Som barn till italienska invandrare vilka startade ett bageri i Bronx växte författaren Don DeLillo (f. 1936) upp i en miljö av dofter och urban närvaro. Den har successivt förångats i hans senare författarskap. 

I den nya romanen, Tystnaden, är den försvunnen. Av de fem personer vilkas tankar och handlingar vi får följa sitter tre i en lägenhet åtta trappor upp i New York, en skadereglerare, hans hustru och hustruns elev. Eleven, nu trettioårig fysiklärare, kommer att flitigt citera ur en faksimiliutgåva av Einsteins Manuskript från 1912.  

De sitter i spänd väntan på att Super Bowl, årets match, ska börja i tv. De två andra, en försäkringstjänsteman och en kvinnlig poet, befinner sig i en flygkabin på väg från Paris med målet att hinna i tid till matchen och vännerna. Under färden följer mannen med uppgifterna om färdhastighet via en skärm, höjd över havet, temperatur, tid i Paris och i London, beräknad ankomsttid. 

I DeLillos debutroman, Americana, reser en ung man med filmkamera genom landet för att finna Amerikas själ. I Tystnaden återstår blott ”slamsor av en civilisation”. 

Under pandemin har ett nytt så kallat paradigm bara accentuerats. Redan innan de första coronafallen hade världen delvis flyttats från det sinnliga och rumsliga via datorer och mobiltelefoner in till kontorsrum och lägenheter. I bussar, på tåg: människor försjunkna i sina mobiler. Till och med trottoarernas fotgängare ser ner i de små skärmarna medan ansiktsuttrycken speglar händelser – dramatiska, sorgsna, trista – från någon annanstans. 

I DeLillos roman kollapsar elektroniken (en cyberattack, en solfläck, en meteorit, utomjordingar?). Tv-skärmen slocknar just innan avspark i Super Bowl och kylskåpet med halvtidspausens snabbmat slocknar. Mobilerna dör och – av oförklarlig anledning – blir samtidigt flygplanet strömlöst och tvingas nödlanda en bit utanför Newark. En tystnad uppstår förvisso. Det är en tystnad som människorna tycks oförberedda på. 

I smygande successiva stadier har vi – tycks DeLillo mena – genom teknologin, i samarbete med marknaden, vant oss bort från närvaron och dialogen. Något var på väg att förloras. Inte bara en tillvaro i rum-tiden utan även i historien, i den berättelse vi är del av.

Om det i Americana fanns hopp om Amerikas framtid är hoppet redan i Ratners stjärna (1976) ifrågasatt; där finns likheter med Henry Millers  The Airconditioned Night-mare. I Tystnaden har även luftkonditio­nering­en försvunnit.

Det har historiskt sett gått häpnadsväckande snabbt. Det västerländska samhället började genomelektrifieras i början av förra seklet. Ännu på tiotalet gick lykttändare omkring på kvällen för att tända gatubelys­ningen. Ända in på femtiotalet mjölkade bondmoror för hand, dessa sekelgamla ljud och doften av varm mjölk i en lagård.  Med en närmast vetenskaplig noggrannhet – en stundom aforistisk pincett – plockar DeLillo ut attityder och tänkesätt som utmärker vår tid.

Flygplanet har nödlandat. Jim Krisp, försäkringsagenten, fick ett sår i pannan, men han och Tessa överlever och tar sig via en vårdcentral till vännerna åtta trappor upp. Där sitter de fem på udda möbler, som det anstår intellektuella bohemer. Tv-skärmen svart. Handlingen – om man nu kan tala om en sådan i den korta romanen – består i stort sett av monologer rakt ut i rummet och rum-tiden som, genom den unge Martins utläggningar om Einstein, blivit dubiös. 

Redan på vårdcentralen hade receptionisten – ”medelålders, klädd i högskaftade kängor, rejäla jeans, tjock tröja, med ringar på tre fingrar” –  gett efter för ett plötsligt behov att berätta sin historia: barndom, uppväxt, utbildning… Ett socialpsykologiskt behov uppstår drömartat att ingå i en större berättelse delad av alla.  Det gäller på sätt och vis fortfarande Amerikas själ.

DeLillo har redan tidigare ställt diagnos på vårt samhälle. I Vågen (1988) om händelser kring mordet på president Kennedy; i Cosmopolis (2003) om New York före terrorattacken. Tystnaden är hans senaste.

   Vi får följa fem personer från eftermiddag till de timmar då gryningen närmar sig med en ny dag. Denna nya dag är det frågetecken romanen utmynnar i.