Ulrika Hansson lyckas mästerligt få läsaren att känna medlidande med de utsatta, de som väljer att ta lagen i egna händer, i sin debutroman Jaktlaget. Förnuftet går inte alltid hand i hand med känslorna, och detta blir väldigt tydligt i den här historien. Samtidigt som man inte vill se de fridlysta fåglarna dödas, och förstår att det är synd om fåglarna, känns det heller inte rättvist att byborna får sin hemfrid tillintetgjord.

Livet vid Langsjön har blivit outhärdligt efter att flera tusentals skrattmåsar tagit över hela sjön. Fåglarna smutsar ner så att ingen längre kan simma i sjön, och skränet och stanken gör livet för de bofasta till en pina. Det är fjärde sommaren som fåglarna är där och Bengt, som är född och uppvuxen vid sjön, håller nu på att tappa förståndet. Den här sommaren ska fåglarna bort. 

Jaktlaget handlar om livet i en by på den österbottniska landsbygden, om välansade trädgårdar och om vackra villor där många gärna vill vilja bo, och om oegentligheterna bakom de glansiga fasaderna. 

Vi får lära känna Christer, som tack vare sin egen litenhet alltid haft ett behov att trycka ner sin egen son, och om Christers fru Inger som till och från fantiserar om att döda sin man. Hansson lyckas skickligt skildra en bygd där byskvaller och grannarnas blickar styr tillvaron och livsvalen mer än den egna lyckan. 

Jaktlaget är berättelsen om Christers och Ingers olyckliga äktenskap, om deras son Johan, och om omtänksamma Bengt som alltid funnits där för Johan, som en extrapappa – och som nu leder kampen mot måsarna, som är hjärnan bakom det planerade massmordet.

Måsar gör att våra sjöar inte duger till annat än att ta vattenprover från, skarvar härjar fritt i skärgården, ungar får inte gå till skolan själva på grund av varghundarna och vitkindade gäss äter upp odlingar. Och inte så mycket som ett satans varningsskott blir vi lovade att avfyra. Exakt när blev det så här? Och hur länge ska vi tillåta det?” Han trycker på i den sista meningen så att han nästan ropar. Han får applåder och Rainer som sitter bredvid honom dunkar honom så hårt i ryggen att hans glasögon halkar ner i famnen.

i citatet ovan, som är ett utdrag direkt ur boken, framgår det att stilen är tydlig och enhetlig, språket tätt och intensivt. Hansson beskriver tid och rum så väl att bilderna en efter en målas upp framför läsaren, som på film. Dialogen flyter ledigt på och österbottnisk dialekt flätas elegant in. Språket kännas precist och knivskarpt, utan onödiga ord och förklaringar, bara rakt och tydligt och helt rätt.

Romanen är skriven i tredje person och perspektivet skiftar mellan de olika huvudpersonerna. Vi rör oss mellan nutid och dåtid, ibland bara genom kortare fragment, genom fruktansvärda bilder som inte kan putsas bort från minnet. Kapitlen är korta och det gör romanen luftig och framför allt tydlig. 

Trots hopp mellan olika personer och mellan tid och rum blir det aldrig otydligt hos vem och var handlingen rör sig. Hansson använder sig av österbottniska dialektord för att skapa den rätta miljön, men det här gör ändå inte dialogen svår att förstå för en icke-österbottning. Beskrivningarna av de österbottniska miljöerna är också träffsäkra, de platta åkrarna, sandvägen och den gropiga asfalten som lappats många gånger om, skogen, vargen, skarven och måsarna, sjön och lugnet, och lojaliteten mellan de som bor runt sjön och som bara finns på en mindre ort, och framförallt kampen mellan människan och naturen.

Hos alla karaktärer lyckas Hansson  
plocka fram värme och kärlek, sidor som hos läsaren väcker empati. Även den onda fadern har sin historia, allting är inte alltid vad det ser ut att vara. Christer är hård och oempatisk, men samtidigt är också han i någon bemärkelse ett offer. Och frun Inger, som stundom fantiserar om att döda sin man och som går till kyrkans tacksamhetskurs för att hitta något att vara tacksam för, är inte bara god. Även Bengt är en person man instinktivt tycker om, trots att han planerar och förbereder ett måsmassmord. De genomgående mänskliga dragen hos huvudkaraktärerna känns befriande.

Romanen är inte direkt spännande, men har en sugande effekt ändå. Berättelsen nystas fram genom jaktlagets förberedelser inför den stora måsmassakern, men det som berör mest är ändå historien om Christers och Ingers olyckliga äktenskap. 

Jaktlaget väcker frågor om vad som är rätt och fel, och Hansson lyckas hela tiden balansera i gränslandet utan att stiga fel. Mästerligt skildrar hon den lilla människans övertygelse om att man måste få göra det som känns rätt – även om man vet att det de facto är fel.