.

Ingen elektricitet.

De här uppgifterna meddelas i deklarationen för fastighetsbeskattning. Standarden är fortfarande densamma som när farfar och hans yngre bror reste stugan och vedboden 1938, det sista fredsåret. Senare blev de osams. Brodern löstes ut och skaffade sedermera ett eget sommarställe, men det är en annan historia. 

I ett vitrinskåp här i vår trähusbostad finns ett inramat fotografi av farfar när han sitter på en sten ute på Andtback grunne, så skrivs platsnamnet på deklarationsblanketten. Han ser ut precis jag minns honom, en gammal man som utstrålar värdighet och rotfasthet: han är en given del av platsen och dess historia. Bilden är tagen under en av de sista somrarna han levde, kanske den allra sista, 1978. Det är möjligt att jag var närvarande vid fotograferingstillfället, jag är inte säker.

På flera andra ställen, exempelvis i en Wiki­pedia-­artikel som jag blev mycket överraskad över att existerade, används namnformen Antbackgrundet:

Antbackgrundet är en ö i Finland. Den ligger i sjön Larsmosjön och i kommunen Kronoby i den ekonomiska regionen Jakobstadsregionen och landskapet Österbotten, i den centrala delen av landet, 400 km norr om huvudstaden Helsingfors. Öns area är 1 hektar och dess största längd är 170 meter i öst-västlig riktning. I omgivningarna runt Antbackgrundet växer i huvudsak blandskog.

Stavningen haltar men det är ändå mitt efternamn och det förenar mig med en specifik plats och ett sammanhang som jag har ganska begränsade kunskaper om. Tiden går, människor försvinner, detaljer blir dis – med vissa undantag. 

Väldokumenterat är att det funnits fosterländsk aktivism i släkten. Vapen från det beryktade tyska smuggelfartyget s/s Equity lastades om på Grunne för vidare transport i slutet av 1917. I samma veva var farfar var med om att gömma gevär i dynghögen innan ryska soldater anlände och genomsökte hemgården. 

Svårare är att få reda på hur stuglivet på ön såg ut på 1930- och 1940-talen. Vilka var rutinerna? Vad gjorde man om kvällarna? Hur var stämningen? De flesta som kunde berätta någonting om detta är borta. De som finns kvar skulle jag fråga om det uppstod en naturlig situation, annars känns det för obekvämt, sådana sociala trösklar kan vara underligt höga. 

Någonting har jag förstås hört genom åren, brottstycken som har dröjt sig kvar. Min av polio invalidiserade faster berättade en gång om hur det hade blivit motorstopp på färden ut och någon hade hoppat i sjön och bogserat den tunga träbåten med muskelkraft, kanske var det farfar. Den anekdoten har jag fogat in i en tills vidare opublicerad prosadikt, slutraderna lyder: 

Någon gång och någonstans hände detta – och midjedjupt var vattnet. En bulletin från landhöjningens och de nedärvda halvminnenas rike.

Redan i barndomen fascinerades jag av minnet och dess gåtfullhet. Vad var värt att komma ihåg? Hade jag överhuvudtaget upplevt någonting sådant? Allt var ju samma vardagliga flöde som ibland avbröts av någon kris eller positiv händelse. Föga, om någonting alls, i min tillvaro kunde matcha de ömsom uppsluppna, ömsom gastkramande äventyr jag tog del av i B. Wahlströms bokserie med den gröna ryggen. När skulle mitt eget liv få motsvarande intensitet, bli arkiveringsdugligt? Med tiden insåg jag att också det förment oansenliga kan ha resonans och vara mer beständigt än det som konventionellt tillmäts betydelse. En kärnupplevelse av tid och existens lagras i sådana minnesspår, som små medvetandeöar i en ocean av oundviklig och kanske nödvändig glömska.   

Författarskap, skrivande – detta är min erfarenhet – handlar ofta om att navigera i denna minnesarkipelag, inte nödvändigtvis för att göra dikt på den egna biografin utan för att låta texten laddas av de mörka energier som finns där. Man kan aldrig exakt veta var öarna, de triggande grunden, ligger. Tidens förvandlingar får somt att stiga till ytan medan annat sjunker undan. 

Jag hade aldrig tänkt att jag skulle skriva någonting om vår släkt-ö, som har spelat en ganska perifer roll i mitt liv. När jag växte upp var vi nämligen väldigt sällan där, på sin höjd ett par gånger varje sommar. I vuxen ålder har det blivit väldigt långt mellan besöken, mitt senaste var för tio år sedan.

Ledighet och semester passade inte ihop med min fars livsföring. Somrarna handlade om kontinuerligt arbete, jordbruket var hans mål och mening, det fanns inga öppningar för rekreation i skärgården. Faktum är att jag inte förstår hur mina lika hårt arbetande farföräldrar, som hade nio barn, fick ett vattenomslutet sommartillhåll att rymmas i livsekvationen. Med tiden övertog vi halva egendomen, men det var den andre delägaren, en av mina farbröder, som bodde där med sin familj om somrarna och höll byggnaderna och tomten i skick. 

Vi var innehavare men ändå gäster när vi kom dit, det kändes så. En sådan obalans blir förstås knepig i längden. Så småningom valde min farbrors familj att bygga nytt på en annan plats, för att få ett modernare och förstås också självständigare fritidsboende. Vi köpte deras andel, ett eko av den transaktion som hade skett en generation tidigare, men denna gång utan animositet, såvitt jag vet.

Sedan några decennier är sommarstället i limbo. En stockbastu som tillkom i början av 2000-talet är i sporadisk användning. Så länge min mor levde var hennes strävan att åtminstone komma sig ut en gång i året för att städa. Min bror har numera axlat det praktiska ansvaret för skötseln men inte heller han och hans familj har tid att vara där så ofta. 

Sanningen är väl den att stugan borde rivas och ersättas, komforten uppgraderas från 1930-talsnivå till den nivå som gäller idag. Men motivationen för en sådan satsning har ingen av oss. I stället väntar vi på att tiden ska ge oss besked om hur allting bör bli. 

II

En bulletin från landhöjningens och de nedärvda halvminnenas rike: Ju mer jag påtar i det förflutna, desto mer inser jag att Grunne trots allt har spelat en roll för mig, som lekplats för föreställningen, mångtydig gränszon och spegel för livets metamorfoser. 

En ö är ju nästan automatiskt en symbolisk ort. Den är avskild från fastlandet, som för de flesta är den normala miljön, och utövar lockelse redan genom detta. Ön synliggörs av ett element som höljer och döljer, vattnet. Varje ö är som en hemlighet, eller är det ett löfte, som lätt försvinner ur sikte om man faktiskt tar i land där.

Det här motivet utforskade jag i en dikt i samlingen Café Sjöjungfrun (1999). Titeln, ”Tout le monde est triste”, på svenska ungefär ”Alla är sorgsna”, fastnade i minnet under ett Parisbesök, det är en rad ur en dikt av den franske författaren och livskonstnären Blaise Cendrars. Jag stötte på den som citat på en plansch. Flera år senare gav Ellips, det lilla förlag jag är med och driver, ut en svensk översättning av det verk där denna relativt obskyra text ingår, ett helt osannolikt sammanträffande i den långa serie av sådana som följer en genom livet, något man blir varse ifall man är uppmärksam. Men också det är en annan historia. 

Så här inleds den till Cendrars alluderande dikten.

One drowsy day in August we rowed out on the bay,

first through the canal and then along the dredged channel.

There is a small island out there, covered with birches, alders,

and some resin-dripping conifers, not a spectacular place,

but still a piece of land separated from land.

Anledningen till jag återger den i min egen engelska översättning är att texten senast aktualiserades i en antologi, också den en ganska osannolik historia, som utkom 2018 på det Sheffield-baserade förlaget The Poetry Business. Antologin, som jag gör reklam för på detta vis, bär titeln Kolme | Tre. Three Poets from Finland. Förutom undertecknad medverkar även författarna Marko Hautala och Carita Nyström. 

Dikten har verklighetsbakgrund, roddturen ägde rum under sent 1970-tal. Med mig hade jag en barndomsvän som senare blev finlandssvensk radioprofil. Den åtföljande visiten blir en besvikelse, det finns inget spännande att upptäcka på den lilla ön som har en förlaga i den med Larsmosjön sammanlänkade Öjasjön. Besvikelsen är ändå ingen riktig besvikelse för det är vår kapacitet till inlevelse som gör världen magisk, dikten utmynnar i levandegörande återförtrollning: 

Att jag ville ha med denna dikt, skriven för mer än tjugo år sedan, i mitt antologiurval visar att den fortsättningsvis har betydelse för mig. Det är första gången jag explicerar texten på det här viset, sådant har man sällan tillfälle att göra som författare. 

I skrivprocessen värjer man sig instinktivt mot ett visst slags dissekering, för det hotar att döda poesin, som närs av spänningen mellan det medvetet skapande och meningsskikt som är dolda också för en själv. God dikt, särskilt sådan som önskar anknyta till vad som kunde benämnas ”en musisk tradition”, både visar och döljer och för att kunna göra det måste dubbelheten finnas i själva tillblivelsen: öarna och vattnet runt-
omkring.

Egentligen är samspelet mellan synliggörande och osynliggörande alltid närvarande i språket. Varje ord, varje namn är en ö som inte avslöjar allt och aldrig kan göra det heller. Paradoxen är att också synliggörandet är en form av döljande. Här finns  en topografisk koppling (topografi: av grekiskans topos, plats och graphia, skriva). Larsmosjöns och Öjasjöns nuvarande tillstånd är inte naturligt. Wikipedia får för-
klara: 

Larsmosjön och Öjasjön, är tillsammans Finlands största konstgjorda söt­vatten­bassäng. Larsmosjön ingärdades år 1962 för att förse industrierna och staden Jakobstad med sötvatten. Den något senare tillkomna mindre Öjasjön i norr förbinds med Larsmosjön genom Kronoby å och en 400 meter lång kanal.

Detta innebär att också vattennivån regleras, den skulle vara lägre om förbindelsen till havet var intakt. I sinom tid kommer bassängkomplexet ändå att torka ut på grund av landhöjningen som är närmare en meter på hundra år. På så vis försvinner öarna i geologisk takt ur geografin men bevaras i ortsnamnen, i språket. Min släkts hemby heter Bråtö och angränsar till platser som Boholmen, Fiskarholmen, Korpholmen, men de är inga öar eller holmar längre, de är torra land. 

III

(Ö-utflykt: Begrunda ordet ö, dess auditiva och visuella kvaliteter, dess elliptiskhet och sällsamma konkretion. Uttala det några gånger högt för dig själv.)

• 

• 

• 

• 

IV

”Ingen människa är en ö”, predikade John Donne, men ingen ö låter sig heller betraktas utan att kulturen gör sig påmind: 

Hergé, Den svarta ön

Daniel Defoe, Robinson Kruse

Robert Louis Stevenson, Skattkammarön

Alistair MacLean, Björnön

Enid Blyton, Fem söker en skatt

Jules Verne, Den hemlighetsfulla ön

William Shakespeare, Stormen

William Golding, Flugornas herre

Jonathan Swift, Gullivers resor

Judith Schalansky, Atlas över avlägsna öar

Thomas More, Utopia

H.G. Wells, Doktor Moreaus ö

Per Daniel Amadeus Atterbom, Lycksalighetens ö

Henri Charrière, Papillon—räddningens öar

Virginia Woolf, Mot fyren 

August Strindberg, Hemsöborna

Tove Jansson, Sommarboken

Guss Mattson, En herre for till Zanzibar

Dessa ö-relaterade böcker ur mitt eget liv som läsare, listas i den ordning de nu trängde upp till ytan. Det finns förstås fler. Även verk vi inte har läst påverkar våra föreställningar genom kulturell osmos. (För den som önskar lära sig mer om reseromantik och robinsonader i litteraturhistorien är Yrjö Hirns klassiska studie Ön i världshavet från 1925 ett ymnighetshorn.) 

När jag gjorde research för det vittfamnande diktverket Wunderkammer (2008) fördjupade jag mig i reseskildringarnas historia och arvet efter de stora upptäcktsfärdernas epok, som på ett avgörande sätt att har format vår världsbild, ofta på ett problematiskt sätt. 

Innan tv-mediet och massturismen fick sitt definitiva genombrott tillfredsställdes den läsande allmänhetens behov av förströelse, flykt och exotism bland annat genom målande och kittlande reserapporter. Boktitlar från denna tid avslöjar en återkommande trop: Den förtrollade ön (Håkan Mörne, 1945), Den lyckliga ön (Bengt Danielsson, 1951), Lättjans öar (Olle Strandberg och Rune Hassner, 1958). Det finns förstås stora variationer i hur öarna och deras befolkning beskrivs men koloniala tankematriser är sällan långt borta. Våra fantasier om Söderhavsöar innehåller nästan alltid en form av exploatering.  

Kontrasten till paradismyten är skildringen av ö-livet som ett tropiskt helvete: Papillon i straffkolonin på Djävulsön. Eller av mötet med en verklighet som krossar ens illusioner. I sin litterära debut På jakt etter paradiset (1938) berättar Thor Heyerdahl om hur han och hans hustru prövas under en tvåårig vistelse på en av Marquesasöarna. Slutrepliken, som också återges i en omarbetad senare utgåva, Fathuhiva. Tillbaka till naturen (1974), blir: ”Det lönar sig inte att köpa en biljett till paradiset.” 

I sin mest sinistra tappning representerar ön undergång och försvinnande, ett existentiellt slukhål: jämför den amerikanska flygarlegenden Amelia Earharts öde, som kanske beseglades på den polynesiska ön Nikumaroro – detta vet man inte med absolut säkerhet. 

V

Låt oss avsluta vår essäistiska ökryssning med en komplett dikt. Ett alternativ jag hade i tankarna finns i En fisk som man kan se, ”Bråtö”: ”Det är där allt hamnar sist”, heter det i anslaget, och så följer en lista med osaligt vrakgods, inklusive ”Fiskfjällen som ännu växer på Larsmoflickornas magar. / Schakten i språket, vecken. / Intet.” 

Det smakprovet får räcka. I stället faller valet på en annan katalogdikt, ”Öar” ur Blaise Cendrars sista samling Reseanteckningar, som skrevs 1924 men publicerades i sin helhet först tjugo år senare. En utgåva med svensk tolkning av Kennet Klemets kom på Ellips förlag 2013. Dikten färgas av det tidiga 1900-talets vurm för det exotiska men är ändå någonting mer, en poetisk gestaltning av skrivandets omöjliga ambitioner:

Öar

Öar

Öar där man aldrig kommer att lägga till

Öar där man aldrig kommer att gå i land

Öar täckta av växtlighet

Öar hopkrupna som jaguarer

Öar tysta

Öar stilla

Öar oförglömliga och utan namn

Jag kastar mina skor överbord för jag skulle     gärna vilja komma till er