Den kvinnliga synvinkeln

Journalisten, och nu författaren, Sonja Hellman påbörjade år 2011 ett projekt som skulle ta nästan ett år att genomföra. Resultatet är intervjuboken Kvinnor utan land. Den består av femton muslimska kvinnors berättelser. Det som förenar dem är tron och flytten, ibland flykten, till Finland från länder som Afghanistan, Somalia och Irak.

Tanken med projektet, enligt Hellman, var att låta kvinnorna själva komma till tals eftersom det finns många missuppfattningar om muslimska kvinnor och man låter huvud­duken stå i vägen för frågor om integration. Och historierna som läsaren får ta del av varierar. Några, som till exempel Layla (fingerat namn) berättar om oroligheterna under inbördeskrigen i hemlandet Afghanistan under 1990-talet, eller som Saudina om förhållandena i koncentrations­lägret i Bosnien. Andra berättar om äktenskapen som på olika vägar fört dem till Finland.

I inledningen berättar Hellman att det inte var lätt att hitta kvinnor som ville ställa upp på intervju och ”man kan säga att kvinnorna i boken motsvarar den officiella statistiken som säger att de flesta flyttar till Finland på grund av äktenskap, arbete eller studier. Flyktingar och asyl­sökande är bara en liten del.”

Flera kvinnor vittnar om problem eller svårigheter efter ankomsten till Finland och om verkligheten som inte alla gånger har uppfyllt förväntningarna. Även om kvinnorna är i olika åldrar, har olika bakgrund och utbildningsnivå, vittnar många av dem om samma saker, som svårig­heterna att lära sig finska, att hitta arbete och bostad, att få kontakt med finländare. ”Det är plågsamt. Jag kom inte hit för att vänta och bara få pengar varje månad, jag vill arbeta med mina händer” berättar Zarmina från Somalia. Kvinnorna upplever ofta en stark ensamhet och saknaden efter släkt och vänner i hemlandet är stor.

Samhällets bemötande har varit olika för kvinnorna. En kvinna upplever ”att flyktingar som kommer till Finland har en bättre ställning. De får hjälp och information på sitt eget modersmål då de kommer till Finland. De får stöd av samhället i början.” Men missförstånd och fördomar är vanliga och några är bekymrade över samhällets attityder mot muslimer.  Kvinnorna berättar också om sin religion, och deras inställning till bland annat äktenskap och huvuddukar varierar.

Även om hellman i slutet av boken skriver att hon ”avsiktligt tonat ner [sig] själv och låtit kvinnorna tala” går det inte att undgå författarens synlighet. Författaren är den som i stor utsträckning leder berättandet och låter vissa kvinnor komma till tals än mer andra, vilket kan ha berott på att en del var öppnare och ivrigare att berätta än andra.

Jag hade önskat att författaren hade tagit ett steg tillbaka och låtit kvinnorna komma närmare; som läsare ville jag lära känna dem bättre. Kanske är det skribentens journalistbakgrund som driver texten i en viss riktning. Och kanske är det den som får mig att känna att berättelserna skulle passa bättre som en artikelserie i tidningen?

Boken kan ses som ett försök till fördjupning av bilden medierna ger av muslimska kvinnor. Den tillför inte nödvändigtvis mycket nytt, även om det är intressant att ta del av kvinnornas upplevelser och synpunkter. Men jag skulle vilja veta mer.