Sanna Tahvanainen skriver om Sylvia Plath och New York i sin senaste bok. Henna Johansdotter från Vasa har skrivit en dystopisk science fiction-roman som handlar om konstgjorda människor som odlas i glastankar. Båda författarna kommer från mindre orter och har längtat bort, till något större. 

”Mademoiselle önskar att vi presenterar oss med två meningar när vi kommer till New York,
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att min fantasi ska dö.”

• 

• 

Året är 1953. Den tjugoåriga Sylvia Plath har precis kommit till New York för att påbörja praktik på modemagasinet Mademoiselle. En hel sommar ligger framför henne. Storstaden lovar stort och mycket. Frihetskänslan är enorm. Hon ska ta för sig av staden och vad den har att erbjuda. Staden är till för henne.

Stadsskildringarna har länge varit ett återkommande motiv i den moderna litteraturen. Bland de välbekanta stadsskildringarna har vi James JoycesOdysseus med Dublin som förgrund och Paul Austers New York-trilogi. I dem fungerar städerna inte bara som en kuliss bakom den moderna människans livsföring. De är en del av karaktärsgalleriet. Staden är levande på ett sätt som får karaktärerna att påverkas av den. 

Här i Norden har vi bland annat August Strindbergs och Hjalmar Söderbergs skildringar av Stockholm bland de verk som planlagt grunden för den nordiska moderna litteraturen, men även samtida verk som Kjell Westös Helsingfors hör till de alster som tar med staden som en betydande del av gestaltningen. 

Litteraturhistoriskt sett har storstadsskildringarna ofta beskrivits som flanörromaner, eller dagdrivarlitteratur, i vilka huvudkaraktärens planlösa flanerande omkring i staden är den drivande kraften som för berättelsen framåt.

Kvinnan och staden

I Sanna Tahvanainens senaste roman Körsbär i snön, gör den unga Sylvia Plath en arketypisk förflyttning från den mindre orten till storstaden – i detta fall New York. En storstad symboliserar nya möjligheter och upplevelser och det är med den inställningen Sylvia anländer till New York. Hon är här nu, kvinnan hela staden har väntat på. 

– Sylvia Plath har enorma förväntningar på New York, berättar Sanna Tahvanainen. Dels ska hon vara snyggare än någonsin under månaden där, dels ska hon träffa mängder av män, uppleva massor och knyta nyttiga kontakter. Men framför allt ska hon skriva en roman av allt det hon är med om.

Romanen är en fiktiv berättelse om den unga Sylvia Plath, innan hon blev författare. Läsaren får en inblick i hur hennes liv kunde ha varit som ung kvinna, nyinflyttad i en storstad. Sylvia Plath kom från en rätt så kultiverad familj, men med mycket skral ekonomi. På sätt och vis innehåller Körsbär i snön drag av flanörs­prosan, eftersom huvudkaraktärerna i den ofta dras med ekonomiska svårigheter, men med ett stort behov av att uttrycka sina konstnärliga visioner. 

Sylvia tar för sig av staden och utforskar både krogar, salonger, boutiquer och män. Till skillnad från småstaden erbjuder storstaden underhållning och tjänster dygnet runt. Det är omöjligt att tråka ut sig. Men det ständiga utbudet av underhållning och lockelser både dag och natt sätter sin prägel på Sylvia. Hon kom dit för att skriva, men tiden och orken räcker inte till.

– För Sylvia Plaths del blir New York framför allt utmattande. Och inte så konstigt, det var full rulle från morgon till kväll, knappt någon nattsömn, helvetiskt hett. Hon var stressad över sin skrala ekonomi, hade panik för att hon inte kom igång med den där romanen hon tänkte skriva.

Staden som skådeplats

Sylvias oro och stress sammanstrålar med de känslor många människor känner idag. Nu är det inte bara storstadens pulserande myller av möjligheter som skapar stress, utöver den har vi ständig uppkoppling och socialt umgänge via våra smartphones. Marshall Berman beskrev år 1982 i sin klassiker All That Is Solid Melts Into Air om modernitetens påverkan på människan. Han beskriver modernitet som något flyktigt, eftersom allt, omvärlden och individen, ingår i en malström av ständig förnyelse. Detta kan skapa förvirring och en känsla av rotlöshet, samtidigt som modernitet är något eftersträvansvärt, i synnerhet inom teknologin. 

• 

• 

Teknologins framfart och påverkan på människan bäddar för dystopiska berättelser. Jag träffade den debuterande författaren Henna Johansdotter i Vasa som skrivit en dystopisk science fiction-roman, Glasvaggan, som i skrivande stund ännu inte kommit från tryckeriet.

– Glasvaggan handlar om ett totalitärt, väldigt strikt samhälle där man skiljer på äkta och konstgjorda människor, berättar Henna Johansdotter. 

De konstgjorda människorna kallas glasbarn eftersom man odlar dem i glastankar. Huvudpersonen Taalia känner att hon inte riktigt passar in i samhället, att det är något som inte stämmer. Hon får reda på att hon är en konstgjord människa, ett glasbarn, och tvingas av olika orsaker sedan fly till människorna av sin egen sort. 

Hon träffar sedan tre andra glasbarn som övergivits av sina skapare. Här börjar en resa där Taalia tvingas förhålla sig till den hon egentligen är samtidigt som hon kämpar mot samhället som vill människor av hennes sort illa. 

Under en kaffestund på ett kafé i Vasa funderar vi på ämnet dystopier och hur de uppstår.

– Det skrivs många dystopiska romaner just nu. Genren har fått ett uppsving, säger Henna Johansdotter. Jag tror att dystopier uppstår som en produkt av det rådande samhällsklimatet. Jag anser att en bra dystopi i grund och botten inte handlar om en potentiell framtid, utan den ska säga något om idag.

Att just dystopier för det mesta utspelar sig i storstäder anser hon vara något av en given skådeplats. 

– För mig var det givet att det skulle vara en väldigt stor, industriell stad. Jag har egentligen två platser. Den ena är Unionen, den dystopiska staden, och så finns det en friare plats dit Taalia tar sig. Jag utforskar olika miljöer där man kan skapa en dystopisk berättelse i.

Längtan till stora städer

Vi funderar kring begreppet modernitet och samhällets strävan efter ständig förnyelse. Tankarna går vidare till teknologins framfart. Mycket har hänt inom området, väldigt snabbt och på oerhört kort tid. 

– Jag har tänkt på att många människor är ganska rädda för ny teknologi och främst för den snabba utvecklingen, berättar Johansdotter. I synnerhet AI (artificiell intelligens) skrämmer. Själv är jag helt och hållet AI-positiv. Min sci-fi-roman innehåller förstås AI. 

Vad är dina tankar om AI? 

– Även om jag älskar att läsa om det i böcker så tror jag inte att AI utgör något hot mot mänskligheten.

Handlar det snarare om människans rädsla för det främmande?

– Jo, det gör det. AI och konstgjorda människor är nog ett ganska vanligt tema, om man tänker på till exempel Blade Runner och Westworld.

Både Henna Johansdotter och Sanna Tahvanainen kommer från mindre orter och har längtat bort, till något större. 

– Jag har så länge jag minns drömt mig bort, berättar Tahvanainen. Jag gick omkring på landsvägen och såg åkerplätt efter åkerplätt och i fjärran en rand av skog och allt jag kunde tänka på var staden. Jag fantiserade om att skyskrapor växte upp på nätterna och ersatte åkrarna. 

Staden utlovar anonymitet, vilket också kan innebära en sorts frihet att vara den man vill. Henna Johansdotter kommer från en liten by i Österbotten där det enligt henne också blev väldigt märkbart om man var annorlunda.

– I den by där jag växte upp fanns det inget utrymme för att vara alternativ. Därför längtade jag efter att få komma därifrån. Jag blev mycket lyckligare när jag sedan flyttade till en stad.

Glansbildens baksida

Städerna symboliserar alltjämt en längtan efter något nytt. De formas till glittrande glansbilder med löften om oändliga möjligheter, och frihet framför allt. Förväntningarna möts inte sällan med besvikelser. 

– Ensamhet är också en del av glansbildens baksida, säger Sanna Tahvanainen. En annan är att det är dyrt att leva i en storstad. Hyreskostnaderna är skyhöga. Dessutom kan tystnad vara en bristvara.

Henna Johansdotter beskriver att ensamheten i städer kan kännas som att vara avskärmad från verkligheten.

– Det är lätt att försvinna bland folkmängden i en stad. I ett mindre samhälle är det lättare att sticka ut och synas, på gott och ont.

I Tahvanainens roman ser Sylvia Plath en vattenmelon falla till marken och kan inte motstå att se symboliken för det som hon plötsligt känner. För en ensam individ i en storstad kan omgivningen kännas övermäktig. Anonymiteten är ett faktum. Vad är verkligt?

Vattenmelonen är det enda verkliga jag sett sedan jag kom till New York. Allt de på Mademoiselle hittills serverat oss har varit bländverk. Vi som är de tjugo utvalda står och ler på en teaterscen komplett med kulisser, sufflös och rekvisita. Vi är ensemblen som blir regisserade. Ingenting är äkta. Inte ens New York känns verkligt. Finns staden överhuvudtaget?

Det finns en smått påtaglig ångest för verkligheten som smutsar ner Sylvias glansbild av New York. Staden sätter henne på plats, förklarar Tahvanainen. Det är också storstaden som utvecklar henne till den författare hon sedan blev. 

Vad är mer verkligt än stadslivet med alla dess människor och känslor, beteenden, hemligheter? En stad med smutsiga gator, oljud, lukter, maskiner, industrier, människomyller och puls? I städer kommer berättelser till liv.