I boken Amerikaminnen har Ann-Marie Ivars samlat berättelser från några av de finlandssvenskar som lämnade Österbotten för att söka sig ett bättre liv i det Amerika som var föremålet för så många européers drömmar. Horisont mejlade Ivars och ställde några frågor om boken och hennes arbete med den.

Den ström av européer som under 1800-tal och tidigt 1900-tal utvandrade till USA och Kanada (eller ”Amerika” som man sade) har blivit en viktig del av såväl den europeiska som den amerikanska historieskrivningen. I Sverige har utvandringen givit upphov till den numera klassiska Utvandrar-sviten av Wilhelm Moberg som i sin tur har återberättats i både musikal- och teaterform. En grupp som har fört en mer undanskymd tillvaro i historie­skrivningen är de finlandssvenskar som utvandrade från Österbotten. Om dessa människor har professor emerita i nordiska språk Ann-Marie Ivars skrivit i sin bok Amerikaminnen: Återvandrare och invandrare berättar som ges ut i samarbete mellan Appell Förlag och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Vilka skillnader har du upptäckt i situationen för, men också uppfattningen om, finlandssvenska, finskspråkiga finska och svenska migranter?

– I Finland kom utvandringen i gång senare än i de nordiska grannländerna.  

I Österbotten gick orsakerna alltid tillbaka på en, nämligen armodet, som geografiprofessorn Helmer Smeds kort och gott har uttryckt saken. Österbottningarna blev fler och fler, och allra mest ökade den jordlösa befolkningen. Med utvandring till drömlandet Amerika ville man lägga grunden till en bättre framtid och återvända inom några år, men för flertalet blev Amerikaresan en arbetsvandring som varade livet ut. Finländarna hade tidvis även politiska skäl till att lämna landet. Så var fallet under första världskriget, under den så kallade ryska tiden, då många unga män tog till flykten för att undgå värnplikt i ryska armén.

I rasfördomarnas USA efter första världskriget utmålades de nya invandrarna som ett hot mot den amerikanska nationens framtid. Invandringen behövde begränsas, och det skedde i form av landskvoter. På 1920-talet hade utvandringen från grannländerna i stort sett upphört, men från Finland fortsatte den. Kom man inte in på kvoten, så flydde man via Kanada till USA. Hade man pengar kunde man med hjälp av människosmugglare och roddbåt fly över gränsen vid Niagarafallen, hade man inte det så gick man på egen hand till fots genom skogen, från provinsen Quebec i Kanada till delstaten Vermont i USA.

Invandrarna från det svenska Finland var för få för att bilda egna bosättningar av typen Finskamerika i norra Michigan eller Svenskamerika i Minnesota. I stället bildade de egna kolonier i större städer i fyra regioner, nämligen Östkusten, Mellanvästern, Klippiga bergen och Västkusten. Där grundade de egna församlingar och föreningar som byggde på kulturarvet hemifrån. Hemlandet var visserligen gemensamt med finnarna och språket med svenskarna, men ingendera gruppen kunde de svensktalande finländarna identifiera sig med fullt ut. Vid sekelskiftet 1900 började de kalla sig ”svenskfinnar”, och det gjorde de så sent som 1971 när Amerikaexpeditionen besökte landsmännen i USA och Kanada.

En stor del av boken består av ordagranna återgivelser av migranternas egna berättelser. Var det viktigt för dig att deras egna röster fick bära historien utan tillrättalägganden? 

– Det var dialektforskare i Sverige och Finland som kom på tanken att ta vara på den muntliga traditionen. För 50 år sedan, våren 1971, hade turen kommit till invandrare utgångna från svenskbygderna i Finland. Sådana besöktes då av en grupp forskare som kallade sig Amerikaexpeditionen 1971. Boken Amerikaminnen innehåller berättelser från både Amerikaexpeditionen och eget fältarbete i mina hemtrakter i Sydösterbotten. En tredje källa är samlingen ”Utvandrarna” som förvaras på Svenska litteratursällskapet och kom till som ett led i förberedelserna för expeditionen.  

Tanken med Amerikaminnen har varit att ge röst åt människor som själva var med om utvandringen men är osynliga i historieböcker som bygger på arkivstudier. Amerikafararna inte bara ges röst, de får också ta plats för att berätta sina lätt redigerade hågkomster. Innehållet har i en del fall krävt kommentarer. Hur många av dagens läsare är det till exempel som vet något om trafiken på Nordsjön under första världskriget? Hur brittiska flottan utanför sin bas på Orkneyöarna stoppade fartyg även från neutrala länder som de nordiska, för granskning med avseende på gods som kunde användas i krig? Eller om Ku Klux Klans närvaro på en bilfabrik i Lansing, Michigan på 1920-talet?

 Vad tror du det beror på att så få av berättarna är kvinnor? Kändes det angeläget att ändå försöka få med kvinnors erfarenheter i den mån det gick?

– På hemmaplan var det lätt att hitta män som hade varit på arbetsvandring i Amerika. ”Gå till honom, han har varit i Amerika!” Kvinnor var det inte lika lätt att få tag på. I Amerika fick kvinnorna ett bättre liv än de hade fått som pigor på bondlandet i Österbotten. De var därför mindre benägna att återvända hem än männen. I Amerikamaterialet var det återigen inte så lätt att hitta kvinnor som kunde berätta sina minnen levande och spontant på svenska. Det var i alla fall viktigt att få med också kvinnors berättelser, eftersom kvinnorna allmänt taget är mer osynliga i historieskrivningen än männen är.

Du skriver själv att de som delar sina berättelser är de som lyckats relativt bra. Går det någonsin att nå rösterna från de som misslyckades, och hur skulle man i så fall kunna göra det? Eller är de evigt dömda till att bli omtaladeutan att kunna tala i egen sak?

– Berättarna i Amerikaminnen har jag beskrivit som Amerikafarare som lyckades. De hade nödvändigtvis inte blivit rika, men tack vare Amerikaresan hade de skapat en bättre tillvaro åt sig själva och sina barn. Gemensamt för dem som lyckades var att de hade arbetat hårt och tagit väl hand om pengarna de tjänade, och framför allt hade de varit nyktra. De som inte hade haft lyckan med sig var knappast längre tillgängliga för intervjuer när Amerikaexpeditionen 1971 färdades över den nordamerikanska kontinenten. Gemensamt för dem som inte lyckades var att de arbetade ute i skogarna och ”förstörde pengarna”, som man sade, när de kom ner till staden och föll för frestelserna som saloonerna lockade med. De som gick under hade man viss förståelse för …

Många av de intervjuade berättar om hur de tagit sig in olagligt i USA från Kanada, hur svårt de haft med språket och hur de till stor del har fått förlita sig på andra finlandssvenskar för att få hjälp. När man läser dessa berättelser är det väldigt lätt att sympatisera med och förstå att människor i alla tider har gjort det de måste för klara sig. Men samtidigt är det precis dessa saker dagens utomeuropeiska invandrare ofta klandras för i debatten: att de inte har ”rätt” att vistas i länderna de kommer till, att de inte lär sig språket och att de håller sig till andra från samma land. Tänkte du själv på parallellerna till dagens invandringsdebatt? Och tror du att sådana här berättelser kan få människor att bättre förstå och sympatisera med dagens invandrare?

– Främlingsfientliga kretsar som motsätter sig invandring kan beskyllas för att ha ett kort minne. De minns inte – eller vill inte minnas – att finländare i hundratusental de senaste 150 åren har lämnat Finland för att skapa sig en bättre framtid utanför det egna landet. I bästa fall blir de nya finländarna – flyktingar, asylsökande och arbetsvandrare – väl mottagna på de orter där de finner en fristad. Så är fallet i Närpes i Sydösterbotten, en stad som de senaste 40 åren har förvandlats från utvandrarbygd till invandrarbygd. Närpes har blivit attraktivt, och integrationen av de nya stadsborna har lyckats bättre än mången annanstans i landet. Jag tänker mig att det är egna erfarenheter av arbetsvandringar med anor sedan medeltiden som har bidragit till integrationen på gräsrotsnivå. I mötet med människor av olika nationaliteter, raser och kulturer har Närpesborna så småningom tagit till sig den gyllene regeln: Som du själv vill bli bemött, ska du bemöta andra.

Böcker som Amerikaminnen kan återuppliva minnet av vår egen utvandring till andra länder och världs­delar. Men kan de få oss att förstå och sympatisera med dagens klimat- och fattigdomsbetingade migration och folkvandringar världen över?